Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

Vi är hemma!

Ja, sorry för dåligt bloggande här på sistone, jag hade med mig laptopen till Sverige och hade någon sorts föreställning om att jag skulle blogga varje dag medan vi var där. Det gick det ju sådär med. Men fler Sverige-inlägg kommer snart.

Nu är vi i alla fall hemma i San Diego igen! Vi kom hem igår eftermiddag och jag var så trött att jag totaldäckade klockan 20 igår kväll. Detta innebar att jag vaknade helt utvilad klockan 5 i morse, så innan klockan ens var 9 på morgonen hade jag hunnit med följande:

  • Gått igenom alla mina jobbmail från semestern, samt svarat på, raderat eller arkiverat dem så att jag nu bara har ca 10 stycken jag behöver ta hand om imorgon när jag är tillbaka på kontoret igen. Så skönt!
  • Duschat, tvättat håret och klippt luggen som började bli på tok för lång.
  • Åkt till två olika mataffärer och storhandlat eftersom vi hade exakt noll saker att äta hemma.
  • Packat upp en av väskorna från semestern.
  • Gjort egen müsli samt ätit frukost.
  • Tillbringat lite kvalitetstid med två extremt keliga katter som verkar ha saknat mig lika mycket som jag saknade dem.

Det är högsommar och värmebölja här nu, så det var skönt att få allt detta gjort medan det fortfarande var någorlunda svalt ute. Nu ska jag försöka pallra mig ut på en motorcykeltur innan den värsta hettan slår till. Skönt när jetlaggen gör en så här produktiv!

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen

Irritationsmoment, Vardagsfilosoferande

We’re all gonna die

desert

Jag har sagt det förut, men det här året har hittills varit en smula stressigt, rent politiskt alltså. Och gårdagens (inte så otippade) nyheter, att USA drar sig ur Parisavtalet, trots att en stor majoritet av befolkningen vill stanna kvar i det, gjorde inte direkt saken bättre.

Det är extremt frustrerande att bo i ett land där regeringen är så här världsfrånvänd, och jag önskar verkligen att jag personligen hade någon sorts makt att påverka. Men jag har liksom inte ens rösträtt i det här landet. Det enda jag känner att jag faktiskt kan göra är stödja de som försöker och kan göra skillnad, och min lista på organisationer jag numera är månadsgivare hos växer i takt med att orkanen Trump dundrar fram och förstör allt i sin väg. Igår la jag till Natural Resources Defense Council på den listan.

Och alltså, det är ju fantastiskt att se hur donationer strömmar in till organisationer som Planned Parenthood, ACLU och NRDC varje gång Trump gör något dumt som påverkar mänskliga rättigheter och miljön. Men samtidigt – hur sjukt är det inte på en skala att vi som privata medborgare ska behöva gå in och kompensera för all skada regeringen gör, pga vad som verkar vara en kombination av extrem girighet och okunskap?

Det borde om något vara tvärtom.

Vardagsfilosoferande

Ändrade planer

punkrockbowling2011

För några dagar sen tog jag ett svårt* beslut, nämligen detta: den här helgen kommer jag för första gången på nio år inte att åka på Punk Rock Bowling i Las Vegas. Ni som har hängt med här ett tag vet kanske att jag har varit på PRB varje år sen jag flyttade till USA, och att det länge har varit mitt absoluta favoritevent på hela året.

Men så har jag haft så mycket på gång det här året att jag sköt upp att boka hotell, och när jag väl kom mig för att försöka boka var allt slutsålt eller svindyrt. Plus att alla spelningar jag vill se där är slutsålda, och det känns inte så värt att köra hela vägen till Vegas och inte ha någonstans att bo eller något att göra. Ergo: inget Punk Rock Bowling.

Jag är en liten, liten smula ledsen över detta, men det är egentligen mest för att jag inte vill bryta min långa streak. Hade ju planerat att åka på PRB i alla fall 10 år på raken. Paul tycker att jag är löjlig som bryr mig om sånt här, och det kan han ju ha rätt i, men jag gillar att tänka på saker i tid och siffror. Till exempel: jag har varit vegetarian/vegan i 18 år, jag har bott i USA i nästan nio år, jag har varit i Sverige två gånger under de här nio åren. Det sätter saker i perspektiv.

