Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

How to lose friends and alienate people

Jag tänker ganska mycket på det här med strukturer, och vad som förväntas av kvinnor jämfört med män. På min arbetsplats är vi drygt 86% kvinnor (32 kvinnor och 5 män) och jag märker tydligt av skillnader på hur vi kommunicerar internt jämfört med andra jobb jag har haft där män har varit i majoritet. Det är trevligare, mjukare, liksom. Jag gillar det.

På fritiden är jag dock i kontakt med betydligt fler män än i jobbsammanhang, och där har jag börjat göra ett medvetet val att tala till män som de talar till varandra. Att alltså vara tydlig och gå rakt på sak istället för att linda in grejer, så där som kvinnor gör när de talar till män för att inte råka såra några fragila mansegon. Ni vet? Att säga ”kanske” fast man är helt säker på något, att be om ursäkt för att man tar upp någons tid, att lägga till ett ”bara” för att mjuka upp sin egen ståndpunkt, osv.

Jag har alltså slutat göra detta, som ett experiment. Och hittills har det gått… sådär.

Häromveckan höll jag och ett gäng kompisar på att planera en resa tillsammans, i en hemlig Facebookgrupp vi har specifikt för detta ändamål. En annan kompis fick höra om reseplanerna och ville följa med, så vi bjöd in honom till gruppen (vi hade alltså inte valt att exkludera någon med avsikt, det går bara inte att bjuda in alla man känner till precis allt man gör). Vid det här laget var allt redan noggrant planerat och betalt, så det var inte så mycket mer att göra än att vänta på att det skulle bli dags att resa.

Den här personen började dock posta en massa inlägg om grejer han tyckte att vi skulle försöka hinna med under resan – saker vi redan hade avvägt men bestämt att det inte fanns tid eller intresse för, så jag sa helt enkelt detta till honom. Min kommentar löd ungefär så här: ”Hej X, den här resan har redan blivit planerad. Du får självklart göra vad du vill medan vi är där, men vi kommer inte att ändra några planer med så här kort varsel.”

Innan jag postade detta gjorde jag det medvetna valet att inte linda in detta i ursäkter, ”kanske” eller ”bara”. Framför allt för att jag inte tyckte att det behövdes — det var liksom ingen otrevlig kommentar, utan bara ett sätt att låta honom veta att han inte behövde slösa mer tid på att försöka planera något som redan hade blivit planerat. Hade en av snubbarna i gruppen postat samma grej är jag 100% övertygad om att det inte hade blivit en grej. Men nu blev det det.

Den här personen är alltså någon som jag har känt i flera år, kör hoj med regelbundet och dessutom åker till Mexiko med ett par gånger om året. Det har hittills varit en väldigt low maintenance relation, där han har sin egen kompisgrupp som han gör grejer med utan att bjuda in mig och vice versa. Inga konstigheter.

Men bara några minuter efter att jag hade lagt upp min kommentar raderade killen ifråga sig själv ur Facebookgruppen. Sen tog han bort mig som vän på fejan. Och hur löjligt det än låter så är det ändå en ganska extrem handling att ta bort någon som vän på Facebook. Det är ett väldigt definitivt sätt att avsluta en vänskap.

Och alltså, här borde jag kanske överväga att avsluta mitt experiment för att inte riskera att förlora fler vänner. Men det känns ju inte rimligt att behöva tilltala män som små barn för att inte såra deras egon. Hur tänker ni kring detta? Tar ni risken att någon blir kränkt eller föredrar ni den mer konfliktfria traditionellt kvinnliga rollen (obs! dömer ingen, man gör det som krävs för att överleva i ett patriarkat — jag är bara nyfiken)?

Förresten, har ni inte läst det här inlägget hos Hej hej vardag så rekommenderar jag att ni gör det. 

Vardagsfilosoferande

Hur mycket som förändras på tre år

Bilden till vänster dök upp häromdagen i mina minnen på Facebook, taget för nästan exakt tre år sen på väg till mitt jobbs Best of San Diego-party. Bilden till höger är från samma party i år, för någon vecka sen. Så himla knäppt att se så här tydligt hur mycket vi har förändrats, i alla fall utseendemässigt.

2014: Jag var blond, blek och korthårig. Paul var skägglös och korthårig.

