Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

Tänkte fira Thanksgiving i år

På torsdag är det Thanksgiving, vilket innebär att vi har långhelg och fyra lediga dagar den här veckan. Ledighet är trevligt, men just Thanksgiving känns kanske inte så himla kul? Dels är jag inte amerikan, dels äter jag inte kalkon, och dels känns själva bakgrunden till högtiden som en sjukt problematiskt grej att fira. Kanske speciellt i dessa tider. 

Så här års brukar därför Paul och jag sticka iväg någonstans så vi slipper fira och samtidigt kan passa på att maxa ledigheten. Förra året var vi till exempel i Valle de Guadalupe i Mexiko och åkte runt bland olika vingårdar hela Thanksgivinghelgen. Vi gör i regel samma sak över julen, flyr till varmare breddgrader i några dagar.

Men i år tänkte vi prova något nytt, nämligen att åka hem till Pauls mamma i LA och köra ordentligt Thanksgivingfirande med hela familjen. Vi är så dåliga på att göra familjegrejer och får lite dåligt samvete över det ibland. Men vi träffar ändå Pauls familj ganska ofta, så det känns inte nödvändigt att dyka upp på alla högtider. Jag har liksom inte firat en enda högtid med min egen familj på över nio år (förutom förra julen när vi var i Puerto Rico med min pappa och styvmamma), men jag är ganska säker på att de vet att jag älskar dem ändå. 

Pauls mamma började dessutom äta veganskt på heltid ungefär samtidigt som jag så det finns nog till och med mat vi kan äta. För säkerhets skull har jag dock gjort en sats seitan att ta med så att vi icke-köttisar får i oss lite protein.

Okej, slut på lång utläggning om Thanksgiving!

Resor, Vardagsfilosoferande

Kan vänja mig vid detta livet

Dag två i Cabo har varit helt perfekt (vädret! maten! havet!) och jag funderar på att sätta den här bilden som mitt permanenta frånvaromeddelande på mailen och helt enkelt aldrig åka härifrån.

Vi har hängt hela dagen med en grupp resejournalister från USA och Kanada som är här på samma pressresa som vi, och jag känner mig väldigt inspirerad.

En av dem designar smycken och jobbar deltid som resejournalist, så hon är ute och reser hela tiden. En annan jobbar som privat mattelärare åt till exempel Will Smiths och Mariah Careys barn samt frilansar för en massa tidningar, så hon följer med på turné överallt och passar på att skriva resereportage. Det är kanske den mest Los Angelesiga karriären jag någonsin hört talas om, men det låter så jäkla fint ändå. Inte att jobba som mattelärare kanske, men hela grejen med att kombinera resande och journalistik med en helt annan karriär som hjälper till att betala hyran. Det skulle jag också kunna tänka mig att göra. 

Jag måste bara komma på en till grej jag är bra på. 

Vardagsfilosoferande

Om att träffa nya vänner som vuxen

Anna:
Du är så cool!
Har du vänner som inte älskar motorcyklar?
Är det svårt att få vänner i USA? I Sverige tycker jag att det är svårt att få nya vänner när man är vuxen.
Vad är du rädd för?

Hej och tack snälla! Jag har absolut vänner som inte kör hoj, men de har blivit färre och färre de senaste åren. Det beror nog dels på att jag har glidit isär från en del personer som jag kanske inte har så mycket gemensamt med längre, och dels att flera av mina kompisar som kanske inte var så intresserade av motorcyklar tidigare nu har fått upp ögonen för dem och själva tagit motorcykelkörkort. 

Jag vet inte om det är lättare eller svårare att hitta vänner i USA än i Sverige. Amerikaner i allmänhet är väldigt sociala, så jag upplever att det helt klart är lättare att bara börja prata med folk här än det är i Sverige. Så det är lättare att skaffa ytliga vänner. Men att komma någon så pass nära att man är vänner ”på riktigt” är nog lika svårt här som i Sverige.

