Jag klagar så mycket på USA nuförtiden att folk har börjat undra varför jag bor här egentligen. Det kan man ju för all del fråga sig. En grej som i alla fall är mycket enklare i USA än i Sverige är att tatuera sig. Åtminstone i Stockholm känns det som att alla bra tatuerare är uppbokade flera månader framåt, så man måste ha ordentlig framförhållning om man vill få något gjort. Så är det inte här. 

Igår fick jag en något spontan tatueringsidé och kände mig genast redo att göra slag i saken. Så jag messade den mest lämpliga tatueraren jag kunde komma på, Kenny Waizumi på Electric Tiger Tattoo, och frågade om han hade några lediga tider. Det hade han! Så redan samma eftermiddag fick jag komma in och göra denna fina ros rakt över hjärtat:

Fick även feeling imorse och klippte luggen i en helt ny vinkel. Så nu känner jag mig som en ny person. 

Jag har för övrigt nästan uteslutande färgglada tatueringar i old school-stil, men när jag var i Sverige förra månaden gjorde jag denna svartvita (hos megaduktiga Jack Ankersen på Nothing Tattoo) och fick mersmak:

Nu har jag plötsligt två svartvita tatueringar bland all färg och jag gillar det. Alltid fint med kontraster ju. 

Nä det här med att blogga varje dag i december har det ju gått sådär med. Inte för att jag tror att det är någon annan än jag som bryr sig riktigt, men men. Här kommer i alla fall en snabb instickare. 

Vår kompis Shannon som har gjort väldigt många av Pauls och mina tatueringar (och som dessutom har tatuerat min mamma, min lillebror, alla Pauls syskon, och de flesta av våra kompisar) har tråkigt nog flyttat från San Diego. Men den här veckan är han här och gästar, så både Paul och jag passade på att boka tid. Detta blev det för mig:

Jag som går runt med ganska ordentlig Sverigelängtan just nu tänkte att det kändes rimligt att göra en liten hyllning till fosterlandet. Och eftersom Shannon har svenskt påbrå och är besatt av Sverige sparade jag just denna idé tills han var i stan och kunde förverkliga den. 

När jag har en ny tatueringsidé brukar jag för övrigt bara slänga ur mig lite lösa ledord och låta tatueraren rita upp motivet utan någon direkt kreativ inblandning från mitt håll. Blir roligare så. Det här var nog första gången jag faktiskt skissade upp en idé först. Så här såg min amatörmässiga ritning ut. Fint att jag nu har den i lite mer professionell tappning på låret. 

Här är den, min nya knätatuering. Svullen och blank och uppochned, men ändå. Älskar den så mycket.

Det har dock gått fem dagar sen jag gjorde denna (hos Shannon Nordin på Electric Tiger Tattoo) och mitt knä är fortfarande svullet och gör så ont att jag inte kan gå ordentligt, plus att tatueringen fortfarande “läcker” färg när jag smörjer in den, något som bara brukar hända de första dagarna. Har aldrig varit med om en så här utdragen läkeprocess tidigare, men antar att det har att göra med storleken och placeringen. Rekommenderar INTE att tatuera knäna, i alla fall om man inte har en väldigt hög smärttröskel. 

Andra ställen på kroppen jag inte rekommenderar att tatuera sig på: fötterna, ryggen, höfterna, rumpan och nyckelbenen. 

Fötterna är kanske den kroppsdel som gör allra mest ont, antar för att skinnet är så tunt och det är så mycket senor och nerver där. Jag har båda fötterna tatuerade, men det dröjde ca fem år från att jag gjorde vänsterfoten till att jag gjorde högerfoten. Tillräckligt lång tid för att jag skulle hinna förtränga hur ont det gjorde.

Nu kanske någon undrar varför man ens tatuerar sig om det gör så ont. Och det kan man ju verkligen fråga sig. 

Den där tatueringen jag gjorde förra helgen? Detta blev det. Pauls till vänster och min till höger. Lite backstory: Jag har länge tänkt göra en tatuering tillägnad Against Me!, mitt favoritband i hela världen. Men Paul hann före.

