Jag är så dålig på att blogga om personliga saker på mikronivå när det händer sjukt stora grejer på makronivå hela dagarna, ser liksom bara skogen och inga träd. Men eftersom de bloggar jag helst läser just nu (och alltid, för den delen) är de som handlar om livet på ett personligt plan så tänkte jag försöka bli lite bättre på det själv.

Vi kanske kan börja med att titta på hur min dag har sett ut hittills, en helt vanlig torsdag i pandemin.

Ja på tal om pandemin är det så illa här nu att VAR TREDJE PERSON i Los Angeles County beräknas ha blivit smittad. Nu bor jag inte i LA, men däremot har vi flera dokumenterade fall av den nya mer smittsamma varianten här i San Diego. Allt detta innebär att jag helst undviker offentliga platser helt och hållet. Beställer mat och annat jag behöver via “contactless pickup”, alltså att man lägger en beställning online och sen kommer någon från butiken ut och lägger varorna i ens baklucka (eller i mitt fall på flaket eftersom jag kör en pickup). Väldigt smidigt och betydligt mindre riskfylld för alla inblandade.

Idag behövde jag lite grejer från Target och tog tillfället i akt att ta på mig riktiga KLÄDER. Lever i mjukisbyxor här hemma, och lämnar annars bara hemmet för aktiviteter som kräver sin egen utrustning, så jag har i princip helt slutat använda vanliga kläder, typ jeans. Nu fick jag i alla fall ha en *outfit* på mig under den halvtimmen det tog att köra till Target och hem igen.

Jag köpte även insektsgift för att försöka bli av med en invasion av syrsor som bor under mitt kylskåp och för en massa oväsen hela nätterna. Har sprayat köket nu och håller tummarna för att det funkar. Men mer om detta senare, för nu måste jag ta en paus i skrivandet och gå ut med hunden.

………

Okej, nu är det typ fyra timmar senare. På vägen hem under promenaden såg jag nämligen en hemlös kvinna som låg på marken precis utanför mitt garage. Jag frågade om hon behövde något och hon svarade nej, men hon verkade inte vara vid fullt medvetande.

En så himla fucked up grej med USA är att en så stor del av poliskåren består av våldsamma vit makt-anhängare som gillar att skjuta folk (alltså säger inte det här för att vara *politisk* utan för att det är ganska väldokumenterat, kolla bara på vilka som deltog i stormningen av Kapitolium förra veckan; se även Black Lives Matter) så jag har som princip att inte ringa polisen. Speciellt inte när det handlar om att försöka hjälpa utsatta människor, polisen dyker ofta upp och förvärrar saker.

Så istället ringde jag runt till lite olika hjälporganisationer som sysslar med att hjälpa hemlösa här i San Diego men lyckades inte komma fram till någon. Så jag gick ut och gav kvinnan en påse med vatten, snacks och våtservetter medan jag sms:ade med ett par kompisar om vad mer man kunde göra för att hjälpa henne. Hon låg liksom på marken i ett par pyttesmå shorts, och även om det var 26 grader varmt idag blir det kallt på nätterna. Ingen tyckte att det lät som en bra idé att ringa polisen, av ovan nämnda anledningar, men ingen hade heller några bättre förslag. Och jag lyckades inte få något vettigt ur kvinnan.

Efter en stund gick jag ut för att titta till henne igen, och klev rätt ut i ett hav av blåljus. Tre polisbilar, en brandbil och en ambulans stod utanför mitt garage och några sjukvårdare bar in kvinnan i ambulansen på en bår. Jag frågade om hon var ok men de ryckte bara på axlarna.

Mina grannar i huset bredvid var också där så jag frågade vad som hade hänt. De berättade att de hade hittat kvinnan medvetslös bakom sin bil och ringt 911. Under tiden jag var inne i mitt hus och försökte komma på ett bra sätt att hjälpa hade hon alltså ätit snacksen jag gav henne och sedan däckat igen en bit bort. Mina grannar hade inte lyckats väcka henne.

Jag hoppas hoppas hoppas att hon får den hjälp hon behöver. Fy fan för att vara i en så utsatt position, speciellt mitt under en pandemi. Och fy fan för att inte kunna ringa efter hjälp utan att behöva oroa sig över att något värre ska hända.

Jaha, det här skulle vara ett inlägg om en vanlig torsdag, men så blev det ju inte alls.

