Category

Vardagsfilosoferande

Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Life’s a bitch and then you die

Alltså, är det normalt att bli så här påverkad av politik och skit som händer i världen? Jag har börjat få väldigt svårt att hantera och värja mig mot den dagliga vågen av riktigt, riktigt hemska nyheter.

Jag trodde att jag hade fått någon sorts grepp om flyktingkatastrofen här i USA, liksom lärt mig att hantera den, men i samma stund jag tänkte den tanken kom nyheten om att Supreme Court-domaren Anthony Kennedy går i pension, vilket innebär att Trump får tillsätta ytterligare en domare, vilket innebär att det nog bara dröjer något år innan abort och samkönade äktenskap blir olagliga igen. Och om Sverigedemokraterna tar makten är det väl bara en tidsfråga innan samma saker börjar hända i Sverige. And then some.

Jag mår så dåligt över detta att jag bara vill gråta. Inte sover jag heller, har vaknat med ångest vid 5-tiden och inte kunnat somna om flera morgnar i rad.

Samtidigt pågår ju livet precis som innan. Jag kollar på fotboll och glädjer mig åt tre mål och att både Sverige och Mexiko går vidare. Jag åker på festivaler och umgås med vänner och packar inför semestern.

Men minst en gång om dagen ramlar jag rakt ner i ett svart hål av hopplöshet och hjälplöshet.

Jag antar att det bästa alternativet vore att sluta gräva ner mig i nyheterna, men det är ju lätt för mig som privilegierad vit, straight medeklassmänniska att göra. De som direkt drabbas av de här händelserna kan inte välja att bara ignorera dem, alltså borde inte jag heller få göra det.

Hur gör ni för att hantera all skit som händer i världen just nu? 

Vardagsfilosoferande

USA borde vara ett avskräckande exempel

I år är det valår i både USA och i Sverige. I USA får jag inte rösta och i Sverige vet jag inte vad jag ska rösta på, men just nu ser jag många läskiga paralleller mellan båda ländernas politiska klimat.

SD är näst största parti i senaste mätningarna. I USA har vi haft en populistisk rasist som president i knappt två år, och han har redan lyckats nedmontera så mycket av USAs demokratiska värderingar att det här landet numera är på väg käpprätt mot konstitutionell kris och wannabe-fascism.

Här har motrörelserna — de som propagerar för bättre sjukvård, en mer human flyktingpolitik och mindre kaos och korruption — i alla fall lyckats växa sig tillräckligt starka för att det ska gå att hoppas på en ”blue wave” i höstens midterms, dvs att det finns en chans att Demokraterna tar tillbaka representanthuset. Men tills dess kan Trump och hans lakejer ohindrat fortsätta att inskränka aborträtten, ta ifrån människor deras sjukförsäkring, spärra in flyktingbarn under fängelseliknande förhållanden, sprida rädsla och hat, hylla diktatorer och starta handelskrig med Kanada.

USA är i totalt politiskt kaos just nu, och jag är så enormt rädd att samma sak kommer hända i Sverige. Det blir ju så här när ett gäng narcissistiska extremhögerideologer med en rasistisk och kvinnofientlig agenda försöker driva ett land.

Så, vad kan vi göra för att förhindra detta? Jag gjorde Expressens valkompass för några veckor sen och fick de här inte helt otippade resultaten. Det lutar nog åt att jag taktikröstar på Vänsterpartiet, men jag känner mig fortfarande kluven. Vad röstar ni på, och varför?  

Vardagsfilosoferande

Sommartider hej hej

Jag älskar den här tiden på året, när det börjar bli riktigt varmt ute igen. Sommarkänslan är min bästa känsla.

När jag flyttade till Kalifornien gjorde jag det med någon sorts förhoppning om att aldrig behöva frysa igen. Så blev det ju inte riktigt, för även om vintrarna här är milda så blir det ändå kallt på kvällar och nätter, och husen är inte byggda för temperaturer under typ 20 grader. Så de senaste månaderna har jag sovit med pyjamas, sockor och ca sju täcken för att inte frysa ihjäl om nätterna.

Men nu, nu börjar det äntligen bli sommar igen. Jag är så himla väderstyrd och kan må extremt dåligt när det är mörkt, kallt och regnigt. Men å andra sidan brukar jag må så bra när det är varmt och soligt ute att jag kan vifta bort de flesta problem, och det är tack och lov varmt och soligt nästan varje dag i San Diego. 

Det här med att ständigt gå och vänta på sommaren är något jag har gjort i hela mitt liv. I Sverige är det ju vissa år ganska otacksamt att vara sommarknarkare eftersom man ofta går runt och väntar på en sommar som aldrig riktigt kommer. Men oavsett känns det ibland rätt värdelöst att halva året bara är som en transportsträcka till varmare tider.

