Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

Snart är den här veckan över

Tack för alla snälla ord på förra inlägget. Vi har fått enormt mycket kärlek och stöd de senaste dagarna. Det hjälper.

Den här veckan har ändå varit ett rent helvete, en av de värsta veckorna i mitt liv. Vi kan ta alla händelser i ordning…

På måndagen förlorade vi vår hund.

På tisdagen var både Paul och jag hemma från jobbet, jag grät precis hela dagen och han insjuknade samtidigt i någon sorts influensa. På kvällen fick jag ett meddelande från min chef som sa att han just hade fått sparken. 

På onsdagen var jag tvungen att flyga till Kentucky för en tredagars jobbgrej. Paul var sjuk och vi var båda ledsna och hjärtekrossade och jag ville inte lämna honom, men jag ville samtidigt veta vad som hände på jobbet, med tanke på nyheterna från dagen innan.

På torsdagen fick vi veta att en av Pauls närmaste familjemedlemmar hade blivit diagnostiserad med cancer, och sedan fått en stroke. Paul själv var så sjuk att han inte kunde lämna soffan eller äta något.

På fredagen började jag också känna mig sjuk. Det var snö och minusgrader i Kentucky. Jag var ledsen och sov inte mer än en timme på hela natten.

På lördagen var jag tvungen att kliva upp klockan fem på morgonen, efter en sömnlös natt, för att flyga hem igen. Vi skulle på bröllop på eftermiddagen, men jag blev bara sjukare och sjukare under dagen och hann knappt ta mig hem innan jag totaldäckade. 

Nu är det söndag och jag känner mig tacksam över att den här helvetesveckan nästan är över. Sen jag kom hem igår har jag hunnit sova i 11 timmar och läsa ut två böcker, och nu sitter jag i solen och tankar d-vitamin med två varma katter bredvid mig. Nästa vecka blir bättre.

Bilar och sånt, Vardagsfilosoferande

Midterms och rostiga gamla bilar

På tisdag är det val i USA. Inte presidentval, utan midterms. Vilket just nu känns ännu viktigare. Jag är så stressad över det här valet att jag tror att jag håller på att få magsår. Om inte Demokraterna tar över representanthuset eller senaten (det senare känns inte så sannolikt) så vet jag inte om det här landet kommer gå att bo i längre. Det kan verkligen innebära en skillnad mellan liv och död för alla som inte är friska, vita, rika, kristna, heterosexuella cis-män. 

Jag är extra stressad över att jag inte ens får rösta. Jag måste verkligen ta tag i att ansöka om amerikanskt medborgarskap. MÅSTE få rösta i nästa presidentval, år 2020. 

Helst skulle jag vilja stänga in mig i en bubbla och bara läsa romaner och inte kolla Twitter eller nyheterna förrän på onsdag när den här skiten är över. Men det går ju tyvärr inte riktigt. Så idag gjorde jag det näst bästa: åkte på långtur på hojen tillsammans med Katie, Jordan och Lexy.

Vi hamnade bland annat här, på ett Motor Transport Museum längs med väg 94 i Campo. Vi kör 94:an ganska ofta och har kört förbi här hur många gånger som helst. Det ser ut som en enorm bilskrot från vägen, full av rostiga gamla bilar och truckar. Men idag var det stora flaggor hissade vid ingången där det stod “We’re open!” så vi körde in för att kolla vad det var för något. Och det visade sig alltså vara ett museum i och kring en nedlagd porslinsfabrik. 

Vi fick en guidad tour av en äldre herre som jobbade här, han hade så många historier på lager att vi knappt kom därifrån. Han sa att hans barnbarn kallar det här stället för “the rusty truck museum”, vilket kändes väldigt passande. Och det växte vilda pumpor på marken. 

Den här bussen till vänster är en Mack från 1940 som var i bruk under andra världskriget. Dessa byggdes tydligen med en semi-automatisk växellåda med tre växlar och ingen kopplingspedal. Detta för att kvinnor (!) skulle kunna köra dem medan männen var ute i krig. Katie sa något sarkastiskt om att det bara var män på 40-talet som hade två fötter, kvinnor hade bara en fot och kunde alltså inte använda koppling. Men skrattet fastnade lite i halsen med tanke på att det känns som USA är på väg tillbaka till 40-talet på många sätt. 

Men jaja, det här gjorde oss glada igen. Osäkert exakt vad ett “federal clown prison” är för något, men det fick bli ett gruppfoto i alla fall. Sen åkte vi hemåt igen. 