Men nu har vi istället hyrt ett hus i Palm Springs med fyra av våra bästa vänner den här helgen (det är långhelg pga Memorial Day), vilket jag ser fram emot så mycket att det nästan är löjligt. Och det kanske kan bli en ny tradition? Första året i Palm Springs över Memorial Day.

*Disclaimer: Jag vet att detta inte är ett svårt beslut på riktigt

Jobbrelaterat, Vardagsfilosoferande

Ekorrhjulet, privilegier och Hasselhoff

harrahsroom

Mitt jobb är så knäppt ibland. Som idag, just nu sitter jag helt ensam i en gigantisk hotellsvit som är större än mitt hus (och har TVÅ badrum), iklädd världens mjukaste morgonrock, och har precis ätit buffémiddag som någon annan betalade för.

Och samtidigt som jag älskar att jag får betalt för detta så tänker jag ganska ofta – i perioder nästan oavbrutet – på hur deprimerande det här ekorrhjulet är, att jobba minst 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, med bara 2-3 veckors semester om året. Den där känslan av att livet pågår medan jag sitter framför en dator på kontoret och att jag går miste om så mycket, resor och upplevelser som jag hellre skulle ägna mig åt, kombinerat med känslan av att jag skulle kunna göra nytta istället, faktiskt hjälpa människor. 15 dagars semester om året är så himla lite, och jag blir liksom helt förtvivlad av att behöva tacka nej till saker med ursäkten att jag har slut på semesterdagar. (Fast så är jag också en upplevelseknarkare som ständigt behöver GÖRA saker för att inte bli rastlös.)

Men sen blir jag arg på mig själv för att jag tänker så här, att jag inte bara kan nöja mig med det jag har. Det är ju ett väldigt privilegierad beteende detta, att ha ett bra jobb och liv och ekonomi och ändå ha mage att klaga och vilja ha mer. Men det här är min blogg, så jag tänker att jag kan få klaga lite ibland.

Men med det sagt har jag en kall öl i handen och jag har just tappat upp ett hett bad i hotellrummets jacuzzibadkar som jag ska lägga mig och läsa min bok i. Sen ska jag få sova ostört, utan några katter som kliver omkring på mitt huvud och ansikte hela natten, med centralvärmen på eftersom ingen annan är här och kan klaga på att det är för varmt. Och tidigt imorgon bitti ska jag intervjua David Hasselhoff (!) här på hotellet.

Kanske att vissa saker ändå väger upp bristen på semesterdagar, i alla fall en smula?

harrahsbath

Vardagsfilosoferande

Om varför det är svårt att blogga om vardagligheter just nu

edr

Att bo i USA år 2017 är ganska stressigt. Jag vet inte hur mycket som framgår i nyhetsrapporteringen i Sverige och andra länder, men vi är nog ganska många här som går runt som på nålar och bara väntar på nästa helt osannolika grej som Trump kommer säga/göra/Twittra och komma undan med (till exempel: att sparka FBI-chefen mitt under en pågående utredning av Trumps kopplingar till Ryssland).

Jag kollar Washington Posts hemsida för nya uppdateringar minst en gång i timmen oavsett var jag befinner mig eftersom de ofta är först med att rapportera om presidentens senaste galenskap. Som gårdagens stora nyhet: Trump revealed highly classified information to Russian diplomats. Det är läskigt samtidigt som det är fascinerande – vad kommer bli droppen som till slut får republikanska politiker att säga ifrån offentligt och börja dra igång en riksrättsprocess? Hittills verkar det inte finns någon gräns. Spännande!

Jag har läst ganska mycket om Watergate-skandalen på sistone. Jag hade ärligt talat inte jättebra koll på detaljerna kring Nixons avgång, men ju mer man läser kring Watergate, desto mer uppenbart blir det att det bara är en tidsfråga innan Washington imploderar. Eller ja, som sagt, det krävs dock att den republikanska majoriteten i senaten och representanthuset hittar sin förlorade integritet, vilket känns ganska osannolikt.