Han gjorde det brinnande flygplanet till vänster för några veckor sen, efter en rad i låten Miami, som bara råkar vara min absoluta favoritlåt med AM!. Den raden går “The plane is on fire, the fucking ship is sinking”, och jag ville ju inte vara sämre jag. Så ett sjunkande skepp fick det bli.

Låtens andra vers, samma vers med det brinnande planet och det sjunkande skeppet, avslutas så här: “It’s terminal, inoperable, they’re amputating. Massive hemmorrhaging, major fucking complications!” Därav banderollen.

Båda tatueringarna är gjorda av Brittany på Electric Tiger Tattoo och jag är så glad över att äntligen ha en (något obskyr) tatuering ägnad mitt favoritband. Även om det var Paul som gjorde sin först.

Här är hela låten, inklusive låttext, om någon är intresserad:

Och som lite kuriosa kan jag berätta att jag nu har ordet “fuck” tatuerat på tre olika ställen på kroppen. Som det anstår en mogen 30-something kvinna mitt i karriären.

Linda:
Vilken av alla dina tatueringar är du mest/minst nöjd med? Och kostar det typ lika mycket att tatuera sig i USA som i Sverige?

Oj, så himla svår fråga! Jag gillar egentligen alla mina tatueringar och är inte missnöjd med någon av dem. En del hade jag kanske inte skaffat idag om jag hade haft möjlighet att börja om från början igen, men en stor del av grejen med tatueringar för mig är att de fungerar lite som ett tidsdokument över olika tidpunker i ens liv. Så även om något motiv kanske inte känns helt klockrent idag så gjorde det ju det när jag skaffade tatueringen, och det tycker jag är värt något. (Men så har jag inte heller typ hakkors eller mina ex namn tatuerade, så det är kanske lätt för mig att säga.)

Här är i alla fall två tatueringar som jag är extra förtjust i:

Min vänstra handtatuering. Jag tycker mycket om den högra också, men den på vänsterhanden är nog snäppet finare. Gjord av Shannon som då jobbade på Remington Tattoo här i San Diego, men som nu har flyttat till Seattle. (Jag sa ju att alla mina tatuerare flyttar.) 

Min sidotatuering. Det här var min allra första tatuering. Den är gjord av Thomas som då jobbade på Swahili Bobs, men nu jobbar på Imperial Tattoo i Stockholm. Hittar inga bättre bilder på den, men det är i alla fall Thomas tolkning av barnboken Det blåser på månen, som var min favoritbok när jag var yngre. Alltså, han läste boken och ritade sen upp det här motivet, är fortfarande imponerad över detta. Det är den mest episka tatueringen jag har, och vi tävlade till och med med denna på Stockholm Ink Bash för snart 10 år sen. Älskar den fortfarande så mycket. Borde kanske ta en bättre bild.

—

Det kostar nog ungefär lika mycket att tatuera sig i USA som i Sverige. Det är eventuellt snäppet billigare här, men man lämnar dricks också så det blir nog samma slutsumma. Jag har dock en massa kompisar som tatuerar, så jag brukar aldrig behöva betala fullt pris. Behövde jag det hade jag nog inte haft ens i närheten av så många tatueringar som jag har nu. 

Jag har haft ett återkommande problem i ganska många år nu, och det är att så fort jag hittar en tatuerare jag trivs med så flyttar de från San Diego. Jag försöker att inte ta det som en personlig förolämpning, men det är svårt ibland. Min förra tatuerare var min kompis Jay, som flyttade från San Diego till Nashville för kanske fem år sen. Jag saknar honom ganska ofta, inte bara för att han var min bästa tatuerare, utan för att han då var en av mina närmsta vänner. Den här veckan var Jay dock och hälsade på i San Diego i några dagar, så jag passade på att styra upp lite tatueringshäng.

Paul, Jordan och Katie hängde också på, och Jay tatuerade oss alla fyra. Den som inte blev tatuerad för tillfället fick äta burritos och dricka mexikansk öl. Som man gör i Kalfornien.

Jag gjorde två smågrejer på benen eftersom jag inte har plats någon annanstans. Ni får se vad det blev när de har läkt! Nu är klockan efter 22, och den här tanten måste gå och lägga sig.