Vardagsfilosoferande

Hej från Tahoe

Hej bloggen! Jag är här ^^, precis norr om Lake Tahoe, för att skriva ett reportage om Rebelle Rally för Roadtrippers. Jag flög in till Reno, Nevada tidigare idag och blev upplockad på flygplatsen av en kvinna som hette Barbara. Hon körde mig dit jag befinner mig nu, i Squaw Valley (där vinter-OS ägde rum 1960), och sen åt jag middag med henne och en annan journalist, båda två i 60-årsåldern. Vi är alla kompisar på Facebook nu.

Om två dagar börjar själva rallyt, och innan dess är det tänkt att jag ska lära mig att navigera i öknen utan hjälp av GPS, så bara med en karta och kompass alltså. Jag är lite nervös över detta.

Det är regnigt och bara några ynka plusgrader ute. Idag och imorgon bor jag på hotell. Jag bor av någon anledning helt ensam i en gigantisk svit med två sovrum och två badrum, plus kök och vardagsrum. Men när själva rallyt börjar så är det att tälta som gäller, så jag passar på att njuta av dubbla täcken och varmvatten medan jag kan.

Vardagsfilosoferande

Mansfri oktober

Jag är så trött på män efter den här veckan. Mer än vanligt alltså. (Nej, inte alla. Men bra jävla många.) Om det var någon som kollade på Senatens förhör av Dr. Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i torsdags, samt det efterföljande mediedrevet, så vet ni vad jag menar.

Inte för att USA någonsin har varit ett jämställt land, verkligen inte, men sen Trump blev president är det liksom ingen som ens försöker låtsas att jämställdhet är något man eftersträvar längre. Snarare tvärtom. Ju fler rika, vita män i maktposition, desto bättre. 

Min lösning på detta?

Mansfri oktober.

Om en dryg vecka sticker jag till Tahoe på Rebelle Rally, ett offroad-race bara för kvinnor mitt ute i öknen. Och dagen efter att jag kommer hem från Rebelle så är det dags för Babes Ride Out, ett motorcykel-camping-event bara för kvinnor (och ickebinära), också i öknen. Inga män på två veckor. Fy fan vad skönt. 

Jag vet att vissa har problem med separatistiska tillställningar och tycker att det är kontraproduktivt och inte löser några problem. Jag håller inte med. Mansfria festivaler och event BEHÖVS. Om inte annat för att ge ickemän andrum och frihet att göra sånt som vi annars kanske inte skulle ha utrymme för. 

Jag har inte varit på Rebelle Rally tidigare, men det här blir mitt sjätte år på raken på Babes Ride Out, och jag vet av erfarenhet vilken jävla frihetskänsla det är att kunna röra sig fritt utan att behöva oroa sig för mansfasoner. Kvinnor går runt topless utan att bli sexuellt trakasserade, man kan dricka sig full och dansa utomhus hela natten utan att någon raggar eller tafsar eller beter sig creepy, och folk är i allmänhet extra hjälpsamma och respektfulla.

Det är som att vara omringad av 2000 av de där fantastiska tjejerna man träffar i toakön som lånar ut sina läppstift och tamponger och ger varandra komplimanger. Som en extra bonus är det helt fritt från killar som mansplainar motorcyklar för en.

Och hur ska vi ens orka krossa patriarkatet om vi inte får vara ifred åtminstone några dagar om året?

Vardagsfilosoferande

Några grejer som oroar mig, i storleksordning

Här är några grejer jag oroar mig över just nu, i skrivande stund. Vi kan ta dem i storleksordning, med den minst allvarliga först. 

3. 46-gradig värme

Om några timmar tar jag, Stacey och Lexy hojarna till Joshua Tree för att fira vår kompis Edys möhippa hela helgen. Vi har hyrt ett stort Airbnb-hus med pool precis utanför Joshua Tree National Park, som är ett av mina favoritställen i hela världen. Det ska bli fint. Något som dock inte ska bli lika fint är vädret. Vi behöver köra genom Palm Springs för att komma till Joshua Tree och där är det den här helgen 46 grader varmt. FYRTIOSEX. Och vi sitter på hojar i motorcykelmundering utan AC. Det känns på riktigt som att det kan bli farligt detta.

I Joshua Tree är det “bara” 39 grader. Härligt.

*

2. Skottlossning i Cincy

Måndag morgon, bara några timmar efter att jag har kommit hem från Joshua Tree, flyger jag till Cincinnati där mitt jobb har huvudkontor. Eftersom jag knappt kommer ha tid att packa på söndag tänkte jag göra det igår istället. Precis när jag började packa fick jag ett sms från Katie: “Is everyone at your work ok? I just heard about the shooting.” Det visade sig att det precis hade varit en masskjutning i downtown Cincinnati, ungefär två kilometer från mitt jobb. Fyra personer döda.  

