Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

Varför jag är för att legalisera marijuana

Fick följande kommentar av Hanna på det här inlägget:
Du nämner att Elisabeth Warren är för legalisering av marijuana. Är det något du ser som positivt eller inte, kan du göra ett inlägg om detta?

Det korta svaret är: Ja, det är något jag ser som positivt. Jag är hundra procent för en legalisering.

Här kommer det betydligt längre svaret…

Den första januari i år blev ”recreational cannabis” lagligt i Kalifornien. Tidigare var medicinsk marijuana lagligt, så man kunde köpa det med ett intyg från en läkare. Nu kan dock alla som har fyllt 21 gå in på ett dispensary och köpa weed, bara sådär – det är precis som att köpa alkohol.

Jag röker själv inte weed, men det är kanske mest för att jag inte är en rökare. Däremot har jag provat ätbara varianter ett par gånger och har ingenting emot det, även om jag fortfarande föredrar öl.  Men oavsett mina personliga preferenser så tycker jag att det är helt uppåt väggarna att alkohol är lagligt medan marijuana fortfarande inte är det i större delen av landet/världen.

Det finns mängder av hälsofördelar med cannabis, inklusive smärtlindring, minskad risk för stroke och minskad risk för epileptiska anfall. Typ alla jag känner röker weed, och många gör det av hälsoskäl. Ursäkta för anekdotisk bevisföring, men jag känner flera personer som har blivit allvarligt skadade i motorcykelolyckor och lever med kronisk smärta. De får starka smärtstillande mediciner utskrivna av sina läkare, men vill inte ta dem eftersom de är så beroendeframkallande, så de röker weed istället. Och det hjälper. Samma sak med kompisar med migrän – att röka på verkar hjälpa mycket bättre än medicin.

Sen är det såklart en hel massa personer som använder marijuana precis som de använder alkohol, för att de gillar berusningseffekten. Jag har personligen inga problem med detta. Så vitt jag vet har noll personer dött av att överdosera marijuana, och enligt den här artikeln är det vetenskapligt bevisat att marijuana minskar risken för våld i nära relationer. Till skillnad från alkohol, som är lagligt men kanske egentligen inte borde vara det med tanke på hur mycket våld och död det orsakar.

Ytterligare en anledning till att legalisera cannabis? Tiotusentals personer sitter just nu av långa fängelsestraff för marijuanabrott i USA, och många av dem är svarta män. American Civil Liberties Union har en intressant rapport om detta. Enligt den är marijuanaanvändningen ungefär lika stor bland svarta och vita amerikaner, men svarta löper 3.73 gånger högre risk att bli arresterade för innehav. Jag tycker att alla som är det minsta intresserade av marijuana och dess koppling till strukturell rasism ska lyssna på det här avsnittet av Pod Save America. Fram emot slutet intervjuar de Wanda James, den första svarta dispensaryägaren i Colorado. Hon pratar om sin bror som arresterades som 17-åring för marijuanainnehav och satt 10 år i fängelse för det. Det sjukaste i hennes berättelse är att hennes bror under tre år i ett privat fängelse tvingades jobba gratis med att plocka bomull på ett fält i Texas. Om någon skulle få för sig att slaveri är olagligt i USA så räcker det med att ta en titt på det privata fängelsesystemet. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

I och med legaliseringen i Kalifornien går det i alla fall åt rätt håll även inom det rättsliga systemet. Både i San Diego och San Francisco har distriktsåklagarna släppt ut hundratals personer som satt i fängelse för mindre marijuanabrott och tagit bort domarna från deras straffregister. Heja!

Läs mer om weed i San Diego här: Green Rush: Inside San Diego’s Emerging Cannabis Industry (<– Jag satte den rubriken. Tycker själv att den är rätt bra.)

***

Vad har ni för tankar kring detta?

