-
Lost in Google Translate
Hörrni, kan vi prata lite om Google Translate? Det är ju himla behändigt om man behöver översätta ett par ord eller ett kortare stycke, men för längre texter är det faktiskt ganska värdelöst. Det blir ju liksom inte rätt. Jag har trots detta gjort det lätt för icke svensktalande läsare genom att sätta en litet översättningsverktyg i sidomenyn, även om jag i hemlighet hoppas att ingen använder det. Det är nog dock inte helt realistiskt, med tanke på att min bloggstatistik visar att nästan 25% av mina besökare finns i USA.
Jag har vid något enstaka tillfälle översatt min egen blogg med förhoppningen att det inte är så illa som jag misstänkt. Men det är det ju, värre till och med. Jag får ibland förklara för folk i min bekantskapskrets som jag vet läser här ibland att jag inte är så korkad som jag låter – att jag faktiskt kan uttycka mig hyfsat på mitt modersmål, även om översättningen låter som en skrivövning där en femåring har fått sätta ihop grammatiskt inkorrekta meningar av slumpvis utvalda ord.
Men ibland blir det så fel att det blir roligt. Som den där gången när jag skrev någonting om hur grym min chef var – i den bästa av ordets bemärkelser – och min chef läste inlägget och bara: “Why are you calling me cruel?” Eller när jag skrev att jag hade klappat katterna, och mina vänner här blev helt chockade eftersom Google översatte det till att jag hade slagit dem.
Det är väl en smula ironiskt att det här inlägget med stor sannolikhet kommer gå över huvudet på alla som läser det i översättning, och som det nog mest är riktat till. Egentligen vill jag bara säga följande till alla amerikaner som läser detta: lär er svenska, så slipper vi ha den här diskussionen igen.
-
Prison Bound
En ganska sjuk och väldigt amerikansk, men ibland mycket användbar grej är Who’s In Jail. När någon man känner plötsligt försvinner från jordens yta – oftast kännetecknat av att de inte svarar i telefon eller uppdaterar sin Facebookstatus under en längre tidsperiod – brukar Who’s In Jail komma lägligt till hands. Det är en webbsida där man kan söka på namn för att se om personen i fråga sitter inlåst. Har man tur gör de inte det. För en liten stund sen skrev jag dock in en kompis namn i sökrutan och fick bekräftat att anledningen till att han har varit helt okontaktbar under de senaste månaderna är att han har suttit inne sen i slutet av november. Beräknat frisläppningsdatum i maj.
Det är hemskt, såklart, men ändå är jag inte chockad. I Sverige hade det nog varit en stor grej, men här har kanske 90% av alla jag känner någon gång suttit häktade – och ett par stycken har tillbringat flera år i fängelse. Det här inkluderar allt från grannar och bekanta till vänners föräldrar och farföräldrar, och anledningarna kan vara allt från ringa drogbrott och rattfylleri, till helt oskyldiga personer som hållits misstänkta i väntan på rättegång.
Jag vet inte vad det beror på att så pass många har ett förflutet bakom galler här, det gör jag inte. Men i vanlig ordning ligger det nära till hands att skylla alla problem det här landet har på ett bristfälligt system utan socialt skyddsnät, där poliserna har en arresteringskvot att fylla varje månad, och där att hålla sig utanför häktet är en klassfråga, precis som allt annat.
-
Shit Swedish girls say in LA
Den här roliga videon sammanfattar ganska bra varför jag inte umgås med svenskar i USA.
(Fast okej, jag erkänner att jag nog gjort mig skyldig till i alla fall ett par av de där kommentarerna själv. NEJ – SVERIGE OCH SCHWEIZ ÄR INTE SAMMA SAK!!!)