Sånt här sker ju precis hela tiden i USA, det är vardagsmat. Men när det händer i närheten av där man bor eller jobbar blir det liksom verkligt på ett helt annat sätt. 

*

1. Valet i Sverige

Vågar knappt tänka på att det är val i helgen. Jag vet att jag tjatar om detta, men det känns verkligen som att Sverige är på väg att göra exakt samma misstag som USA: att rösta in en populistisk högerextrem ideologi, och sen bara stå och se på medan demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter nedmonteras en efter en. Snabbt går det också. Trump har inte ens varit president i två år och vi är redan mitt uppe i en konstitutionell kris. Diktatur light, på väg mot diktatur på riktigt. Så sjukt läskigt är det.  

*

Men, ja. Nu sticker jag till öknen och hänger i en pool hela helgen istället för att tänka på allt detta. Om jag inte brinner upp på vägen, det vill säga. 

Djur, Vardagsfilosoferande

Min inre hästtjej är så glad

På senaste tiden har jag känt att det mesta i livet har börjat falla på plats. Allt från karriär och kärlek till vänskap och allmän livskvalité är på topp just nu. En av få grejer som har saknats är dock tid och ork till att träna. Jag har ganska ont i axlar och rygg från att sitta framför en dator hela dagarna, och i ena handleden från att ha blivit påkörd av en bil för några år sen. Jag vet av erfarenhet att det enda som hjälper mot allt detta är att styrketräna, men jag tycker att det är så innerligt tråkigt att gå till gymmet.

Nu när jag jobbar hemifrån känns det dock en smula mindre jobbigt. Jag kan gå mitt på dagen när ingen är där, plus att jag får en anledning att komma ut ur huset. Så förra veckan skaffade jag ett gymkort för första gången på nästan fem år, samt bokade tid med en personlig tränare. Han gav mig ett träningsprogram som jag kan göra på egen hand (och som var så pass hårt att jag knappt kunde röra mig på tre dagar efteråt). Så nu tänker jag att jag går dit en eller två gånger i veckan. Det får räcka.

Den andra grejen som äntligen föll på plats idag var att jag hade min första ridlektion på länge. Det var jobbigt men kul, och nu tänkte jag börja rida igen varje onsdag. Parakeet hette hästen jag red idag. Hon var väldigt snäll men en sån där långsam och ofarlig ridskolehäst som nybörjare och små barn brukar få rida, och som man verkligen får kämpa med om man vill göra något snabbare än en sävlig skritt. Det är dessutom högsommarvärme ute, så jag kan meddela att jag var ganska svettig efteråt. Nästa vecka har jag dock blivit lovad en häst med lite mer fart i.

Jag tog förresten hojen till stallet och när jag var på väg därifrån var det en kille som stack upp huvudet bakom ett staket på andra sidan gatan och sa något i stil med: “Damn girl, you riding horses AND motorcycles today?” Och det gjorde jag ju. Sån himla bra dag detta.

Vardagsfilosoferande

Lite blandade måndagstankar från Kentucky

(Ej relaterad bild från i lördags)

Hej från Kentucky! Jag är här, precis på gränsen till Ohio, fram till lördag eftersom mitt nya jobbs huvudkontor ligger i Cincinnati (typ 10 minuter från mitt hotell i Covington) och de ville ha mig här för lite olika möten hela veckan. 

Jag klev upp klockan 2:30 imorse för att hinna med mitt flyg. Eller egentligen mest för att få skjuts till flygplatsen av Paul som börjar jobba klockan 4 och jobbar precis bredvid San Diegos flygplats. Är i vilket fall som helst ganska trött nu, klockan 21.

För ett par timmar sen åt jag middag med min nya chef. Det var kul att träffas IRL eftersom vi bara har pratat via videosamtal tidigare. Sen gick jag till en affär för att köpa snacks och frukostgrejer. Det var väl en 20 minuters promenad dit och tillbaka, och jag räknade till i alla fall sju män som kommenterade mina tatueringar på vägen. Ingen var hotfull i alla fall, alltid något.

Just nu sitter jag i en stor hotellsäng och äter godis och lyssnar på Vånna Inget. Min sämsta grej med att bo i USA är att jag missar alla nya svinbra svenska punkband och inte upptäcker dem förrän fem år efter alla andra. Om ni har tips på bra band i samma stuk som Vånna Inget eller Hurula/Masshysteri får ni hemskt gärna säga till. Det är min favoritgenre just nu.

Vardagsfilosoferande

Lite ogenerat skryt bara

Peppe uppmanar fler kvinnor att skryta ogenerat. Läs kommentarerna till inlägget! Så inspirerande.