Vi var i Mexiko i helgen utan någon som helst internetuppkoppling, och det var både skönt och nervöst att vara bortkopplad i tre dagar. Läget är så ostadigt just nu att vi liksom hade kunnat komma hem till ett pågående världskrig. För att citera den här artikeln på Jezebel:

Remember in 2016 when you could do something fun like go to the beach or a party (god, remember parties) and not have to think constantly about how, oh I don’t know, America might be inching closer to a nuclear war? Or about how packs of white nationalists marching in the streets with torches are apparently here to stay? Or any other ridiculous piece of news that indicates America is totally fucked right now?

Ni som bor utanför USA, följer ni med i vad som händer här? Hur rapporteras det om där ni befinner er? Jag antar att USA framstår som ett jäkla skämt just nu, fast ett där skrattet fastnar i halsen?

Äventyr, Vardagsfilosoferande

Den här veckan också

hyatt-ziva-los-cabos

Det lutar åt att den här veckan blir ännu mer hektisk än förra veckan, så nu kör jag ett till veckoschema för att få lite struktur på tillvaron.

MÅNDAG:
Idag är det jobb, jobb, jobb till en antagligen ganska sen timme och sen måste jag hem och packa….

TISDAG:
…för imorgon åker jag till Cabo San Lucas i Mexiko! Det är en pressresa eftersom Southwest Airlines börjar flyga direkt mellan San Diego och Cabo imorgon och de ville bjuda med några lokala journalister på premiärflighten. Jag tar med min kompis Sarah och vi får bo på finhotell (se bild ovan) och äta finmiddag. Är så peppad på detta.

ONSDAG:
Dag två i Cabo. Förhoppningsvis hinner vi med att relaxa lite innan flyget hem igen går, även om jag nog mest kommer behöva jobba. Men jag tänker mig att jag helt enkelt tar med laptopen till poolen?

TORSDAG:
Tillbaka på kontoret för jobb, jobb, jobb och sen är det hem och packa som gäller IGEN…

FREDAG:
…för på fredag eftermiddag tar jag och Katie hojarna till Arizona för att se Grand Canyon. Eller, det har i alla fall varit planen de senaste veckorna, men nu ser det ut som att det ska bli kallt och regnigt hela helgen och det känns inte så kul. Det här börjar kännas ganska exakt som mitt Grand Canyon-försök förra året, då det var fint väder hela månaden utom den enda dagen jag försökte åka dit, då snöade det. Så vi håller koll på prognosen och om det inte blir bättre innan onsdag så tar vi detta nästa helg istället. Vi har hotellrum bokade för båda helgerna just in case.

LÖRDAG:
Om allt går som planerat (vilket det alltså eventuellt inte gör) så vaknar vi i Phoenix, AZ på lördag och kör sedan 4 timmar norrut till Grand Canyon. Så om vädret kunde samarbeta vore det fint, kthx.

SÖNDAG:
Söndag blir en lång dag eftersom vi måste ta oss hela vägen hem igen. Det är över 700 kilometer på hoj i ett kör, vilket är ganska mycket. Men jag har gjort det förr så det ska nog gå igen. Sen kommer jag ganska garanterat behöva ta igen en del sömn, men det får väl bli nästa vecka.

Vardagsfilosoferande

We’re all born naked, and the rest is drag

hatersroast1

Ikväll börjar säsong 9 av RuPaul’s Drag Race och igår kväll var jag och såg en roast med ett gäng tidigare Drag Race-deltagare live på Balboa Theatre – så det här känns som ett bra tillfälle att säga något om varför jag älskar drag så mycket.