Nu ska jag sätta mig i trädgården och läsa ut min bok. Sen ska jag ta hojen till ett poolparty. Om inte detta är sommartecken vet jag inte vad som är.

Vardagsfilosoferande

En gång i tiden handlade den här bloggen mest om att uppfylla sina drömmar

Jobbar hemifrån idag och älskar det. Jag får sitta helt ostörd på mitt ljusa, alldeles tysta hemmakontor med två sovande katter bredvid mig. Så här skulle man ha det varje dag. Jag är för övrigt gräsänka i någon vecka just nu. Paul åkte hemifrån för några timmar sen, han är på väg för att äntligen köpa sin drömmotorcykel, en 1942 Harley-Davidson Knucklehead. 

Så länge jag har känt Paul har han pratat om att en dag äga en knucklehead. De är svindyra och svåra att få tag på (H-D slutade tillverka dem år 1947) så det är inte världens enklaste grej att bara köpa. Vi har skämtat i flera år om att eftersom vi inte vill ha barn borde vi spara ihop till en knucklehead fund istället för en college fund. Nu har Paul dock hittat en knucklehead till ett extremt förmånligt pris, och i skatteåterbäringstider som dessa gäller det att passa på.

Problemet är bara att hojen han har hittat finns i Richmond, Virginia, dvs på andra sidan USA, ungefär så långt det går att komma från San Diego om man åker rakt österut. Så imorgon bitti ger sig Paul och hans pappa iväg för att köra cross country och hämta upp den. De har någon sorts plan om att lyckas ta sig till Virginia på två dagar genom att köra och sova i skift. Det är över 400 mil, 39 timmar utan att stanna enligt Google Maps. Plus att det är mitt i vintern i stora delar av landet. Oh well. Jag lägger mig inte i detta.

Däremot har det här fått mig att börja fundera på det här med drömmar. Jag kan inte komma på en enda grej jag vill ha eller göra så mycket som Paul vill ha den här hojen. Mina stora drömmar har tidigare varit att flytta till Kalifornien och att äga en Harley. Nu bor jag i Kalifornien och äger två stycken. Det är ju ett enormt privilegium att kunna uppfylla sina drömmar på det här viset, men nu känner jag mig nästan lite tom. Borde komma på ett nytt mål att jobba mot. Ja, det vore väl kanske det där med att jobba hemifrån mer då?

Vardagsfilosoferande

En kväll med Beto O’Rourke (for Texas)

I söndags gick jag, Paul, Ace och Edy på ett event för att stödja Beto O’Rourke, en demokratisk kongressledamot som försöker ta över som senator i Texas i årets midterm elections. Just nu sitter Ted Cruz på den senatorposten och eftersom Ted Cruz är SÄMST finns det anledning att stödja hans motståndare. Det hjälper dessutom att Beto är en progressiv kandidat, verkar extremt sympatisk och har spelat i punkband. Vi behöver fler punkare i senaten!

Vi får se hur realistiskt det är för Texas att rösta in en demokrat i senaten, men i det nuvarande politiska klimatet känns ingenting omöjligt. Om jag måste säga en bra grej med att Trump blev vald till president så är det att fler personer med vänsteråsikter har börjat engagera sig politiskt. Det behövs. 

Jag har börjat känna mer och mer att jag själv vill engagera mig på något sätt. Mer än att bara skänka pengar alltså. Det här eventet var en bra start, jag fick en chans att nätverka lite med folk som vet var man börjar. Jag har alltid varit intresserad av politik men har nog aldrig riktigt varit sugen på att engagera mig partipolitiskt tidigare. Förrän nu, då. Det krävdes tydligen bara att en narcissistisk kvinnohatande rasist skulle bli vald till president och börja nedmontera det demokratiska systemet i landet där jag bor för att jag skulle få tummen ur. Vet inte om ni följer med i hela Mueller-utredningen och alla dess sidospår (stulen data från Facebook, porrstjärnor, mängden Trump-medarbetare som fått sparken eller sagt upp sig, alla suspekta kopplingar till Ryssland, osv), men USA är verkligen i totalt politiskt kaos just nu. Det är som att bo i en helt osannolik actionfilm. 

Vardagsfilosoferande

Välkommen till 2010-talet

Min kille och ganska många av våra vänner jobbar på en fabrik som designar och tillverkar gasturbiner och som med flera tusen anställda är en av San Diegos största arbetsgivare. Bara som lite perspektiv så jobbar 4 av de 10 personer vi var i Guatemala med i julas där, plus Pauls ena lillebror, svåger, och äldsta barndomsvän. Och ytterligare kanske fem personer vi känner försöker få jobb där just nu. 