-
En liten inblick i livet som utlandssvensk
Jag känner ganska ofta att mitt amerikanska liv skulle vara så himla mycket fattigare om det inte vore för IKEA. Jag orkar liksom inte ens bry mig om att IKEAs matbutik inte får sälja märkesvaror längre, som Cloettas kexchoklad eller Annas pepparkakor, utan numera enbart marknadsför det betydligt mer anonyma (till utseende och smak) märket IKEA Foods istället. Det är ändå fint att faktiskt kunna få sig en tunnbrödsmacka med grevé när man är sugen. -
Den meningslösa kampen för jämställdhet
Jag funderar ganska mycket på det här med jämställdhet, och hur svårt det är, rent generellt, att försöka förklara feminism för amerikanska män. Genustänk, könsroller och patriarkala strukturer är liksom helt främmande koncept i ett samhälle där det fortfarande är hög status för en kvinna att vara hemmafru, eftersom det innebär att hennes man tjänar ordentligt med pengar. Här är sexistiska skämt och antaganden vanligtvis socialt accepterade eftersom könsrollerna de bygger på är accepterade, och bara tanken på att klä en pojkbebis i rosa är helt otänkbart även hos den mest liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) kärnfamiljen.
Här i ‘Merica förväntas män vara män och kvinnor vara kvinnor, med allt vad det innebär när det gäller cementerade normer och förväntningar. Som svensk har jag växt upp med helt andra värderingar än i princip alla mina amerikanska vänner, och ibland blir det extra tydligt. Som till exempel nu, när jag är singel igen och mer eller mindre tillbaka på dejtingmarknaden (uh, vilket hemskt ord!).
Att dejta amerikanska män på 2010-talet är ganska mycket exakt som jag föreställer mig att det var att dejta amerikanska män på 1950-talet. Man blir hämtad vid ytterdörren, får bildörren öppnad, stolen utdragen på restaurangen, och middagen betald. Jag har aldrig hört en amerikansk kvinna klaga på något av detta, eftersom det innebär att mannen ifråga är en gentleman, men själv kan jag inte låta bli att känna mig förolämpad. Jag är nämligen fullt kapabel till att öppna min egen bildörr, och jag jobbar häcken av mig på dagarna så jag kan nog betala för min egen middag också. Alltså, jag har inga problem med att vilja vara romantisk och visa sig generös, så länge det går åt båda hållen. Men hade jag försökt öppna bildörren åt en kille skulle han tro att jag skämtade eller ifrågasatte hans manlighet, och att som tjej försöka betala för middag kommer liksom inte ens på fråga.
Det är tröttsamt att i vissa sociala sammanhang bli betraktad som en andra klassens medborgare enbart på grund av ens kön. Jag säger ofta ifrån, men samtidigt orkar jag inte ständigt stå på barrikaderna eftersom folk helt enkelt inte bryr sig. Jag läser dagligen en massa vettiga genusinriktade bloggar och artiklar på svenska, och på jämställdhetsfronten ligger Sverige ungefär en miljard ljusår före USA. Enligt min erfarenhet existerar ingen diskussion här kring genus och könsrelaterade orättvisor. Eller ens en diskussion kring varför den diskussionen bör finnas. Att försöka bidra till jämställdhet i ett samhälle som inte tycks se ojämställdheten som ett problem är ett otacksamt sisyfosgöra, så ibland ger jag upp och låtsas som att jag inte kan öppna min egen bildörr, även om jag samtidigt dör lite på insidan. Det blir enklast så.
-
Det här med 50-talskök
Jag fick ju som bekant ett infall häromdagen och målade köket i vår nya bostad turkost. Och av era kommentarer att döma är det här med ett 50-talsinspirerat kök ganska populärt.
Vi behöver nog ett tag till för att komma tillräckligt i ordning här hemma innan jag kan visa bilder på hur det nya köket ser ut, men under tiden tänkte jag att ni kan få se ett par andra 50-talsinspirerade kök jag har haft som jag har varit ganska nöjd med.