Vardagsfilosoferande

Vem jag skulle rösta på i ett amerikanskt val

2018 är valår både i USA och Sverige och jag känner mig extremt stressad av detta. Här är det visserligen “bara” midterm elections och inte presidentval, men det är ändå så sjukt mycket som står på spel. Republikanerna har just nu kontroll över allt: senaten, representanthuset, Vita Huset och högsta domstolen. Men i höst skulle demokraterna rent hypotetiskt kunna ta över majoriteten i åtminstone representanthuset, och det skulle göra stor skillnad.

Jag får ju inte rösta i amerikanska val, trots att det hade varit lätt att välja vem jag skulle rösta på här. I det svenska valet får jag rösta, men där känner jag mig så himla kluven. Har röstat MP i varje riksdagsval sen jag blev myndig, men det känner jag mig inte helt sugen på längre. Så kanske Vänsterpartiet? Eller FI? Skulle hemskt gärna vilja höra hur ni som faktiskt bor i Sverige tänker kring detta.

Jenny frågade i alla fall om jag kunde skriva lite om vem jag hoppas ska ställa upp i det amerikanska presidentvalet 2020 och varför jag skulle rösta på dem. Så här kommer det. Fyra kvinnor jag gladeligen skulle rösta på om de ställde upp (och jag hade rösträtt). 

Kamala Harris

Kamala Harris är “min” senator här i Kalifornien. Hon har tidigare varit Kaliforniens attorney general (motsvarande justitiekansler) och federal åklagare i San Francisco. Hon är även en av fyra icke-vita kvinnor i senaten (av totalt 100 senatorer……) med en mamma från Indien och en pappa från Jamaica. 

Harris är en stark förespråkare för en human immigrationspolitik, hon är för aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar, för LGBT-rättigheter, för strängare vapenlagar, och för en mer seriös miljöpolitik. Hon var också den allra första demokratiska senatorn som gick ut offentligt och sa att hon skulle rösta emot Trumps budgetförslag om det inte gjorde något för att skydda de 700,000 “Dreamers” som kan komma att deporteras om några veckor om inte kongressen gör något. Dreamers är alltså personer som kom till USA som barn till papperslösa migranter och är uppväxta i det här landet. 

Kamala Harris är helt klart en av mina favoritpolitiker i USA, och det här landet skulle skatta sig lyckligt med henne som president. 

 

Kirsten Gillibrand

Kirsten Gillibrand är en demokratisk senator i New York. Hon är en sån politiker som kallas “ambitiös”, vilket ofta är synonymt med “kommer ställa upp i presidentvalet”. En av hennes huvudfrågor har länge varit att kämpa mot sexuella övergrepp inom det militära, och hon var även en drivande kraft i att upphäva “Don’t ask, don’t tell”-lagen som förbjöd LGBT-personer att vara öppna med sin sexuella läggning i det militära. 

I övrigt tycker Gillibrand och jag ungefär likadant om det mesta. Hon är för socialiserad sjukvård, jämställdhet, aborträtt, striktare vapenlagar, etc. Jag har lyssnat på en del intervjuer med henne och tycker att hon verkar väldigt sympatisk. 

Lite kuriosa: Gillibrand valdes till senator efter att Barack Obama nominerade Hillary Clinton, som var en dåvarande senator i New York, till sin Secretary of State. 

 

Tammy Duckworth

Jag har börjat få mer och mer respekt för Tammy Duckworth (senator i Illinois) på senaste tiden efter att hon har blivit en av Trumps mest frispråkiga kritiker (hon kallar presidenten för “Cadet Bone Spurs” eftersom han slapp undan militärtjänstgöring i Vietnamkriget genom att skylla på “bone spurs” – benutskott? knölar? – i foten). Duckworth själv är en före detta helikopterpilot som förlorade båda benen i en granatattack i Irak. Hon är även den första amerikanska kongressledamoten född i Thailand, och i april kommer hon bli den första senatorn som föder barn medan hon sitter i senaten. Då kommer hon för övrigt att vara 50 år gammal. B-A-D-A-S-S.

I övrigt så är hon pro-choice, för LGBT-rättigheter, för Obamacare, för striktare vapen- och miljölagar. Ni vet, det gamla vanliga.