Ibland när folk jag känner säger något roligt/smart så brukar jag skriva ner citatet och spara i anteckningarna i min mobil. Jag har ett sånt citat från min kille, som för några månader sen sa detta (halvt på skämt): “I’ve become too much of a hardcore feminist to enjoy anything anymore”. Och alltså, jag kan relatera. Så mycket mainstreamhumor, kanske framför allt standup, görs av straighta vita män för andra straighta vita män. Och jag upplever att många skämt inom den här genren görs på andra, mindre privilegierade, människors bekostnad. Och när man är medveten om detta, och ser strukturer och hur de påverkar, så är det svårt att tycka att mainstreamhumor är speciellt roligt längre, i alla fall för mig personligen.

hatersroast3

Drag däremot är som ett alternativt humoruniversum, där allt som är tabu i den “riktiga” världen är accepterat, och till och med uppmuntras. Det är en plats där de som inte passar in i samhället av olika anledningar kan samlas och skapa sin egen verklighet. Det är politiskt, gränslöst, bitande, självironiskt, accepterande och extremt underhållande. Jag älskar att det finns en hel subkultur där till exempel ensamma LGBTQ-ungdomar från homofobiska landsbygdsorter kan hitta ett sammanhang och få vara ohämmat fabulous tillsammans med andra likasinnade. Och jag älskar att RuPaul har fört fram denna subkultur i strålkastarljuset på prime time-TV.

Föreställningen vi var på igår hette Haters Roast: The Shady Tour. Åtta tidigare deltagare från Drag Race stod på scenen och roastade varandra, och det var brutalt och elakt och sassy och ohämmat och jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. Det var väldigt många skämt på Trumps bekostnad och hela teatern nästan bröt ihop av skratt. Jag tror att den här typen av gränsöverskridande kultur som vrider på könsroller och inte ber om ursäkt för det behövs mer än någonsin, speciellt i ett samhälle där allt som avviker från normen just nu är under attack.

Har ni inte sett RuPaul’s Drag Race så kan jag verkligen rekommendera det (fast börja på säsong 4, de första tre säsongerna är ganska lågbudget). Det är som en blandning mellan ANTM och Project Runway, fast med dragqueens. Seriöst, what’s not to love?

Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Jag fattar hur Hitler tog makten

twitler

Allt är så sjukt nu. Ni vet hur alla normala personer (dvs de som inte är förintelseförnekare) ser tillbaka på 30-talets Tyskland och tänker att det aldrig skulle kunna hända igen eftersom vi med facit hand skulle stoppa det? Ja, ursäkta att det blir lite Godwin’s law-varning här, men jag tänker numera ganska ofta på hur enkelt något liknande visst skulle kunna hända igen. Och att om 80 år sitter nog våra generationers barnbarn och barnbarnsbarn och säger samma sak om 2010- och 2020-talen som vi säger nu om 1930- och 1940-talen. Vi är liksom inte så upplysta som vi tror att vi är.

Dessutom har jag en obehaglig känsla av att ett världskrig skulle kunna bryta ut utan att någon i det här landet ens märker det. Alla är för distraherade av presidentens senaste chockerande, falska och felstavade utspel på Twitter. Hela situationen är så bisarr att det är svårt att ens diskutera, och det är ett heltidsjobb bara att hålla koll på alla svängar i DC just nu. Jag tror ärligt talat inte att nummer 45 kommer vara president speciellt länge till. Men det betyder verkligen inte att något kommer bli bättre. Bara lite mindre på gränsen till atomkrig.

Vardagsfilosoferande

Frågar åt en vän

lifesabeach

Har ett *hypotetiskt* scenario jag kan behöva lite hjälp med. Ponera att man har ett jobb man älskar och känner sig inspirerad och kreativ och uppskattad på. Ponera även att man pluggade journalistik och alltid drömde om att jobba som nyhetsjournalist, men att jobbet man har – och älskar – är på ett månadsmagasin som mest skriver om nya restauranger och kultur och events, men inget om nyheter eller politik.

Ponera vidare att det hypotetiska scenariot äger rum i en tid då det händer så mycket i politiken i landet där man bor att det är svårt att fokusera på brunch och cocktails när man egentligen vill skriva om det kaosartade politiska läget och hur det påverkar vanliga människor.

Och ponera att man då råkar hitta en platsannons för ett jobb med samma titel och arbetsuppgifter som jobbet man redan har (och älskar!) men på ett nyhetsprogram på en lokal TV-kanal istället för på ett magasin.

Och att man skriver och skickar in en ansökan, men sedan bestämmer sig för att man trivs så bra på jobbet man redan har att man inte alls vill byta.

Och att man någon vecka senare ändå blir kallad på en jobbintervju.

Om vi ponerar att allt detta händer, vad gör man då?