Jag bodde ett tag i en pytteliten bostadsrätt i Aspudden med mitt ex. Det enda riktigt trevliga med den 30 kvadratmeter stora lägenheten var köket, som vi rev ut och byggde om från grunden. Komplett med rött kylskåp och schackrutiga väggar. När vi äntligen var klara med renoveringen fick vi dock ett erbjudande om förstahandskontrakt på en hyresrättstvåa på Hägerstensåsen, så vi sålde både lägenheten och det röda kylskåpet. Det var en kort förälskelse, jag och köket.
I tvåan på Hägerstensåsen var köket större men inte lika spännande. Vi gjorde det bästa av saken med dinerbord, röd vinylsoffa, schackrutiga gardiner, och diverse posters från vår Kalifornienresa ett år tidigare.Då hade jag kanske inte gissat att jag 7 år senare skulle vara mitt uppe i att inreda ytterligare ett 50-talskök i mitt eget hem i Kalifornien. Livets oförutsägbarhet, osv.
-
Lite hemlängtan och vad jag stör mig på med Sverige
På måndag åker jag hem till San Diego igen, och trots att jag har haft det helt fantastiskt i Stockholm (och London!) ska det bli skönt att komma hem. Mest saknar jag förstås min man och katterna, men även annat som jag kanske inte hade räknat med att sakna. En del svenska företeelser är så himla tröttsamma, och de blir mer uppenbara när man inte har varit här på tre år. Till exempel:
1. Vädret. Inte alltför otippat kanske, men nu är jag trött på hösten. September är min favoritmånad i södra Kalifornien, och jag saknar palmerna och den blåa himlen.
2. Systembolaget. Alltså, vad är grejen med att vuxna människor inte kan få bestämma själva vilken tid på dygnet och vilken dag i veckan de vill köpa alkohol? Och att man dessutom inte kan köpa det i samma butik där man köper mat och annan dryck? Jag har ändå jobbat på Systembolaget och alltid varit en förespråkare av det stora sortimentet och expertisen – men jag tar tillbaka allt positivt jag har sagt. Med risk för att låta en smula nyliberal så blir jag less på den här sortens förmyndarfasoner.
3. Tunnelbanan. Okej, jag vet att jag sa att jag saknade att åka tunnelbana, men det var nog mer i teorin, eftersom att åka tunnelbana i Stockholm är ungefär helvetet på jorden. I alla fall i rusningstrafik. Samt på kvällen, såvida man inte tycker att det är trevligt med fulla gubbar och tonårskillar som skriker otrevligheter efter en. Jag tror aldrig jag har åkt så mycket taxi som under de senaste två veckorna.
4. Den svenska instängdheten. Det där med att man inte småpratar med folk på gatan om man inte är psykiskt störd alternativt full. Att folk tränger, knuffar och armbågar sig fram utan att be om ursäkt. Att alla går runt med hörlurar i öronen och stirrar tomt framför sig. Att alkohol används som både socialt smörjningsmedel och som en ursäkt för alla avvikande beteenden. Att folk som jobbar i serviceyrken ofta är sjukt otrevliga. Och så vidare.
Sen finns det såklart också en massa sjukt bra saker här som jag nog kommer sakna när jag är tillbaka i USA. Till exempel god mat. Lite bättre standard på allt. Ett modernt bankväsende. Men det får kanske bli ett annat inlägg.
-
Varför jag flyttade till USA och hur det gick till
Så länge jag kan minnas har jag velat bo i Kalifornien, även innan jag ens hade varit här. Att bo kvar i kalla, mörka Sverige hela livet var aldrig ett alternativ för mig, och gillar man kulturen kring punkrock, gamla bilar och tatueringar finns det nog inget bättre ställe i hela världen att vara på än södra Kalifornien. Men när jag seriöst började fundera på en flytt var det så mycket annat som kom i vägen; jag hade förstahandskontrakt, sambo och jobb, var mitt i en universitetsutbildning och spelade i ett band som det gick hyfsat bra för.