Om jag ska skryta om något jag är stolt över i mitt eget liv är det att ha flyttat till USA ensam som nyutexaminerad 21-åring utan att känna någon, utan arbetslivserfarenhet och utan nätverk, och ändå lyckats göra karriär som skribent och redaktör, på ett språk som inte är mitt modersmål. Är speciellt stolt över att ha lyckats landa jobbet på Roadtrippers, där jag börjar nästa vecka, eftersom det är ett sånt jäkla drömjobb. Jag utgår från att de fick mängder av ansökningar från kvalificerade personer och är så himla glad att de valde mig. 

På samma tema är jag stolt över att ha byggt upp en så solid vänkrets och nätverk under de här åren, speciellt eftersom jag egentligen är väldigt blyg (obs hatar det ordet) och ofta får ångest i sociala sammanhang.

Vad är ni stolta över?

Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

Man får njuta medan det varar

Tänker mycket just nu på att Sverige verkar ha förvandlats till Kalifornien den här sommaren. Här kallas sommaren även för “fire season” eftersom det brinner överallt så här års. Det är torrt och hett och det regnar oftast inte på flera månader, så det är perfekta förhållanden för skogsbränder. Det är för övrigt inte bara på sommaren — senast i december hade vi massiva bränder som härjade här i San Diego och andra delar av Kalifornien, framför allt i Ventura och Santa Barbara. Så himla läskigt.

Det verkar även bli värre och värre för varje år som går, och min gissning är att det har med den globala uppvärmningen att göra. Jag har bott här i 10 år och kan intyga att vädret har blivit mer och mer extremt i princip varje år sen jag flyttade hit. 

Den stora skillnaden mellan Kalifornien och Sverige är dock att här finns det beredskap för bränder, eftersom det brinner varje år. Och det finns AC överallt för att svalka sig med. Jag lider med alla, både människor och djur, som drabbas hårt av hettan just nu. 

MEN SAMTIDIGT (hata mig inte för att jag säger detta) så är jag så himla avundsjuk på alla som får uppleva en rejäl högsommar i Sverige i år. Vill också bada varje dag och skrota runt i skärgården och ligga på klipporna och svalka sig med en båttur under en hel semestermånad. Det är möjligt att jag romantiserar en smula, men svensk sommar kommer alltid vara överdrivet idyllisk i mitt hjärta. Speciellt när det är varmt. 

Jag älskar sommaren i San Diego också, men jag känner ofta att jag är så himla dålig på att ta vara på att bo i ett semesterparadis. Kan inte minnas sist jag var på stranden, till exempel. Igår bestämde jag och Paul oss dock för att försöka vara bättre San Diego-bor för en liten stund och åkte ner till havet. Vi googlade och hittade en liten ö som hette Vacation Isle där det ligger ett par restauranger precis vid vattnet, sen tog vi med oss Lola och drack en kall öl i hettan bland alla semesterfirare. Det var fint. Men sen fick vi sitta i bilköer för att komma tillbaka till stan igen och vi insåg att det nog är därför vi aldrig åker till stranden. För mycket folk, och för mycket sand. 

Med det sagt hoppas jag att både Sverige och Kalifornien får lite välbehövligt regn snart.

Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Life’s a bitch and then you die

Alltså, är det normalt att bli så här påverkad av politik och skit som händer i världen? Jag har börjat få väldigt svårt att hantera och värja mig mot den dagliga vågen av riktigt, riktigt hemska nyheter.

Jag trodde att jag hade fått någon sorts grepp om flyktingkatastrofen här i USA, liksom lärt mig att hantera den, men i samma stund jag tänkte den tanken kom nyheten om att Supreme Court-domaren Anthony Kennedy går i pension, vilket innebär att Trump får tillsätta ytterligare en domare, vilket innebär att det nog bara dröjer något år innan abort och samkönade äktenskap blir olagliga igen. Och om Sverigedemokraterna tar makten är det väl bara en tidsfråga innan samma saker börjar hända i Sverige. And then some.

Jag mår så dåligt över detta att jag bara vill gråta. Inte sover jag heller, har vaknat med ångest vid 5-tiden och inte kunnat somna om flera morgnar i rad.

Samtidigt pågår ju livet precis som innan. Jag kollar på fotboll och glädjer mig åt tre mål och att både Sverige och Mexiko går vidare. Jag åker på festivaler och umgås med vänner och packar inför semestern.

Men minst en gång om dagen ramlar jag rakt ner i ett svart hål av hopplöshet och hjälplöshet.

Jag antar att det bästa alternativet vore att sluta gräva ner mig i nyheterna, men det är ju lätt för mig som privilegierad vit, straight medeklassmänniska att göra. De som direkt drabbas av de här händelserna kan inte välja att bara ignorera dem, alltså borde inte jag heller få göra det.

Hur gör ni för att hantera all skit som händer i världen just nu?