2017: Solbrända och långhåriga! Jag har brunt hår, men fortfarande (alltid) rött läppstift och lugg. Paul har helskägg.

Jag tycker nog ändå att vi är lite snyggare nu?

Livet är en fest, Vardagsfilosoferande

Off the grid



Idag ställde mitt jobb till med årets största fest, vårt Best of San Diego Party som firade 10 år i år. Jag drog med mig min karl och trängdes med 2000 pers bland San Diegos bästa restauranger och barer. Massa god mat och dryck, men jag blir fasen helt utmattad av såna här sociala tillställningar. Plus att jag var där hela dagen och hjälpte till med förberedelserna, så jag är extra trött och borde verkligen gå och lägga mig.

Imorgon bitti ska vi dessutom åka och campa. Vi är ganska många i vår umgängeskrets som känner att vi behöver en helg i bergen utan mobiltäckning så att vi kan koppla bort all skit som händer i det här landet (och i resten av världen) åtminstone för en helg. Så imorgon blir vi 16 personer som tar hojarna upp till Idyllwild. Det ska bli så. himla. skönt.

Ok, det var bara det. God natt.

Vardagsfilosoferande

Vi är hemma!

Ja, sorry för dåligt bloggande här på sistone, jag hade med mig laptopen till Sverige och hade någon sorts föreställning om att jag skulle blogga varje dag medan vi var där. Det gick det ju sådär med. Men fler Sverige-inlägg kommer snart.

Nu är vi i alla fall hemma i San Diego igen! Vi kom hem igår eftermiddag och jag var så trött att jag totaldäckade klockan 20 igår kväll. Detta innebar att jag vaknade helt utvilad klockan 5 i morse, så innan klockan ens var 9 på morgonen hade jag hunnit med följande:

  • Gått igenom alla mina jobbmail från semestern, samt svarat på, raderat eller arkiverat dem så att jag nu bara har ca 10 stycken jag behöver ta hand om imorgon när jag är tillbaka på kontoret igen. Så skönt!
  • Duschat, tvättat håret och klippt luggen som började bli på tok för lång.
  • Åkt till två olika mataffärer och storhandlat eftersom vi hade exakt noll saker att äta hemma.
  • Packat upp en av väskorna från semestern.
  • Gjort egen müsli samt ätit frukost.
  • Tillbringat lite kvalitetstid med två extremt keliga katter som verkar ha saknat mig lika mycket som jag saknade dem.

Det är högsommar och värmebölja här nu, så det var skönt att få allt detta gjort medan det fortfarande var någorlunda svalt ute. Nu ska jag försöka pallra mig ut på en motorcykeltur innan den värsta hettan slår till. Skönt när jetlaggen gör en så här produktiv!

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen

Irritationsmoment, Vardagsfilosoferande

We’re all gonna die

desert

Jag har sagt det förut, men det här året har hittills varit en smula stressigt, rent politiskt alltså. Och gårdagens (inte så otippade) nyheter, att USA drar sig ur Parisavtalet, trots att en stor majoritet av befolkningen vill stanna kvar i det, gjorde inte direkt saken bättre.

Det är extremt frustrerande att bo i ett land där regeringen är så här världsfrånvänd, och jag önskar verkligen att jag personligen hade någon sorts makt att påverka. Men jag har liksom inte ens rösträtt i det här landet. Det enda jag känner att jag faktiskt kan göra är stödja de som försöker och kan göra skillnad, och min lista på organisationer jag numera är månadsgivare hos växer i takt med att orkanen Trump dundrar fram och förstör allt i sin väg. Igår la jag till Natural Resources Defense Council på den listan.

Och alltså, det är ju fantastiskt att se hur donationer strömmar in till organisationer som Planned Parenthood, ACLU och NRDC varje gång Trump gör något dumt som påverkar mänskliga rättigheter och miljön. Men samtidigt – hur sjukt är det inte på en skala att vi som privata medborgare ska behöva gå in och kompensera för all skada regeringen gör, pga vad som verkar vara en kombination av extrem girighet och okunskap?

Det borde om något vara tvärtom.