Det är dock ett väldigt mansdominerat företag i en väldigt mansdominerad bransch, och det kan enligt uppgift råda ganska “grabbig stämning” på fabriksgolvet.

Därför blev jag väldigt imponerad över att höra att företaget igår höll ett seminarium på temat “Unconscious Gender Bias in Today’s Workplace”, alltså om könsroller och hur de påverkar i arbetslivet. Enligt Paul hade flera män i den övre ledningsgruppen läst (Un)Skirting the Issues: A Guide for the Well-Intentioned Man in Today’s Workplace, en bok skriven av två kvinnor som jobbar på Caterpillar (som äger företaget Paul jobbar på), och sen diskuterade de den boken inför de anställda i ett panelsamtal lett av ett par högt uppsatta kvinnor i företaget. 

Jag tycker att detta är ett så fantastiskt initiativ. Även om Paul påpekade att de som verkligen hade behövt lyssna på diskussionen antagligen inte var där eftersom det var frivillig medverkan så tror jag att såna här grejer kan göra sjukt stor skillnad. Tycker att fler stora företag i mansdominerade branscher borde ta sig i kragen och vilja förändra sig till det bättre. Ta ett steg in i 2010-talet, liksom. 

En sidenote: Paul var där med våra kompisar Jordan och Lexy som nämnde att de också ville läsa boken som diskuterades. Paul själv svarade: “I don’t need to read it, I live with Sanna”. 

Alltså, jag tycker ibland synd om Paul som måste lyssna på alla mina feministiska rants, men han… gillar det? Och lär sig saker? Älskar att vara tillsammans med en man som är så öppensinnad och på riktigt inte har en droppe manschauvinism i sig. Det kanske i och för sig hjälper att han har en kandidatexamen i sociologi. 

Vardagsfilosoferande

8 mars

Det är mycket “happy international women’s day” här idag, vilket väl är den amerikanska motsvarigheten till att önska någon “grattis på kvinnodagen”. Jag förstår dock att de som säger det vill ta tillfället i akt att hylla kvinnorna i sina liv och det har jag personligen inga problem med, även om världen i stort inte är jämställd.

Men vill man göra något mer konkret så kommer här lite länkkärlek, eftersom andra redan har sagt det så mycket bättre. Peppe skriver om hur man kan hjälpa till att motverka kvinnlig könsstympning, och Louise skriver om andra initiativ som till exempel hjälper kvinnor som utsatts för partnervåld.

Själv skrev jag ett inlägg på Red Rag Garage om min gammelfarmor Ingeborg och hur mycket tidigare generationers uppoffringar har betytt för våra möjligheter att göra vad vi vill idag. Men henne är ni kanske trötta på att läsa om nu?

Irritationsmoment, Vardagsfilosoferande

Fulåret 2018

Genevieve tog de här bilderna på mig när jag stod vid havet i Mexiko och frös häromveckan. Jag har nog aldrig känt mig så ful som jag gör år 2018, men jag tycker att de här bilderna är fina. G är bra på att fånga det jag gillar med mig själv. 

Det jag inte gillar har just nu mycket att göra med hela tandställningssituationen. Jag hade vant mig någorlunda vid att ha den där expandern i gommen, speciellt efter de första två veckorna när jag var tvungen att vrida om en nyckel i den varje dag och hade så ont i hela ansiktet att jag bara ville dö. Sen blev det lite bättre, jag vande mig, lärde mig att äta annat än soppa. Men jag kan fortfarande inte prata ordentligt. Kan inte säga bokstäverna E eller D, i alla fall inte på amerikanska. Och förra veckan sa tandläkaren att jag skulle börja vrida om nyckeln igen, varje dag i 10 dagar till. Skulle helst bara vilja krypa in i ett mörkt hål och inte komma ut igen förrän mars är över. 

Men ja, i alla fall. Man känner sig ju inte så het, det gör man inte. Obs, fiskar inte komplimanger eller nåt alltså, jag kände bara att jag behövde ventilera lite. Tack för att ni lyssnar. Snart är det helg. Alltid något.

Vardagsfilosoferande

Mina topp 3 sliding doors-ögonblick

Jenny frågade om jag inte kunde skriva om mina tre största “sliding doors-ögonblick”. Jag hade inte hört det uttrycket förut, så här kommer definitionen om det är någon annan som undrar:

Sliding door moments are opportunities in life where the decisions we make alter our very destiny. Moments in which we turn left or right, towards change or towards more of the same.  

Här kommer tre av de mest avgörande händelserna hittills i mitt liv.