Ett par år senare var jag singel och bodde i en studentlägenhet, medan jag skrev på min kandidatuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag jobbade deltid i en bokhandel, vilket visserligen var ett trevligt extrajobb, men inget jag ville syssla med på heltid. Så när jag var klar med uppsatsen, och därmed hela utbildningen, skulle jag alltså stå där utan både lägenhet, pojkvän och inkomst – alltså ingenting som direkt höll mig kvar i Stockholm.
Så en dag vaknade jag upp med den där känslan, att det är nu eller aldrig – om jag inte flyttar till Kalifornien nu så blir det aldrig av. Jag insåg ganska snabbt att det absolut enklaste sättet att ta sig dit var på studentvisum, så ett tag satt jag och kollade upp skolor, utbildningar och ansökningsprocesser på nätet dagarna i ända.
Ganska snart hittade jag CIS, som visade sig vara en ovärderlig källa av information och hjälpsamhet, och något jag verkligen rekommenderar för den som funderar på att plugga i USA. De bidrog med ansökningsblanketter och tips, och innan jag visste ordet av hade jag både sökt och blivit antagen till University of California i San Diego.
Just UC-universiteten kräver i regel att man har en viss akademisk erfarenhet redan, eftersom det är studier på ganska hög nivå. Vill man komma över och plugga utan en universitetsexamen i bagaget finns det alternativ som San Diego State University i San Diego och Santa Monica College i Los Angeles. Och satsar man på att läsa till sig en hel Bachelor Degree i USA brukar man efter två år på community college kunna byta upp sig och läsa de sista två åren på universitet.
Så fort jag blev antagen sa jag upp lägenheten och flyttade hem till mamma för att slippa betala hyra de sista månaderna i Sverige, och därmed kunna spara pengar. CSN:s merkostnadslån för utlandsstudier täcker kursavgifter och hyra, men utan sparpengar är det svårt att klara sig, speciellt om man ibland vill kunna göra något annat än att sitta hemma och plugga.
Jag och Emmy landade i San Diego den 1 september 2008, med varsin resväska och ett hotellrum bokat för de kommande 5 dagarna. Vi hade alltså 5 dagar på oss att hitta en lägenhet. Bostadssituationen i Kalifornien går tack och lov inte att jämföra med den i Stockholm. Här finns det gott om lediga lägenheter, hus och rum att hyra – förutsatt att man kan betala en månadshyra i deposition. Många hyresvärdar kräver referenser och en credit check innan man flyttar in, vilket gör det ganska svårt för nyanlända utlänningar – men med lite tur hittar man någon som går på känsla istället. Vår första hyresvärd hette Doris, och var en bestämd dam som absolut inte hade något emot att hyra ut en lägenhet till två svenska studenter.
Jag kände så fort jag kom hit att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen, alls. San Diego blev “hemma” säkert redan under den första veckan. Men även för den som bara funderar på att komma hit och plugga i ett år eller ett par terminer kan jag varmt rekommendera upplevelsen.
Fem tips för den som funderar på att flytta till Kalifornien för att plugga:
1. Öva upp din engelska. Det är svårt att klara sig på enbart skolengelska – knepet är att lära sig hur folk faktiskt pratar. Ett bra tips om man vill smälta in och inte behöva berätta sitt livs historia varje gång någon hör att man inte är amerikan.
2. Spara pengar. Precis allting kostar pengar i USA. Även om typ mat och kläder generellt sett är billigare här än i Sverige så dyker det alltid upp oväntade kostnader i samband med allt annat. Att ha en buffert skadar därför aldrig.
3. Kolla upp var du vill bo. Många som kommer hit för att plugga väljer att åka till Los Angeles, för att det är den största och mest mytomspunna staden. Men nackdelarna med att bo i LA är att det är dyrt, alltid sjukt mycket trafik, och ofta långa avstånd mellan skola och boende. Fördelen är dock att det nog är en av få städer i Kalifornien där man kan ta sig runt utan bil, eftersom det finns tunnelbana. Så mitt tips är att kolla upp var det passar dig att bo och plugga, utifrån dina egna förutsättningar.