Blir glad av att läsa om era planer för julen (i kommentarerna på förra inlägget). Det verkar vara många som tycker att det är skönt att inte ha några egentliga måsten eller krav på sig den här julen. Antar att framför allt kvinnor (i smyg såklart) kan dra en lättnadens suck över att slippa styra upp så mycket.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle fira, och det ska jag inte heller, men jag gjorde i alla fall EN liten julgrej häromdagen.

Det finns ett företag i LA som heter Pavalon som säljer svenskt godis och andra importerade svenska specialiteter. Jag la en beställning på lite godis där för någon vecka sen och passade på att köpa två små påsar saffran när jag ändå höll på.

Sen gjorde jag det man gör med saffran i december, nämligen bakade lussebullar. Jag kan inte minnas att jag någonsin har bakat lussebullar själv tidigare, definitivt inte i vuxen ålder, och jag var ganska nervös över att slösa bort min dyrbara saffran på en misslyckad deg.

Men så blev det så himla bra!? Bullarna blev jämna och saftiga och inte torra alls.

Jag gjorde en stor sats och igår körde jag hem till flera kompisar och lämnade av påsar med “Swedish Christmas saffron buns” till dem. Träffar ju knappt mina vänner nuförtiden, men det var i alla fall fint att få säga hej lite snabbt genom munskydden.

I övrigt har jag precis jobbat färdigt för i år (!) och ska gå och packa inför min lilla roadtrip. Det är omkring 13 grader i Joshua Tree just nu, så det blir inte världens varmaste tur. Men det blir nog fint ändå.

Hoppas ni får en fin julhelg, oavsett om ni firar eller inte ?

Imorgon sticker jag iväg på en liten roadtrip med två av mina bästisar, men jag tänkte att jag skulle klämma in ett inlägg här först eftersom jag har varit så dålig på att blogga på sistone. Så här kommer några grejer som har hänt på sistone.

Jag har börjat bygga om min chopper. Den ska få ett ordentligt ansiktslyft och förvandlas till min drömhoj, eller det är tanken i alla fall. Paul hjälper mig med allt eftersom jag inte vet vad jag sysslar med. Fler uppdateringar om detta kommer säkert för den som är intresserad.

Förra onsdagen hade jag min sista wakeboardlektion för säsongen. Saknar det redan. Fick i alla fall se den här fina soluppgången lagom till avslutningen. En fin påminnelse om allt jag älskar med Kalifornien.

Eftersom jag kände mig lite deppig över att inte ha någon anledning åka till havet varje onsdagsmorgon längre så köpte jag en uppblåsbar kajak som jag tog ut på vattnet i lördags morse. Det var lite svårt att få den ordentligt uppblåst, men jag får väl öva några gånger till. Ni får ursäkta all sand jag har på benen, det är svårt att undvika när man lägger i från stranden.

En annan grej jag har köpt: EN NY KAMERA. Jag fick en stor löneförhöjning för ett par veckor sen, plus att jag fyller år nästa vecka, så jag tänkte att jag skulle unna mig något dyrt som jag verkligen ville ha. En Sony a6400 blev det, en liten uppgradering från min gamla a5000.

Det känns förresten konstigt att skriva om löneförhöjningar och befordringar mitt i en arbetslöshetskris när jag känner massor av folk som har förlorat jobbet. Men, eh. Man kan väl hålla två saker i huvudet samtidigt tänker jag.

På kamerabilden ovan ser ni förresten min nya duk. Jag behövde lite färg i köket så jag skaffade en sån här fin mexikansk variant. Den blev DIREKT en kattsäng åt Ninja, så nu får jag blockera duken genom att ställa en massa grejer över hela bordet, och sen flytta undan dem när jag sätter mig ner och äter, annars blir det päls överallt. Så typiskt katter.

I lördags kväll gick jag på min första livespelning sen pandemin började. Eller ja, gick och gick, satt hemma på soffan med Steve och kollade på när Laura Jane Grace spelade sitt nya album i en tom lokal via streaming. Började gråta över hur mycket jag saknar livemusik. Allt är så konstigt nu.

I söndags gjorde jag detta välbehövliga: körde hoj till öknen. Jag insåg för ett par veckor sen att min svenska kompis Done har flyttat till Los Angeles och skaffat en sprillans ny hoj, så han fick följa med på alla mina favoritvägar. Det var trevligt att få prata svenska en hel dag, det blir så sällan jag får öva på mitt modersmål nu för tiden.