 

Elizabeth Warren

Elizabeth Warren (senator i Massachusetts) har länge varit en av de mer öppet progressiva medlemmarna i USAs kongress, och det ryktades om att hon skulle blivit Bernie Sanders vicepresident om han hade vunnit förra valet.

Jag tvivlar på att hon kommer ställa upp i presidentvalet 2020, men jag har med henne på den här listan ändå eftersom hon helt klart skulle få min röst. Warren är för aborträtt, för legalisering av marijuana, för socialiserad sjukvård, för striktare vapenlagar, etc. Hon är även en stark förespråkare för att höja skatten för höginkomsttagare och göra det lättare för folk att ha råd att plugga på universitet. Så sjukt egentligen att allt detta ses som “extremvänster”-åsikter i det här landet. 

 

***

Okej, det var lite kort om mina favoritkandidater. Ingen av dem är perfekt och jag håller såklart inte med dem om allt, men jag tror ändå att alla dessa kvinnor skulle bli helt strålande presidenter. Några frågor på detta?

Vardagsfilosoferande

Nä vi kanske skippar Boston då

Som ni kanske minns vann jag och Katie varsin resa för två till Boston förra veckan, med brasklappen att resan måste ske innan 11 mars. Nu råkar vi båda två ha helgscheman som är i princip fullbokade ända till slutet av mars, men vi lyckades ändra lite planer och bestämde oss för att åka 17-19 februari eftersom det är en långhelg. Så idag ringde vi för att boka flygbiljetter, och fick veta att alla resor var fullbokade den helgen. Så vi är tillbaka på ruta ett. Det blir kanske ingen Bostonresa i alla fall då? Lite surt.

Men en bra grej är att eftersom vi inte sticker till Boston 17-19 februari så kunde vi återgå till vår originalplan för den helgen: att ta hojarna ner till San Felipe i Mexiko och hyra ett hus på stranden i ett par dagar. Är ärligt talat så himla mycket mer peppad på detta än att behöva köpa vinterkläder och gå runt i snön och frysa på östkusten. Bilden ovan är tagen på väg hem från San Felipe förra året. Bara öken och berg och hav och inga bilar så långt ögat når. Ska bli så fint. 

Vardagsfilosoferande

Mina mål inför 2018

Jag har några grejer jag tänkte ta tag i under 2018. Vill helst inte kalla dem nyårslöften för jag vet inte hur mycket jag är redo att lova, så låt oss kalla dem för mål. Mina topp 3 mål för 2018:

1. Att resa mer – men flyga mindre

Förra året flög jag till Europa två gånger och det känns kanske inte så himla hållbart. Men det krångliga med att bo i Nordamerika är ju att det knappt går att ta sig någonstans utan att flyga, och jag tror att jag skulle förlora förståndet om jag inte fick lämna USA på ett helt år. Så nu håller Katie och jag på att planera en episk motorcykelroadtrip genom sju delstater och in i Kanada i sommar. Det får bli min stora semesterresa för i år, och jag är redan så pepp på detta att jag nog kommer tjata en del om det i bloggen. Sen blir det eventuellt någon liten resa söderut över julen när det är för kallt för att köra hoj, vi får se.

2. Att ta tag i att skaffa amerikanskt medborgarskap

Jag har bott i USA i över 9 år och har hela tiden tänkt att jag någon gång ska ansöka om dubbelt medborgarskap. Men ända sen Trump blev vald till president har jag velat lite kring detta – är det här verkligen ett land jag vill vara medborgare i? Men nu är det valår igen, och demokraterna har en hyfsat realistisk chans att ta tillbaka representanthuset och senaten, och fler kvinnor och minoriteter än någonsin ställer upp i lokala val, och jag bryr mig mer om partipolitik än jag har gjort på länge, och det känns helt åt helvete att inte ens kunna göra den absoluta medborgerliga minimumansträngningen och gå och rösta.