4. Craigslist. Helt ovärderligt – här hittar du lägenhet, extrajobb, möbler, bil, cykel, husdjur, eller precis vad som helst som du kan tänkas vara i behov av. Kolla gratis-sektionen för prylar folk skänker bort.
5. Var beredd på bakslag. Amerikaner är i regel väldigt trevliga och lätta att småprata med, men att skaffa riktiga vänner är svårare än man skulle kunna tro – så var beredd på att känna dig lite ensam ibland i början. Dessutom är studietakten på amerikanska universitet enligt min erfarenhet betydligt hårdare än på svenska – en amerikansk kurs i humaniora är ungefär som en svensk heltidskurs – men i USA läser man tre eller fyra av dessa kurser samtidigt. Sammanfattningsvis är Kalifornien ofta helt fantastiskt – men som svensk får man vänja sig vid lite sämre standard på nästan allting. USA är på många sätt ett u-land med i-landskomplex.
Har du orkat läsa så här långt kanske lite fortsatt läsning kan intressera? Här har jag skrivit om hur jag bar mig åt för att få stanna och jobba efter studietiden, och hur jag gjorde för att hitta mitt jobb.
Om det var något jag missade får ni gärna fråga.
-
Sverige vs. USA: flakiness
Okej – ni vill läsa om kulturskillnader, och såna finns det gott om. Så gott, till och med, att jag nog får göra det här till en serie inlägg, eftersom allt jag har att säga om saken omöjligtvis får plats i ett enda. Med visst förbehåll för att jag bor i Kalifornien, och det finns nog så många kulturskillnader inom landet också – så de flesta generaliseringar gäller möjligen västkusten snarare än hela USA.Vi börjar med ett ord som jag inte har hittat en svensk översättning på, men som är en flitigt förekommande företeelse bland amerikaner. Det stavas flaky eller flakey, beroende på vem man frågar. En av de mer kortfattade definitionerna på Urban Dictionary (världens bästa ordlista!) lyder: “Unreliable, characterized by not following through on agreed plans.”Jag har skrivit om det tidigare, för två år sen – men då hade jag bara bott i USA i ungefär 4 månader, och nog ännu inte insett hur pass utbrett och socialt accepterat det här beteendet är. Alltså. Låt oss säga att vi ska ha filmkväll. Vi bjuder kanske in 10 personer över Facebook, och ytterligare några via sms. 5 personer svarar att de är eld och lågor, så himla peppade på filmkväll! 3 personer tackar nej, och ett gäng till svarar inte alls. Dags för filmkväll, och 4 personer dyker upp. Men X, som senast igår sagt att hon skulle komma, syns inte till. “Var är X?” frågar vi oss nu – och någon som känner X kommer garanterat att svara: “Oh, you know, she’s a flake.”Som svensk tycker jag att det här är så himla konstigt, både beteendet och det faktum att om man sätter det i system att aldrig dyka upp i tid, eller ens dyka upp över huvud taget, så viftas det bort med “ursäkten” att man är totalt opålitlig. Jag minns inte att folk gjorde såhär alls i Sverige. Har man bestämt att träffas någonstans en viss tid så gör man det – och om man blir sen skickar man ett sms och meddelar detta. Det nästan värsta av allt är att jag – som egentligen är punktligheten själv – nu är så van vid att folk aldrig ska dyka upp på utsatt tid att jag själv tar längre tid på mig än nödvändigt, och jämt är sen med flit – bara för att korta ner den tid jag annars får vänta på folk. Men där drar jag också gränsen. Den dag jag själv blir kallad “flaky”, då vet jag att det är dags att flytta tillbaka till Sverige igen.