Den här turen var dock bara uppvärmning inför den kommande veckan. Tidigt imorgon bitti bär det av till vår första anhalt: Phoenix, Arizona. Häng gärna med på Instagram (@cylinderella).

Det gör inte direkt under för klimatångesten att bo i en delstat som bokstavligen står i brand, medan motsatt kust i samma land genomgår en extrem orkansäsong och mitten av landet har rekordhetta en dag och snö dagen efter.

Detta samtidigt som presidenten förnekar att det finns någon koppling mellan detta extrema väder och globala klimatförändringar, vägrar att hjälpa västkusten eftersom vi inte röstar på honom och dessutom påstår att det brinner eftersom att Kalifornien inte krattar sina skogar (?).

Här i San Diego är det fortfarande ganska mycket rök i luften, men det har blivit lättare att andas. I helgen låg det fortfarande ett tjockt röklager över hela staden, sådär så att man inte såg solen. Jag behövde skingra tankarna och tog en sväng på hojen ner till Cabrillo National Monument som ligger längst ute på en udde med utsikt över Stilla havet åt ena hållet och downtown åt andra. Man såg inte ens skyskraporna i downtown för all rök, och det var så grått att det var svårt att avgöra var havet slutade och himlen började.

Jag har förresten anmält intresse för att jobba som poll worker (röstmottagare?) på valdagen i november. Det är oftast mest äldre personer som jobbar i vallokalerna här, och eftersom de är extra utsatta nu pga covid behövs det fler unga, friska personer som ställer upp. Tänker att jag måste göra något, om Trump blir omvald vore det katastrof för klimatet (och för demokratin och för ungefär en miljon andra saker). Det FÅR inte hända.

Om det var någon som väntade på en uppdatering om hur det har gått med vår Five Peak Challenge (utgår från att ni har suttit som på nålar), så kan jag meddela att den härmed är avklarad!

I söndags tog Andy och jag oss upp till den femte och sista toppen, Pyles Peak. För att komma dit behöver man gå via toppen av Cowles Mountain, så vi fick lov att göra den hajken igen.

Här kommer fotobevis:

Topp 1: Cowles Mountain. 485 meter över havet och en hajk på 4,8 km.

Topp 2: Kwaay Paay. 363 meter över havet och en hajk på 3,7 km. Här glömde jag dock att ta ett foto med toppmarkören, så denna selfie får duga.

Topp 3: North Fortuna. 393 meter över havet och en hajk på 7,4 km.

Topp 4: South Fortuna. 333 meter över havet och en extremt brant hajk på 8 km.

Sist men inte minst, topp 5: Pyles Peak. 420 meter över havet och en hajk på 9,6 km (via Cowles Mountain).

Vi gjorde alla dessa på vardagseftermiddagar (förutom Pyles Peak, den var för lång för att hinna med innan solnedgången så vi gjorde den en tidig söndagsmorgon istället) och det har känns så himla skönt att få komma ut ur huset och röra lite på sig efter jobbet.

Nästa steg får bli att hitta någon annan aktivitet att ägna oss åt, eller i alla fall andra vandringsstigar.

Jag skulle kunna skriva en miljon inlägg till om hur coronaviruset påverkar det dagliga livet här—till exempel genom att alla barer och restauranger numera är stängda i San Diego (fast man kan fortfarande beställa takeout)—men har en känsla av att många är rätt trötta på att bara läsa om detta nu.

Vi kan ta en paus och titta tillbaka på en torsdag för en knapp månad sen, då jag hade jury duty för första gången. Det var en intressant erfarenhet, både precis som jag hade tänkt mig och inte alls som jag hade tänkt mig.

Dagen började med att några hundra personer fick infinna sig i en “jury lounge” (dvs ett stort rum med en massa stolar) i San Diegos domstolsbyggnad. Många av mina vänner och bekanta hade ifrågasatt varför jag ens planerade att dyka upp, det verkar som att de flesta bara ignorerar sina kallelser och låtsas som att de inte har fått dem (ganska säker på att detta är olagligt dock). Men eftersom jag fortfarande är en ganska nybliven amerikansk medborgare ville jag uppleva denna ultraamerikanska tradition i alla fall en gång i livet.