1. När jag blev punkare

Ett av de beslut som har påverkat mitt liv mer än kanske något annat är när jag som 12-13-åring äntligen tog mod till mig och blev punkare. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag åkte in till Plattan helt själv. I Hässelby där jag bodde var nästan alla kickers, så jag fick ta tunnelbanan in till stan för att hitta likasinnade. Jag var en blyg liten 13-årig punkare med grönsvart hår och nitjacka och kajalstreck under ögonen, och jag kände ingen. Alla punkarna satt i ett hörn av den stora trappan vid Sergels Torg, så jag satte mig i samma trappa en bit bort. Och jag minns fortfarande hur jäkla stort det var när en av punkarna – en kille som jag tror hette Pontus – kom fram och frågade om jag ville sitta med dem istället. Från och med då var jag en i gänget.

Punken besparade mig så mycket skit som tonåring – jag slapp i princip helt undan den bantnings- och utseendehets som mina klasskompisar gick igenom. Vi drack folköl i parker och startade band och åkte på festivaler och engagerade oss politiskt och hängde på Lava och Kafé 44 och alla var bisexuella och feminister och anarkister och vi brydde oss inte ett skit om vad alla svenssons gjorde eller tyckte. Jag har fortfarande väldigt mycket av den här mentaliteten kvar i mig. Att man får göra som man vill, man måste inte göra likadant som alla andra. Det är en av de viktigaste insikterna i mitt liv, och jag har punken att tacka för den. 

 

2. När jag flyttade till USA

Ett annat avgörande ögonblick i mitt liv, som vände upp och ned på hela mitt liv och min framtid, var när jag flyttade till USA. Jag kom till San Diego på ett studentvisum och skulle egentligen bara stanna i ett år, men jag visste redan efter två veckor att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen. Det var nästan 10 år sen, och jag har levt i princip hela mitt vuxna liv i USA. Hade aldrig ens haft ett heltidsjobb innan jag flyttade hit. Här har jag karriär och billån och husdjur och sjukförsäkring och ett seriöst förhållande. Jag undrar ibland var jag hade varit idag om jag inte hade flyttat till Kalifornien som 21-åring. Det är en så konstig tanke, det känns mest overkligt att tänka på.    

 

3. När jag skilde mig

Ni som har läst här ett tag minns kanske att jag var gift för några år sen och att det är anledningen till att jag har ett green card och kan stanna i USA hur länge jag vill. Äktenskapet varade inte så länge, men hade jag varit en annan person hade det kanske fortfarande pågått. Jag läser Elsa Billgrens blogg ibland – hon gifte sig samma år och månad som jag och firar åttaårig bröllopsdag i år. Det hade jag också kunnat göra! Så sjukt. Nu blev det dock inte så, jag lämnade min dåvarande man och flyttade tillbaka till North Park där jag fortfarande bor sju år senare. Sist jag såg mitt ex, för kanske fem år sen, hade han precis avslutat ett fängelsestraff (vet ej för vad) och bodde i en husvagn på sin mammas tomt. Nu vet jag från gemensamma bekanta att han har styrt upp sitt liv och gift om sig och blivit pappa för fjärde gången. Han verkar lycklig, och jag är lycklig, så det var en himla tur att jag inte stannade. Om inte annat hade jag aldrig träffat Paul, och den tanken kan jag knappt tänka utan att bli helt gråtfärdig.    

Vardagsfilosoferande

Lovett or Leave It

Jag var och såg podcasten Lovett or Leave It live här i San Diego igår kväll. Så himla typiskt mig att inte kunna göra något med måtta – jag gick från att aldrig ens ha lyssnat på en podcast för bara några månader sen till att nu vara ett superfan som går och ser dem spelas in live? Aja. Det var i alla fall hur bra som helst. Om ni inte har lyssnat på Lovett or Leave It så är det en extremt rolig spinoff från Pod Save America, med Jon Lovett som tidigare har jobbat som talskrivare för Hillary Clinton och Obama. Rekommenderas om man är lagd åt vänster och intresserad av amerikansk inrikespolitik. 

Två grejer jag tänkte på igår kväll:

1. Det var fint att sitta på en slutsåld föreställning tillsammans med 1300 främlingar och kunna utgå från att inte en enda av dem röstade på Trump. 

2. Hela showen ägde rum på Balboa Theatre, en teater i downtown som jag har varit på flera gånger tidigare. Det här var dock första gången jag kan minnas att jag behövde gå igenom en metalldetektor för att komma in. Anar att detta har att göra med skolskjutningen i Florida förra veckan och den nationella vapendebatten som pågår just nu. Oavsett känns det ganska otryggt att tänka på vilken måltavla en stor lokal fullpackad med folk rent teoretiskt utgör för någon som vill skapa kaos.