Jag har alltid haft ganska lätt att få vänner trots att jag inte är världens mest socialt kompetenta person, och jag tror att detta beror mycket på att jag har väldigt specifika intressen: jag gillar motorcyklar och lyssnar på punk och har tatueringar. De här grejerna gör det hyfsat lätt att hitta folk man har saker gemensamt med och som kan bli potentiella nya vänner. Det är liksom bara att leta upp andra personer som gillar motorcyklar, punk och tatueringar. Flera av de kvinnor jag nu betraktar som mina bästa vänner har jag till exempel träffat genom Babes Ride Out.

Nu föreställer jag mig att det är svårare att hitta nya vänner om man inte har så himla specifika intressen eller tillhör någon sorts subkultur. Men mitt tips (vet att du inte specifikt efterfrågade tips, men nu får du några i alla fall) till den som vill träffa nya vänner i vuxen ålder är i alla fall att hitta en aktivitet man kan bonda med likasinnade personer över. Gillar du böcker? Gå med i en bokklubb/bokcirkel! Gillar du matlagning? Ta en matlagningskurs! Har du hund? Googla hundvänliga aktiviteter i din stad!

Sociala medier är också grymma när det gäller att träffa nytt folk. Jag har träffat en massa smarta, kreativa och inspirerande kvinnor som nu är mina vänner genom både bloggen och Instagram.

Angående den sista frågan så är jag rädd för allt det hat som har kommit till ytan sen Donald Trump blev president. Jag är rädd för klimatförändringar och naturkatastrofer som de bränder, översvämningar, jordbävningar och orkaner som har drabbat världen de senaste månaderna. Jag är fullkomligt livrädd för kärnvapenkrig med Nordkorea. Och så är jag rädd för att någon jag älskar ska dö.

Vardagsfilosoferande

Om kvinnoseparatistiska festivaler och varför de behövs

Läser alla dessa urbota korkade kommentarer från arga män som är kränkta över att det kommer hållas en (1) mansfri festival i Sverige och får ont i huvudet av hur idiotiskt detta är. Jag kan meddela att jag ska på en helt mansfri festival nästa vecka, en festival jag har varit på varje år sen 2013, och det går hur bra som helst. Inte en enda man har farit illa av detta. Och inte en enda kvinna har blivit våldtagen, trots närmare 2000 festivaldeltagare förra året. 

Det är alltså Babes Ride Out jag pratar om, en helt kvinnoseparatistisk motorcykelfestival med fyra dagars camping i öknen, liveband, hojåkning, karaoke och en massa annat. Ja, ni vet ju redan detta eftersom jag åker på BRO varje år och har skrivit hur många inlägg som helst om det. Men det kan vara värt att upprepa. Jag har aldrig känt mig så trygg i en stor folksamling som jag gör på Babes Ride Out. Det är alltid en massa kvinnor där som går runt i bar överkropp – som om det vore helt socialt accepterat! – och ingen tar sig rätten att tafsa eller vara äckliga. 

Det knäppa (?) är att jag knappt har hört någon snubbe klaga på Babes Ride Out. Alltså, det finns gott om patetiska trollsidor på Instagram där mediokra män lägger upp memes om hur tjejer borde vara hemma och göra smörgåsar åt männen istället för att köra runt på motorcyklar i öknen. Varje år är det även ett gäng snubbar som skämtar om att de ska klä ut sig till tjejer för att ta sig in på festivalen. Men på något magiskt sätt tar alla sitt förnuft till fånga och låter oss vara. De allra flesta snubbar verkar ha accepterat att detta är något som behövs. Vilket säger en del, speciellt i en så pass sexistisk subkultur som motorcykelscenen. 

Sen säger jag såklart inte att kvinnor är perfekta och att alla på BRO älskar varandra. Men fyra dagar utan slagsmål, mansplaining, catcalling och ovälkomna närmanden är verkligen så jävla välbehövligt. Jag unnar alla som vill gå på Statement Festival detta.

Vardagsfilosoferande

Ett myggbett som sprider sig

(Oj, jag glömde nästan att blogga dagen efter att jag sa att jag skulle blogga varje dag. Pinsamt!)