Efter ett par timmar i juryrummet (jag hade med mig min laptop och passade på att få lite jobb gjort) började de ropa upp namn i högtalare på de som hade blivit slumpmässigt utvalda till juryutval och behövde infinna sig i en rättssal. Mitt namn ropades upp i den andra gruppen, tillsammans med 50 andra personer. Jag tog hissen upp till femte våningen i byggnaden och blev tilldelad ett nummer (46) som domaren och advokaterna skulle använda istället för mitt namn.

Sen fick vi gå in och sätta oss i rättssalen. Därinne befann sig redan en domare, en åklagare och en försvarsadvokat tillsammans med den misstänkte, en man som stod åtalad för vapenbrott.

Nu började själva urvalsprocessen. Vi var 51 stycken och bara 12 skulle bli valda till att sitta i juryn. Vi fick räcka upp handen och svara på frågor som handlade om hur vi kände inför vapeninnehav (bara jag och en tjej till svarade att vi tyckte att det borde vara olagligt att äga vapen), vad vi jobbade med (jag och samma tjej som innan var båda journalister och fick följdfrågor på detta), våran tillit till poliser (jag sa att jag inte känner någon tilltro till polisväsendet i det här landet, vilket är sant), och så vidare. Nästan alla män i rummet ägde vapen själva och flera var medlemmar i NRA.

Efter många, många timmar av detta var det dags för advokaterna för att skicka hem en första grupp de inte tyckte var lämpliga för den här juryn. Jag och den andra *radikalvänstertjejen* blev hemskickade först, tillsammans med alla NRA-männen. Det var en lite obekväm stämning i hissen på vägen ner kan jag meddela. Hon och jag bytte i alla fall nummer efter att vi insåg att hon jobbar med flera av mina gamla kollegor.

Hade jag velat sitta i juryn så hade jag nog helt låtit bli att räcka upp handen och vara så ärlig. Men nu ville jag inte det. Man får $15 om dagen i jurylön och bara att parkera i närheten av domstolsbyggnaden kostar minst $20 om dagen. Plus att jag hade en massa jobb att göra och dessutom skulle åka till Mexico några dagar senare. Men jag hade läst innan att det bästa sättet att hamna i en jury är att hålla käften, så jag gjorde motsatsen.

Det var i alla fall en intressant upplevelse. Det blev uppenbart på ett sätt jag inte är van vid hur pass extrema mina åsikter om det mesta är jämfört med “vanliga” människor i det här landet. Standardvärdet i USA ligger så himla mycket längre till höger än i Sverige.

Det var väl det. Frågor på detta?

Jag nämnde lite i förbifarten i ett annat inlägg att jag har två nya kompisar, L och M. Vi träffades på ett knäppt sätt. Jag var på en tinderdejt med en kille som visade sig vara… eh, inte min typ kan vi väl säga. Det kom fram att han röstade på Trump, till exempel. Men vi hängde på en bar tillsammans med ett gäng av hans kompisar (och några av mina, som han också kände – San Diego är så himla litet ibland) och jag började prata med två av dem. Vi kom genast överens och höll kontakten även efter den ganska misslyckade dejten. Eller, egentligen var den väl ganska lyckad eftersom jag fick två nya kompisar som ett resultat av den.

I alla fall, L och M är båda veganer och älskar ramen, så vi bestämde oss för att starta en ramenklubb. Vi går alltså ut på restaurang typ en gång i månaden för att äta oss igenom San Diegos utbud av vegansk ramen. Igår var vårt andra klubbmöte. Vi gick till Hachi, som har flera veganska ramenvarianter på menyn. Både L och M beställde en med vegansk ost (!) i, men det tyckte jag lät väldigt suspekt så jag tog en lite vanligare variant med tofu och grönsaker. Det var gott!

Nu funderar vi på att utvidga klubben till att innefatta annan mat än bara ramen, men vi får se. Vi har döpt den till Finer Things Club (den som vet, vet), vilket ju kan innefatta lite allt möjligt. 

L bor dessutom tre kvarter från mig, så efter middagen gick vi och tog en öl på vår lokala pub och promenerade hem tillsammans. Fint!

Sen idag gick jag och gjorde manikyr med Mich och Nicole. Sist jag fick naglarna fixade var nog för 10 år sen, inför mitt bröllop (lol), så det var väl kanske på tiden. Jag brukar aldrig ens orka måla naglarna, men nu har jag dessa fina i guld så jag får kanske anstränga mig lite. Om inte annat är detta eventuellt en ny tradition det med. Ramenklubb på måndagar och manikyrklubb på tisdagar, värre kan man ju ha det.