Vardagsfilosoferande

Ändrade planer

punkrockbowling2011

För några dagar sen tog jag ett svårt* beslut, nämligen detta: den här helgen kommer jag för första gången på nio år inte att åka på Punk Rock Bowling i Las Vegas. Ni som har hängt med här ett tag vet kanske att jag har varit på PRB varje år sen jag flyttade till USA, och att det länge har varit mitt absoluta favoritevent på hela året.

Men så har jag haft så mycket på gång det här året att jag sköt upp att boka hotell, och när jag väl kom mig för att försöka boka var allt slutsålt eller svindyrt. Plus att alla spelningar jag vill se där är slutsålda, och det känns inte så värt att köra hela vägen till Vegas och inte ha någonstans att bo eller något att göra. Ergo: inget Punk Rock Bowling.

Jag är en liten, liten smula ledsen över detta, men det är egentligen mest för att jag inte vill bryta min långa streak. Hade ju planerat att åka på PRB i alla fall 10 år på raken. Paul tycker att jag är löjlig som bryr mig om sånt här, och det kan han ju ha rätt i, men jag gillar att tänka på saker i tid och siffror. Till exempel: jag har varit vegetarian/vegan i 18 år, jag har bott i USA i nästan nio år, jag har varit i Sverige två gånger under de här nio åren. Det sätter saker i perspektiv.

Men nu har vi istället hyrt ett hus i Palm Springs med fyra av våra bästa vänner den här helgen (det är långhelg pga Memorial Day), vilket jag ser fram emot så mycket att det nästan är löjligt. Och det kanske kan bli en ny tradition? Första året i Palm Springs över Memorial Day.

*Disclaimer: Jag vet att detta inte är ett svårt beslut på riktigt

Jobbrelaterat, Vardagsfilosoferande

Ekorrhjulet, privilegier och Hasselhoff

harrahsroom

Mitt jobb är så knäppt ibland. Som idag, just nu sitter jag helt ensam i en gigantisk hotellsvit som är större än mitt hus (och har TVÅ badrum), iklädd världens mjukaste morgonrock, och har precis ätit buffémiddag som någon annan betalade för.

Och samtidigt som jag älskar att jag får betalt för detta så tänker jag ganska ofta – i perioder nästan oavbrutet – på hur deprimerande det här ekorrhjulet är, att jobba minst 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, med bara 2-3 veckors semester om året. Den där känslan av att livet pågår medan jag sitter framför en dator på kontoret och att jag går miste om så mycket, resor och upplevelser som jag hellre skulle ägna mig åt, kombinerat med känslan av att jag skulle kunna göra nytta istället, faktiskt hjälpa människor. 15 dagars semester om året är så himla lite, och jag blir liksom helt förtvivlad av att behöva tacka nej till saker med ursäkten att jag har slut på semesterdagar. (Fast så är jag också en upplevelseknarkare som ständigt behöver GÖRA saker för att inte bli rastlös.)

Men sen blir jag arg på mig själv för att jag tänker så här, att jag inte bara kan nöja mig med det jag har. Det är ju ett väldigt privilegierad beteende detta, att ha ett bra jobb och liv och ekonomi och ändå ha mage att klaga och vilja ha mer. Men det här är min blogg, så jag tänker att jag kan få klaga lite ibland.

Men med det sagt har jag en kall öl i handen och jag har just tappat upp ett hett bad i hotellrummets jacuzzibadkar som jag ska lägga mig och läsa min bok i. Sen ska jag få sova ostört, utan några katter som kliver omkring på mitt huvud och ansikte hela natten, med centralvärmen på eftersom ingen annan är här och kan klaga på att det är för varmt. Och tidigt imorgon bitti ska jag intervjua David Hasselhoff (!) här på hotellet.

Kanske att vissa saker ändå väger upp bristen på semesterdagar, i alla fall en smula?

harrahsbath

Vardagsfilosoferande

Om varför det är svårt att blogga om vardagligheter just nu

edr

Att bo i USA år 2017 är ganska stressigt. Jag vet inte hur mycket som framgår i nyhetsrapporteringen i Sverige och andra länder, men vi är nog ganska många här som går runt som på nålar och bara väntar på nästa helt osannolika grej som Trump kommer säga/göra/Twittra och komma undan med (till exempel: att sparka FBI-chefen mitt under en pågående utredning av Trumps kopplingar till Ryssland).