Det kostar en hel del pengar att ansöka om medborgarskap, vilket nog ärligt talat är huvudanledningen till att jag inte har gjort det ännu. Men i år tänkte jag börja spara ihop till ansökningsavgiften, om inte annat så att jag kan rösta på Kamala Harris, Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren, eller någon annan kompetent kvinna som ställer upp i presidentvalet 2020.  

3. Att lära mig spanska

Jag nämnde detta i min årssammanfattning, men det känns verkligen som att det är på tiden att jag lär mig spanska ordentligt. Jag är hyfsat bra på att beställa mat på spanska – det är en sån grej man lär sig ganska snabbt som icke-köttätare. Är till exempel stolt över att jag lyckades beställa en ost- och skinkmacka utan ost och skinka men med extra grönsaker och pommes i en liten by i Guatemala för några veckor sen. Nästan ingen vi träffade i Guatemala kunde engelska. Men det vore fint att kunna ha lite mer meningsfulla konversationer än bara om mat och dryck. Jag bor 15 minuter från Mexiko, bara en sån sak.  

Matbloggen, Vardagsfilosoferande

Fyra dagar senare

Det är måndag och det regnar (ni måste ha stenkoll på hur ofta det regnar i San Diego vid det här laget eftersom jag alltid bloggar om det). Jag har en förkylning på gång, känner det i hela kroppen. ALLA omkring mig har varit sjuka den här vintern men jag hade på något vänster lyckats intala mig själv att jag skulle slippa undan den här gången. HA! Så naivt.

En bra grej är i alla fall att de första fyra dagarna med tandställning har varit rena barnleken. Ganska många personer, inklusive min tandläkare, hade varnat för att det skulle vara smärtsamt de första veckorna. Hittills har det inte gjort ont alls, och jag kan äta precis som vanligt. Idag lagade jag detta ☝️ till middag, någon sorts bowl-variant med grönkål, spenat, pärlcouscous, potatis, morötter, lök, marinerade kikärtor, tomat, gurka och tahinisås. Det blev väldigt gott och väldigt mättande.

Nästa vecka ska jag dock få en palatal expander (ingen aning om vad det heter på svenska) insatt i gommen, och det både låter och ser ut som ett medeltida tortyrredskap, så jag utgår från att alla era sopprecept kommer till nytta då. 

Vardagsfilosoferande, Ytligheter

Varför jag skaffade tandställning

För ungefär ett halvår sen skrev jag om hur jag hade gått till en ortodontist för att jag ville skaffa tandställning, men att jag då fick veta att det inte gick, att min överkäke var för trång och att jag skulle vara tvungen att operera munnen först. Det lät ju inte så kul, så jag försökte intala mig själv att jag var ok med att ha sneda tänder resten av livet istället. Men det gick inte. Jag är inte ok med det. Så för några veckor sen gick jag till en annan ortodontist för att få en second opinion och han sa direkt att tandställning inte skulle vara några problem, lätt som en plätt, let’s do it. 

Så nu har jag tandställning. 

Jag fick den installerad igår och idag jobbar jag hemifrån medan jag vänjer mig vid att ha en massa metall i käften. Jag betalade extra för den lite mer diskreta, genomskinliga varianten, men det är ändå inte direkt en smickrande look. Kommer se ut som en förvuxen tonåring de närmsta 18 månaderna. Men tiden går fort. Jag tror att det kommer kännas värt det i slutändan. 

Grejen är att för 10 år sen hade jag inga som helst problem med hur mina tänder såg ut. I Europa har folk sneda, gula tänder utan att någon bryr sig. Men sen jag flyttade till USA har jag gradvis börjat påverkas av de strikta tandidealen här. I princip ALLA amerikaner har kritvita, raka tänder, och har man inte det så skammas man indirekt för det. Strävan efter perfekta tänder känns ganska ofta som den enda grejen hela det här landet kan enas kring. En av mina bloggläsare, som också bor i USA, skrev så här på mitt förra inlägg om detta:

“Min teori har alltid varit att amerikaner är besatta av tänder eftersom de är den ultimata penga- och statussymbolen: det första som ryker när man är arbetslös eller hemlös och det sista man ‘unnar sig’ (för det är så förbannat dyrt med kosmetisk tandvård) när man har börjat få pengar. Riktigt raka vita tänder är ungefär lika mycket statussymbol som Prada eller nåt.”