Med jämna mellanrum blir jag så himla trött på alla mina rutiner och får ett ryck att göra drastiska förändringar. Det hände år 2008 när jag lämnade hela mitt liv i Stockholm och flyttade till Kalifornien. Det hände igen några år senare, när jag hade ett väldigt uppstyrt liv med make, hus och jobb och sa upp mig från alla tre, flyttade några mil söderut och började om från början igen. Och det har hänt i mindre skala fler gånger än jag kan räkna.

När detta händer måste jag antingen skaffa ett nytt jobb eller flytta eller i alla fall byta hårfärg för att inte drabbas av totalt tuppjuck. Nu var det ett tag sen sist – jag har bott i samma hus i två år och jobbat på samma jobb i tre och ett halvt. För att inte tala om hur länge jag har varit brunhårig nu, är faktiskt lite imponerad av mig själv.

Men de senaste veckorna har jag börjat känna hur den där känslan liksom kryper sig på igen. Det börjar som ett litet myggbett, irriterande men uthärdligt. Sen sprider det sig tills det liksom kliar i hela kroppen och jag inte har något annat val än att göra något drastiskt, vad som helst.

Nu vet jag dock inte vad jag skulle göra. Jag gillar allt i mitt liv just nu, det känns som att alla pusselbitar ligger på plats. Kanske räcker det med att typ skaffa en ny tatuering? Man kan ju alltid hoppas.

Vardagsfilosoferande

How to lose friends and alienate people

Jag tänker ganska mycket på det här med strukturer, och vad som förväntas av kvinnor jämfört med män. På min arbetsplats är vi drygt 86% kvinnor (32 kvinnor och 5 män) och jag märker tydligt av skillnader på hur vi kommunicerar internt jämfört med andra jobb jag har haft där män har varit i majoritet. Det är trevligare, mjukare, liksom. Jag gillar det.

På fritiden är jag dock i kontakt med betydligt fler män än i jobbsammanhang, och där har jag börjat göra ett medvetet val att tala till män som de talar till varandra. Att alltså vara tydlig och gå rakt på sak istället för att linda in grejer, så där som kvinnor gör när de talar till män för att inte råka såra några fragila mansegon. Ni vet? Att säga ”kanske” fast man är helt säker på något, att be om ursäkt för att man tar upp någons tid, att lägga till ett ”bara” för att mjuka upp sin egen ståndpunkt, osv.

Jag har alltså slutat göra detta, som ett experiment. Och hittills har det gått… sådär.

Häromveckan höll jag och ett gäng kompisar på att planera en resa tillsammans, i en hemlig Facebookgrupp vi har specifikt för detta ändamål. En annan kompis fick höra om reseplanerna och ville följa med, så vi bjöd in honom till gruppen (vi hade alltså inte valt att exkludera någon med avsikt, det går bara inte att bjuda in alla man känner till precis allt man gör). Vid det här laget var allt redan noggrant planerat och betalt, så det var inte så mycket mer att göra än att vänta på att det skulle bli dags att resa.

Den här personen började dock posta en massa inlägg om grejer han tyckte att vi skulle försöka hinna med under resan – saker vi redan hade avvägt men bestämt att det inte fanns tid eller intresse för, så jag sa helt enkelt detta till honom. Min kommentar löd ungefär så här: ”Hej X, den här resan har redan blivit planerad. Du får självklart göra vad du vill medan vi är där, men vi kommer inte att ändra några planer med så här kort varsel.”

Innan jag postade detta gjorde jag det medvetna valet att inte linda in detta i ursäkter, ”kanske” eller ”bara”. Framför allt för att jag inte tyckte att det behövdes — det var liksom ingen otrevlig kommentar, utan bara ett sätt att låta honom veta att han inte behövde slösa mer tid på att försöka planera något som redan hade blivit planerat. Hade en av snubbarna i gruppen postat samma grej är jag 100% övertygad om att det inte hade blivit en grej. Men nu blev det det.

Den här personen är alltså någon som jag har känt i flera år, kör hoj med regelbundet och dessutom åker till Mexiko med ett par gånger om året. Det har hittills varit en väldigt low maintenance relation, där han har sin egen kompisgrupp som han gör grejer med utan att bjuda in mig och vice versa. Inga konstigheter.