Jag kollar Washington Posts hemsida för nya uppdateringar minst en gång i timmen oavsett var jag befinner mig eftersom de ofta är först med att rapportera om presidentens senaste galenskap. Som gårdagens stora nyhet: Trump revealed highly classified information to Russian diplomats. Det är läskigt samtidigt som det är fascinerande – vad kommer bli droppen som till slut får republikanska politiker att säga ifrån offentligt och börja dra igång en riksrättsprocess? Hittills verkar det inte finns någon gräns. Spännande!

Jag har läst ganska mycket om Watergate-skandalen på sistone. Jag hade ärligt talat inte jättebra koll på detaljerna kring Nixons avgång, men ju mer man läser kring Watergate, desto mer uppenbart blir det att det bara är en tidsfråga innan Washington imploderar. Eller ja, som sagt, det krävs dock att den republikanska majoriteten i senaten och representanthuset hittar sin förlorade integritet, vilket känns ganska osannolikt.

Vi var i Mexiko i helgen utan någon som helst internetuppkoppling, och det var både skönt och nervöst att vara bortkopplad i tre dagar. Läget är så ostadigt just nu att vi liksom hade kunnat komma hem till ett pågående världskrig. För att citera den här artikeln på Jezebel:

Remember in 2016 when you could do something fun like go to the beach or a party (god, remember parties) and not have to think constantly about how, oh I don’t know, America might be inching closer to a nuclear war? Or about how packs of white nationalists marching in the streets with torches are apparently here to stay? Or any other ridiculous piece of news that indicates America is totally fucked right now?

Ni som bor utanför USA, följer ni med i vad som händer här? Hur rapporteras det om där ni befinner er? Jag antar att USA framstår som ett jäkla skämt just nu, fast ett där skrattet fastnar i halsen?

Äventyr, Vardagsfilosoferande

Den här veckan också

hyatt-ziva-los-cabos

Det lutar åt att den här veckan blir ännu mer hektisk än förra veckan, så nu kör jag ett till veckoschema för att få lite struktur på tillvaron.

MÅNDAG:
Idag är det jobb, jobb, jobb till en antagligen ganska sen timme och sen måste jag hem och packa….

TISDAG:
…för imorgon åker jag till Cabo San Lucas i Mexiko! Det är en pressresa eftersom Southwest Airlines börjar flyga direkt mellan San Diego och Cabo imorgon och de ville bjuda med några lokala journalister på premiärflighten. Jag tar med min kompis Sarah och vi får bo på finhotell (se bild ovan) och äta finmiddag. Är så peppad på detta.

ONSDAG:
Dag två i Cabo. Förhoppningsvis hinner vi med att relaxa lite innan flyget hem igen går, även om jag nog mest kommer behöva jobba. Men jag tänker mig att jag helt enkelt tar med laptopen till poolen?

TORSDAG:
Tillbaka på kontoret för jobb, jobb, jobb och sen är det hem och packa som gäller IGEN…

FREDAG:
…för på fredag eftermiddag tar jag och Katie hojarna till Arizona för att se Grand Canyon. Eller, det har i alla fall varit planen de senaste veckorna, men nu ser det ut som att det ska bli kallt och regnigt hela helgen och det känns inte så kul. Det här börjar kännas ganska exakt som mitt Grand Canyon-försök förra året, då det var fint väder hela månaden utom den enda dagen jag försökte åka dit, då snöade det. Så vi håller koll på prognosen och om det inte blir bättre innan onsdag så tar vi detta nästa helg istället. Vi har hotellrum bokade för båda helgerna just in case.

LÖRDAG:
Om allt går som planerat (vilket det alltså eventuellt inte gör) så vaknar vi i Phoenix, AZ på lördag och kör sedan 4 timmar norrut till Grand Canyon. Så om vädret kunde samarbeta vore det fint, kthx.

SÖNDAG:
Söndag blir en lång dag eftersom vi måste ta oss hela vägen hem igen. Det är över 700 kilometer på hoj i ett kör, vilket är ganska mycket. Men jag har gjort det förr så det ska nog gå igen. Sen kommer jag ganska garanterat behöva ta igen en del sömn, men det får väl bli nästa vecka.