Jag vill ju egentligen tro att jag är bättre än så här, att jag inser att alla är skapta olika och att vi borde vara nöjda med hur vi ser ut, oavsett vad samhällets ideal säger åt oss. Men det är svårt. Om raka tänder kan få mig att känna mig mer bekväm i min egen kropp så känns tandställning som ett litet pris att betala. Vill dock påpeka att jag bara känner så här om mig själv, det här är mina egna demoner. Jag bryr mig inte om hur andra personers tänder (eller andra kroppsdelar) ser ut och vill verkligen inte bidra till någon annans komplex. Jag blir glad varje gång jag ser någon annan med sneda tänder som inte bryr sig, de personerna är mina hjältar. 

(Bilden ovan: Vår kompis Ace skapade detta mästerverk i onsdags, innan Paul och jag gick och åt vegoburgare som min sista måltid innan jag fick tandställning. Nu är det soppa och lättuggad mat som gäller ett tag framöver. Tack för alla sopprecepten!)

Vardagsfilosoferande

Om stilikoner, inspiration och stalkers

(Jag kom på att jag hade glömt att svara på några av frågorna från den här frågestunden, men bättre sent än aldrig!)

Emy:
Har följt din blogg länge men har aldrig kommenterat förut, tänkte att det var dags!

Jag älskar din stil och din utstrålning, blir alltid lika sugen att börja sy kläder med inspo från dig och andra tjejer med liknande stil/smak.
Har du någon stilikon eller någon som du hämtar inspiration ifrån?

Och sen skrev ju du om någon creepy person som lämnade massa meddelanden på din bil etc, vad hände med det och kom du fram till vem det var?

Tack snälla för fin kommentar! Blev också väldigt glad av att höra detta eftersom jag själv inte tycker att jag har en speciellt spännande stil längre, har blivit för gammal och lat. Jag följer i alla fall en hel massa inspirerande kvinnor på Instagram, en del som jag känner personligen och några som jag aldrig har träffat. Här är några av de vars stil jag verkligen gillar:

@fairweatherhebrew
@twiggylevy
@genevieve_davis
@mudhoneyy
@jaymedarling
@niinhellhound
@leahhofff
@sammijefcoate
@velvetdesperado
@britdisarming

Angående personen som lämnade lappar på min bil och vid min dörr för några år sen: Jag fick veta långt senare att det var en av mina dåvarande vänner som hade skrivit lapparna. Den här personen var den första jag anklagade när det började eftersom hen har den typen av “humor”, men hen hade ett alibi för den första lapplämningen (senare fick jag veta att hen hade anlitat en kompis för att lämna lapparna hos mig just av denna anledning). Jag bröt all kontakt med den här personen, av helt andra anledningar, innan jag fick veta att det var hen som var min “stalker”. Orkar verkligen inte ha den här nivån av drama och negativ energi i mitt liv. 

Vardagsfilosoferande

Lite blandade uppdateringar

Tiden går just nu jättelångsamt och alldeles för fort på samma gång. Hur är det ens möjligt att ha så här mycket att göra på jobbet bara några dagar innan jul?

På lördag sticker jag och Paul till Guatemala med åtta av våra närmsta vänner. Jag är enormt peppad på detta samtidigt som jag känner mig lite orolig. Att resa med så många personer gör att allt blir svårare och tar längre tid, och jag hoppas att vi fortfarande gillar varandra efter den här resan. Att resa tillsammans måste vara det ultimata vänskapsprovet. 

Jag fick ett par böcker i julklapp av min pappa och en av dem, Isabelle Ståhls Just nu är jag här, läste jag ut innan jag ens hann skriva ett tack-för-böckerna-mejl till pappa. Men alltså, jag vet inte, var den bra? Jag fick mest ångest av att läsa den. Lite samma känsla som jag fick av Kalmars jägarinnor och Tripprapporter. Har inte lyckats läsa ut någon av dem dock.