Men bara några minuter efter att jag hade lagt upp min kommentar raderade killen ifråga sig själv ur Facebookgruppen. Sen tog han bort mig som vän på fejan. Och hur löjligt det än låter så är det ändå en ganska extrem handling att ta bort någon som vän på Facebook. Det är ett väldigt definitivt sätt att avsluta en vänskap.

Och alltså, här borde jag kanske överväga att avsluta mitt experiment för att inte riskera att förlora fler vänner. Men det känns ju inte rimligt att behöva tilltala män som små barn för att inte såra deras egon. Hur tänker ni kring detta? Tar ni risken att någon blir kränkt eller föredrar ni den mer konfliktfria traditionellt kvinnliga rollen (obs! dömer ingen, man gör det som krävs för att överleva i ett patriarkat — jag är bara nyfiken)?

Förresten, har ni inte läst det här inlägget hos Hej hej vardag så rekommenderar jag att ni gör det. 

Vardagsfilosoferande

Hur mycket som förändras på tre år

Bilden till vänster dök upp häromdagen i mina minnen på Facebook, taget för nästan exakt tre år sen på väg till mitt jobbs Best of San Diego-party. Bilden till höger är från samma party i år, för någon vecka sen. Så himla knäppt att se så här tydligt hur mycket vi har förändrats, i alla fall utseendemässigt.

2014: Jag var blond, blek och korthårig. Paul var skägglös och korthårig.

2017: Solbrända och långhåriga! Jag har brunt hår, men fortfarande (alltid) rött läppstift och lugg. Paul har helskägg.

Jag tycker nog ändå att vi är lite snyggare nu?

Livet är en fest, Vardagsfilosoferande

Off the grid



Idag ställde mitt jobb till med årets största fest, vårt Best of San Diego Party som firade 10 år i år. Jag drog med mig min karl och trängdes med 2000 pers bland San Diegos bästa restauranger och barer. Massa god mat och dryck, men jag blir fasen helt utmattad av såna här sociala tillställningar. Plus att jag var där hela dagen och hjälpte till med förberedelserna, så jag är extra trött och borde verkligen gå och lägga mig.

Imorgon bitti ska vi dessutom åka och campa. Vi är ganska många i vår umgängeskrets som känner att vi behöver en helg i bergen utan mobiltäckning så att vi kan koppla bort all skit som händer i det här landet (och i resten av världen) åtminstone för en helg. Så imorgon blir vi 16 personer som tar hojarna upp till Idyllwild. Det ska bli så. himla. skönt.

Ok, det var bara det. God natt.

Vardagsfilosoferande

Vi är hemma!

Ja, sorry för dåligt bloggande här på sistone, jag hade med mig laptopen till Sverige och hade någon sorts föreställning om att jag skulle blogga varje dag medan vi var där. Det gick det ju sådär med. Men fler Sverige-inlägg kommer snart.

Nu är vi i alla fall hemma i San Diego igen! Vi kom hem igår eftermiddag och jag var så trött att jag totaldäckade klockan 20 igår kväll. Detta innebar att jag vaknade helt utvilad klockan 5 i morse, så innan klockan ens var 9 på morgonen hade jag hunnit med följande:

  • Gått igenom alla mina jobbmail från semestern, samt svarat på, raderat eller arkiverat dem så att jag nu bara har ca 10 stycken jag behöver ta hand om imorgon när jag är tillbaka på kontoret igen. Så skönt!
  • Duschat, tvättat håret och klippt luggen som började bli på tok för lång.
  • Åkt till två olika mataffärer och storhandlat eftersom vi hade exakt noll saker att äta hemma.
  • Packat upp en av väskorna från semestern.
  • Gjort egen müsli samt ätit frukost.
  • Tillbringat lite kvalitetstid med två extremt keliga katter som verkar ha saknat mig lika mycket som jag saknade dem.

Det är högsommar och värmebölja här nu, så det var skönt att få allt detta gjort medan det fortfarande var någorlunda svalt ute. Nu ska jag försöka pallra mig ut på en motorcykeltur innan den värsta hettan slår till. Skönt när jetlaggen gör en så här produktiv!

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen