Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

Tankar om att vara singel, och att inte vara det

Jag efterfrågade ju ämnen att blogga om för ett tag sen och fick så många bra (men svåra!) förslag. Nu tänkte jag gå igenom era kommentarer och svara på dem i egna inlägg, vi börjar med denna.

Jenny från Göteborg:
Berätta gärna mer om tidigare pojkvänner, tankar om att vara singel, hur det påverkar dig, vad du önskar dig för framtiden osv!💜

Ni som har hängt med ett tag på den här bloggen har väl hört mig tjata om hur mycket jag gillar att vara singel vid det här laget. Det är en grej som inte nödvändigtvis förändras när jag råkar vara i ett förhållande. Jag och P hade ett väldigt bra förhållande och jag saknade inte att vara singel… förrän jag gjorde det. 

Jag har inte haft speciellt många förhållanden. Förutom 5,5 år med P ser min lista ut såhär:

– När jag var 17 träffade jag F, vi var tillsammans i 2,5 år (och bodde tillsammans i Stockholm).
– När jag var 23 (och mitt amerikanska visum höll på att gå ut) gifte jag mig med I. Vi var gifta i 1,5 år och jag ansökte om skilsmässa på alla hjärtans dag som den anti-romantiker jag är. 
– När jag var 25 träffade jag M, vi dejtade i 9 månader och jag var kär men väldigt olycklig. 

Tror att det var alla? Räknar inte med snubbar jag hängt med sporadiskt eller dejtat i någon månad här eller där. Jag har aldrig känt mig speciellt bra på förhållanden. Har ett extremt behov av egentid och att göra saker på egen hand, och gillar inte när folk är svartsjuka eller ska ha koll på vad man gör hela tiden. Jag vill inte ha barn och jag känner mig sjukt osugen på att vara sambo eller gift igen. Men en bra grej med att bo tillsammans med P i ett halvt decennium är i alla fall att jag känner att jag har blivit betydligt bättre på att vara någons flickvän. 

En av mina första känslor efter att vi gjorde slut (åtminstone efter att den första sorgen hade lagt sig) var dock att jag verkligen såg fram emot att vara singel igen. Kanske dejta lite men inte binda upp sig. Jag är inte rädd för att vara ensam, snarare tycker jag om att vara ensam. Till en viss gräns såklart, men jag behöver mina vänner mer än jag behöver en karl. P har dessutom lagt ribban så pass högt genom att vara en sjukt bra pojkvän (och ett prima exemplar av manssläktet i stort) att jag länge har varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna träffa någon bättre. 

Men lyssna på detta sjuka: Samma dag som jag och P flyttade isär träffade jag en annan snubbe, och vi har hängt nu i ett par månader. Jag vill inte skriva för mycket om det här eftersom det är nytt och casual och jag verkligen inte är redo för ett nytt förhållande. Jag skulle ju vara singel! Så jag tar en dag i taget och ser vad som händer just nu, försöker att inte övertänka. Men det är fint ändå att få ha en liten crush igen. Känna att man lever.

Vardagsfilosoferande

Årets sista inlägg! (Eller nä?)

Hörrni, tack för alla förslag på vad ni vill höra mer om här. Har storslagna planer på att blogga mer regelbundet nästa år, men fram tills dess fortsätter det nog att vara lite tyst här. Den senaste veckan har jag varit i Cincinnati och jobbat. Kom hem igår och är hemma i 24 timmar innan det bär av igen. Om bara några timmar flyger jag nämligen till Sverige! Så mycket flängande och knappt någon tid att göra annat än att packa, resa, packa upp, packa igen, resa igen och försöka hinna få lite jobb gjort mellan varven. Allt medan jag försöker anpassa mig till nya tidszoner utan att bli för jetlaggad. 

Det var kallt i Cincinnati, runt nollgradigt och snöblandat regn, så jag fick en försmak på hur jag antar att det kommer vara i Stockholm de närmsta veckorna. Det blir min första jul i Sverige sen 2007! Sjukt ju. Har till och med köpt en vinterjacka. Jaja, nu ska jag ut på en snabb motorcykelsväng (min sista det här decenniet?) innan det är dags att bege sig till ytterligare en flygplats. Vi ses på andra sidan!

Bra saker, Vardagsfilosoferande

Nya leksaker lagom till vintern

Vi ställde om till vintertid här i söndags och det är fan den värsta tiden på året. Jag flyttade över halva jordklotet för att komma undan kyla och mörker, och även om det för all del fortfarande är hyfsat varmt och skönt här så blir det precis lika mörkt som i Sverige. 

Nu när jag bor själv och jobbar hemifrån försöker jag hitta på grejer att göra så jag kommer ut ur huset och inte sitter ensam hemma i mörkret varje kväll. Den här veckan är dock så packad med kompishäng att jag nog kommer längta efter att sitta ensam i mörkret snart. Så här:

Måndag: Middag och filmkväll med A.
Tisdag: Gick ut och tog ett par öl med Jenny.
Onsdag: Middag och spelkväll hos Katie och Jordan.
Torsdag: Lunch med Pauls syster Erin. 
Fredag: Girls night med Sarah.
Lördag: Ska ut och köra offroad med A. 
Söndag: Lunch och häng med Claudia. 

Det börjar även bli lite för kallt för att åka wakeboard (eller i alla fall för att jag ska tycka att det är KUL att åka wakeboard) så nu måste jag hitta en vinterhobby. Häromdagen gjorde jag därför detta: köpte en dirtbike! Alltså en liten motorcykel som man kör offroad med. Min kompis sålde den billigt så jag slog till. Vet inte riktigt varför jag inte har gjort detta tidigare, men det har nog mest att göra med att jag är rädd för att göra mig illa. Typ alla jag känner som kör dirt skadar sig jämt. Undrar ibland varför alla mina intressen måste vara ~*ACTION SPORTS*~, men nu är det så. 

Samma dag som jag köpte hojen hörde min kompis Ryan av sig och undrade om jag ville ha en ny bas. Han spelar bas i Distillers och har alldeles för många instrument som ligger och skräpar hemma. JA TACK sa jag, trots att jag inte har spelat i band på flera år nu. Men jag tänker att en bas som har tillhört Distillers-basisten kanske kan få mig motiverad att försöka dra ihop ett nytt band. Så Steve och jag åkte och hämtade upp basen, och nu har jag plötsligt en massa nya leksaker.

Så här tänker jag mig alltså vintern 2019/2020: kompisar och hobbies!

Vardagsfilosoferande

Det kommer bli bra

Idag fyller jag 33. Jag brukar älska födelsedagar (mina egna och andras), men mitt i flyttkaos och separation hade jag nästan glömt bort den här födelsedagen. Plus att det är måndag, så världens sämsta dag att fira. Om en liten stund är jag dock bjuden på födelsedagsmiddag hemma hos Katie och Jordan, det får räcka så med firande i år. 

Jag tänkte i alla fall använda den här födelsedagen som en milstolpe. Nu börjar mitt nya liv på riktigt. Ny lägenhet, ny frisyr och ny ålder. Äldre men kanske inte så himla mycket klokare? Jag känner mig dock lyckligare än jag har gjort på länge.

Liksom, det är klart att uppbrott alltid är svåra, men mitt och Ps har ändå varit så himla enkelt. Vi har inte bråkat en enda gång, och egentligen har inte så mycket förändrats mellan oss. Vi bryr oss fortfarande om varandra och kan umgås som vänner utan problem. I lördags var vi till exempel på Ikea tillsammans och sen gick vi hem till honom och målade om en vägg. Jag har insett att vi har varit mer som vänner än som ett par ganska länge, och det är en av anledningarna till att det tog slut.

Så vi fortsätter väl med det helt enkelt. Det kommer bli bra det här. 

Vardagsfilosoferande

Tillbaka i verkligheten

Igår kom jag hem från en 9 dagar lång motorcykelroadtrip tillsammans med Katie. Det var en så fin resa, och så otroligt välbehövlig just nu. Jag behövde verkligen få komma hemifrån och vara ledig och inte behöva tänka på annat än fina vyer och var nästa måltid skulle intas i en dryg vecka. 

Nu är jag dock tillbaka i verkligheten igen och måste hitta någonstans att bo. Har hela mitt kontor fullt av flyttkartonger, men ingenstans att flytta. Det råder ingen direkt bostadsbrist i San Diego och brukar vara hyfsat lätt att hitta något (så länge man har råd att betala för det 💀). Men jag har just nu ett par väldigt specifika kriterier som gör det mycket svårare än det brukar vara:

1. Jag behöver ett garage för mina motorcyklar. Det är sällsynt. 
2. Jag har TRE husdjur. Många ställen är ok med en (liten) hund eller en katt, men det är svårt att hitta hus eller lägenheter där man får ha både hund och katt. 

Jag finkammar alla annonser på nätet och kör runt på måfå i kvarter jag gillar för att leta efter “For Rent”-skyltar. Har kollat på ett par ställen men inget har känns rätt hittills. Eller jo, ett hus och en lägenhet, men i huset fick man inte ha hund och någon annan hann före på lägenheten. 

Paul har sagt att jag får bo kvar i vårt gemensamma hem så länge jag vill/behöver, vilket såklart underlättar, jag kommer liksom inte att bli hemlös. Men jag är verkligen redo att flytta till ett eget ställe och börja mitt nya liv. Det liksom kliar i hela kroppen av otålighet just nu, hatar den här limbokänslan. 

Men med det sagt så har jag en miljon fina bilder från min roadtrip att visa er (sneak peek från Yosemite ovan). Ska bara hinna gå igenom och redigera lite foton först. Återkommer.

Vardagsfilosoferande

Bara lite tankar om och bredvid havet

Det är högsommar i San Diego trots att hösten officiellt börjar om några dagar. September är min favoritmånad i Kalifornien, kanske för att jag älskar varma sommarnätter mer än livet självt. Det har varit runt 35 grader varmt de senaste dagarna vilket jag egentligen inte har något emot. Däremot blir vårt hus som en bastu när det är så här varmt, och trots flera fläktar som står påslagna dygnet runt och trots att jag har AC inne på mitt hemmakontor, så är det skönt att komma ur huset ibland. 

Idag jobbar jag från ett kafé precis vid stranden i Ocean Beach. Sitter vid ett fönsterbord och tittar ut på palmerna, den blå himlen och Stilla Havet. Folk kånkar på surfbrädor eller cyklar förbi i bikinitopp eller bar överkropp. Det är väldigt kaliforniskt alltihop. 

När jag flyttade hit för ganska exakt 11 år sen (mitt 11-årsjubileum i USA var första september) bodde jag i en lägenhet bara några kvarter härifrån. Innan vi hade fått internet installerat i lägenheten brukade jag promenera till just det här kaféet med min laptop för att blogga och skicka in skoluppgifter och sånt. Det känns som en hel livstid sen. 

Jag är väldigt sällan vid stranden. För oss som bor i North Park (San Diegos svar på Södermalm, typ) är “the beach” ett ganska främmande koncept. San Diego som stad är ganska utspridd och man håller sig ofta i det område man bor. Vi har det mesta vi behöver i North Park med omnjed, inklusive alla våra favoritrestauranger och bryggerier, plus att alla våra kompisar bor där. 

Vid stranden är det en helt annan typ av människor. Mycket hippies och surfare och turister. Men i och med att jag numera är så illa tvungen att ta mig ner till stranden en gång i veckan för att åka wakeboard har jag börjat uppskatta detta mer och mer. Jag har bott i kuststäder hela mitt liv och skulle ha svårt att inte bo nära havet. Har dock länge tänkt att det räcker med att veta att havet finns där, även om man inte ser det så ofta. 

På sistone har jag börjat känna att det kanske inte alls räcker. Det har kanske något att göra med att USA håller på att gå käpprätt åt helvete och att jag hela tiden måste rättfärdiga för mig själv varför jag faktiskt vill bo i det här jävla landet. Vädret och havet är två stora anledningar. Så det är väl lika bra att utnyttja båda till fullo så länge det fortfarande går.

Vardagsfilosoferande

Burrata, Oregon och Stilla Havet

Det här känns som världens längsta dag. Den började vid 7-tiden imorse när jag tog hojen till stranden för min första wakeboardlektion. Det var jag och typ tio 19-20-åringar som får universitetspoäng för att ta den här kursen. Jag har nog aldrig känt mig så gammal, jag var minst 10 år äldre än alla andra där. Idag var det dock bara introduktion, så inget brädåkande ännu. Däremot var jag och tre personer till tvungna att göra ett simtest för att få fortsätta kursen. Medan resten av deltagarna stod bredvid och kollade på. 

Det är egentligen min värsta mardröm att stå i baddräkt framför en massa påklädda tonåringar. Men det är högsommarvärme i San Diego just nu och det var över 30 grader varmt ute redan klockan 9 på morgonen, så att få börja dagen med att både ta en motorcykeltur och simma i Stilla Havet kändes som en sån enorm lyx att jag inte ens orkade bry mig om något annat. Hade kunnat stanna i vattnet hela dagen.

Nu sitter jag på en hotellrestaurang i Clackamas, Oregon och dricker en öl och skriver detta istället för att skriva färdigt en artikel jag har deadline på idag. Jag har precis ätit en strålande middag på burrata och broccolini. Burrata är eventuellt det godaste som finns, och åtminstone 80% av anledningen till att jag aldrig lyckas vara vegan speciellt länge. 

Imorgon bitti ska jag hämta upp en motorcykel, och sen är det roadtrip i ett par dagar som gäller. Ska försöka bli bättre på att uppdatera här, men annars får ni gärna hänga med på Instagram (@cylinderella). Hav och berg och minst en nationalpark utlovas. 

Vardagsfilosoferande

Måste hitta på någonstans att gå och något att göra

Jag känner mig rastlös. 

En grej som hände när jag var i Sverige hela juli var att jag gick så himla mycket. Snittade på nästan en mil om dagen. Här i San Diego går jag ingenstans. Förutom en daglig promenad runt kvarteret med lillhunden, men den är så kort och långsam så den räknas knappt. 

Jag saknar att promenera, men jag vet inte riktigt vart jag skulle gå. Vi bor djupt inne i ett villaområde med få saker inom gångavstånd (och dessutom är det en miljon grader varmt just nu, vilket gör det ännu knepigare att vara ute och röra på sig). I Stockholm bodde jag mitt på söder och promenerade överallt. Tog knappt tunnelbanan, om jag inte skulle utanför tullarna. En gång tog jag en Uber för att det spöregnade och jag hade packning. Men annars: fötter. 

Det är märkligt hur lätt det var för mig att liksom falla in i mitt gamla liv. Här har jag aldrig hörlurar eller böcker med mig, och måste ta bilen (eller ja, motorcykeln då eftersom jag precis sålde min bil) för att ta mig någonstans. I Stockholm promenerade jag runt och lyssnade på musik och poddar, och hade alltid en bok i väskan om jag skulle hamna på en buss eller ett tåg. 

Det finns så många grejer jag saknar med Sverige. Inte tillräckligt för att vilja bo där, men ändå så att det liksom ligger och skaver. Maten är en grej, all mat är godare i Sverige, det är ett 100% sant påstående. Och så då att man (i alla fall i storstaden) kan ta sig runt utan att behöva köra. 

Jag älskar att jobba hemifrån, men när arbetstagen är slut behöver jag ta mig ut ur huset för att inte helt förlora förståndet. Igår jobbade jag halva dagen från ett café, det hjälpte lite. Annars sitter jag här klockan 16:30 och försöker komma på något att göra. Vad gör folk efter jobbet egentligen? Antar att de som jobbar på kontor har motsatt problem och bara vill hem, men typ frilansare då? Vad gör man? 

Vardagsfilosoferande

Ett livstecken

Vet ni, jag är så enormt ointresserad av sport 99% av tiden. Sen blir det plötsligt fotbolls-VM och jag förvandlas till någon sorts extrempatriotisk sportfåne. Överväger på riktigt att kliva upp klockan 5 på morgonen för att ta mig till närmaste öppna bar och se Sverige spela mot Thailand på söndag (matchen är klockan 6 kalifornisk tid). 

Nu när jag är amerikansk medborgare borde jag kanske heja lika mycket på USA, men det går bara inte. Nästa vecka spelar USA mot Sverige och jag är fullt beredd att ensam representera blågult bland alla amerikaner. 

Jaja, det här är väl kanske inte så himla intressant. Jag har varit sjuk sen i torsdags och kan inte sluta hosta. Skyller detta på vår kompis Adam som blev sjuk under vår roadtrip. Han smittade Paul som smittade mig. 

Jag har klippt mig också. En helt ny frisyr, blev så trött på att ha page. Har dock varit sjuk och legat hemma och svettats (eftersom det plötsligt blev sommar) i otvättat hår nu några dagar, så det finns ännu inga bilder på den nya frisyren. Något att se fram emot när jag mår bättre! Det, och lite bättre bloggfrekvens kanske. 

Vardagsfilosoferande

Att välja vuxna vänner framför att skaffa barn

Jag och Katie har tatuerat in varandras namn på benen. Hon har mitt och jag har hennes. Det är som en dyrare och mer permanent version av de där bästishalsbanden man hade som barn, ni vet? Där man hade ena halvan av ett hjärta runt halsen?

För mig som bor så långt bort från min familj är mina vänner otroligt viktiga. De är som en surrogatfamilj och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. En av anledningarna till att just Katie och jag har kommit varandra så nära är att vi delar en helhjärtad övertygelse om att vi inte vill ha barn. Någonsin. Med Katie behöver jag inte vara rädd för att hon en dag kommer överge mig för att börja leva familjeliv. 

En grej som jag nästan aldrig hör någon prata om är nämligen vad som händer med en vänskap när den ena personen väljer att skaffa barn och den andra väljer att låta bli. Och den sorg som kan uppstå när man som vän blir bortvald — oavsett om det är den nya föräldern som väljer bort barnlösa vänner eller tvärtom. 

För det GÅR inte att fortsätta umgås precis som vanligt med någon som plötsligt har en helt ny människa att ta hand om. Föräldrar har andra prioriteringar än icke-föräldrar — såklart, det vore konstigt annars. 

Och jag tycker att det är viktigt att tillåta sig själv att sörja över detta. 

Vi har ett par personer i vår extremt tighta kompisgrupp som pratar om att eventuellt försöka skaffa barn någon gång i framtiden. Och det är väl orealistiskt att tänka sig att ett helt gäng på 10 personer som alla är mellan 30 och 40 skulle fortsätta vara barnlösa för evigt. Vi kanske inte kan förvänta oss att vi alltid kommer åka på semester eller köra motorcykel på helgerna eller gå ut och ta en öl på en vanlig onsdag tillsammans hela gänget. 

Jag älskar mina vänner, och jag älskar mitt barnfria liv. Och jag förväntar mig självklart inte att någon av de vänner som kanske väljer att skaffa barn en dag någonsin kommer att välja sina kompisar framför sina barn. Men för mig innebär detta också att jag har mycket svårare att låta personer som inte har svurit en barnfri ed att komma mig nära. 

Paul och jag är tacksamma varje dag över våra barnfria liv. Katie och hennes man känner likadant. Så om alla andra vi känner skulle få för sig att skaffa barn har vi alla fall varandra. Och det tycker jag att det är värt att tatuera in varandras namn över.