Vi var på bröllop i söndags och bodde på hotell efteråt, 10 minuter hemifrån. En liten spontan staycation sådär. Jag fick dock så himla ont i nacken av kuddarna i hotellsängen och kunde knappt röra mig nästa dag. Har även hittat mina första gråa hårstrån. Det känns som att jag har åldrats minst 10 år under 2017. 

What else? Det regnar ute just nu, för första gången på flera månader. Hoppas att regnet håller i sig och hjälper till att släcka alla bränder i Kalifornien. 

Vardagsfilosoferande

Sweet home Alabama

Om någon hade sagt till mig för ett år sen att jag skulle sitta här en tisdag i december och ha ont-i-magen-ångest över ett senatorsval i Alabama så hade jag inte trott på den personen. Men nu är 2017 som det är och ingenting är konstigt längre. Jag är dock enormt lättad över att Alabama, av alla ställen, på något vänster ändå lyckades välja rätt person istället för en kvinnohatande rasistisk homofob som har förgripit sig på ett helt gäng tonårstjejer.

Igår kväll när jag satt och uppdaterade valresultaten eftersom de kom in så skilde det sig vid ett tillfälle 500 röster mellan kandidaterna, båda hade 49.2% av rösterna. Om det inte vore för alla PoC som röstade på Doug Jones i förkrossande majoritet igår hade vi nu haft en fundamentalistisk pedofil i USA:s senat. Men, det är 2017, ingenting är omöjligt eller förvånande längre. 

Skriver dock under på detta 100%: Y’all Don’t Deserve Black Women

Vardagsfilosoferande

Har min nyhetskonsumtion gått för långt? Diskutera i smågrupper

Jag har sagt detta tidigare, men att bo i USA år 2017 är så jävla stressigt. Jag känner ganska många som helt har slutat följa med i nyheterna eftersom det konstant händer så himla mycket SKIT att deras mentala välmående liksom inte klarar av det. För mig är det tvärtom, jag är helt besatt av nyheterna.

Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att läsa alla nya artiklar på Washington Post. Eftersom östkusten (där DC ju ligger) är tre timmar före Kalifornien brukar det ha hunnit hända ett gäng BREAKING NEWS-grejer redan innan jag vaknar klockan 6:30. Sånt är det politiska klimatet just nu. Sen kollar jag igenom monologerna från förra kvällens late night shows (Stephen Colbert, Samantha Bee, Seth Meyers, John Oliver och/eller Trevor Noah, beroende på vilken dag det är) medan jag gör mig i ordning, eftersom jag behöver starta dagen med en dos humor för att orka mig igenom den. De morgnar jag går till gymmet sätter jag på CNN på teven istället för att lyssna på musik. Jag går dit så pass tidigt att gymmet är helt tomt och jag kan kolla på nyheterna ostört. Och under dagen läser jag i princip allt som händer på Twitter, Facebook och de stora nyhetsmedierna. Det har gått så pass långt att jag numera som regel får 100% på WaPos nutidsquiz varje gång jag gör det. 

Jag har dessutom börjat lyssna på podcaster (bara fem år efter alla andra), dock mest såna som handlar om amerikansk inrikespolitik. Just nu lyssnar jag på Pod Save America, Trumpcast, Lovett or Leave It samt Slate’s Political Gabfest. Lyssnade även just på första avsnittet av en podd som heter Slow Burn och handlar om Watergateskandalen, eftersom det känns läskigt relevant just nu.

Vad vill jag egentligen ha sagt med allt detta? Mest att om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket just nu är det för att jag antagligen ligger i fosterställning i ett mörkt rum och skriker in i en kudde över sakernas tillstånd. Och att om ni har några tips på andra bra politiska poddar så tar jag gärna emot dem! (Gårdagens solnedgång för likes.)