Category

Vardagsfilosoferande

Vardagsfilosoferande

En gång i tiden handlade den här bloggen mest om att uppfylla sina drömmar

Jobbar hemifrån idag och älskar det. Jag får sitta helt ostörd på mitt ljusa, alldeles tysta hemmakontor med två sovande katter bredvid mig. Så här skulle man ha det varje dag. Jag är för övrigt gräsänka i någon vecka just nu. Paul åkte hemifrån för några timmar sen, han är på väg för att äntligen köpa sin drömmotorcykel, en 1942 Harley-Davidson Knucklehead. 

Så länge jag har känt Paul har han pratat om att en dag äga en knucklehead. De är svindyra och svåra att få tag på (H-D slutade tillverka dem år 1947) så det är inte världens enklaste grej att bara köpa. Vi har skämtat i flera år om att eftersom vi inte vill ha barn borde vi spara ihop till en knucklehead fund istället för en college fund. Nu har Paul dock hittat en knucklehead till ett extremt förmånligt pris, och i skatteåterbäringstider som dessa gäller det att passa på.

Problemet är bara att hojen han har hittat finns i Richmond, Virginia, dvs på andra sidan USA, ungefär så långt det går att komma från San Diego om man åker rakt österut. Så imorgon bitti ger sig Paul och hans pappa iväg för att köra cross country och hämta upp den. De har någon sorts plan om att lyckas ta sig till Virginia på två dagar genom att köra och sova i skift. Det är över 400 mil, 39 timmar utan att stanna enligt Google Maps. Plus att det är mitt i vintern i stora delar av landet. Oh well. Jag lägger mig inte i detta.

Däremot har det här fått mig att börja fundera på det här med drömmar. Jag kan inte komma på en enda grej jag vill ha eller göra så mycket som Paul vill ha den här hojen. Mina stora drömmar har tidigare varit att flytta till Kalifornien och att äga en Harley. Nu bor jag i Kalifornien och äger två stycken. Det är ju ett enormt privilegium att kunna uppfylla sina drömmar på det här viset, men nu känner jag mig nästan lite tom. Borde komma på ett nytt mål att jobba mot. Ja, det vore väl kanske det där med att jobba hemifrån mer då?

Vardagsfilosoferande

En kväll med Beto O’Rourke (for Texas)

I söndags gick jag, Paul, Ace och Edy på ett event för att stödja Beto O’Rourke, en demokratisk kongressledamot som försöker ta över som senator i Texas i årets midterm elections. Just nu sitter Ted Cruz på den senatorposten och eftersom Ted Cruz är SÄMST finns det anledning att stödja hans motståndare. Det hjälper dessutom att Beto är en progressiv kandidat, verkar extremt sympatisk och har spelat i punkband. Vi behöver fler punkare i senaten!

Vi får se hur realistiskt det är för Texas att rösta in en demokrat i senaten, men i det nuvarande politiska klimatet känns ingenting omöjligt. Om jag måste säga en bra grej med att Trump blev vald till president så är det att fler personer med vänsteråsikter har börjat engagera sig politiskt. Det behövs. 

Jag har börjat känna mer och mer att jag själv vill engagera mig på något sätt. Mer än att bara skänka pengar alltså. Det här eventet var en bra start, jag fick en chans att nätverka lite med folk som vet var man börjar. Jag har alltid varit intresserad av politik men har nog aldrig riktigt varit sugen på att engagera mig partipolitiskt tidigare. Förrän nu, då. Det krävdes tydligen bara att en narcissistisk kvinnohatande rasist skulle bli vald till president och börja nedmontera det demokratiska systemet i landet där jag bor för att jag skulle få tummen ur. Vet inte om ni följer med i hela Mueller-utredningen och alla dess sidospår (stulen data från Facebook, porrstjärnor, mängden Trump-medarbetare som fått sparken eller sagt upp sig, alla suspekta kopplingar till Ryssland, osv), men USA är verkligen i totalt politiskt kaos just nu. Det är som att bo i en helt osannolik actionfilm. 

Vardagsfilosoferande

Välkommen till 2010-talet

Min kille och ganska många av våra vänner jobbar på en fabrik som designar och tillverkar gasturbiner och som med flera tusen anställda är en av San Diegos största arbetsgivare. Bara som lite perspektiv så jobbar 4 av de 10 personer vi var i Guatemala med i julas där, plus Pauls ena lillebror, svåger, och äldsta barndomsvän. Och ytterligare kanske fem personer vi känner försöker få jobb där just nu. 

Det är dock ett väldigt mansdominerat företag i en väldigt mansdominerad bransch, och det kan enligt uppgift råda ganska “grabbig stämning” på fabriksgolvet.

Därför blev jag väldigt imponerad över att höra att företaget igår höll ett seminarium på temat “Unconscious Gender Bias in Today’s Workplace”, alltså om könsroller och hur de påverkar i arbetslivet. Enligt Paul hade flera män i den övre ledningsgruppen läst (Un)Skirting the Issues: A Guide for the Well-Intentioned Man in Today’s Workplace, en bok skriven av två kvinnor som jobbar på Caterpillar (som äger företaget Paul jobbar på), och sen diskuterade de den boken inför de anställda i ett panelsamtal lett av ett par högt uppsatta kvinnor i företaget. 

Jag tycker att detta är ett så fantastiskt initiativ. Även om Paul påpekade att de som verkligen hade behövt lyssna på diskussionen antagligen inte var där eftersom det var frivillig medverkan så tror jag att såna här grejer kan göra sjukt stor skillnad. Tycker att fler stora företag i mansdominerade branscher borde ta sig i kragen och vilja förändra sig till det bättre. Ta ett steg in i 2010-talet, liksom. 

En sidenote: Paul var där med våra kompisar Jordan och Lexy som nämnde att de också ville läsa boken som diskuterades. Paul själv svarade: “I don’t need to read it, I live with Sanna”. 

Alltså, jag tycker ibland synd om Paul som måste lyssna på alla mina feministiska rants, men han… gillar det? Och lär sig saker? Älskar att vara tillsammans med en man som är så öppensinnad och på riktigt inte har en droppe manschauvinism i sig. Det kanske i och för sig hjälper att han har en kandidatexamen i sociologi. 

Vardagsfilosoferande

8 mars

Det är mycket “happy international women’s day” här idag, vilket väl är den amerikanska motsvarigheten till att önska någon “grattis på kvinnodagen”. Jag förstår dock att de som säger det vill ta tillfället i akt att hylla kvinnorna i sina liv och det har jag personligen inga problem med, även om världen i stort inte är jämställd.

Men vill man göra något mer konkret så kommer här lite länkkärlek, eftersom andra redan har sagt det så mycket bättre. Peppe skriver om hur man kan hjälpa till att motverka kvinnlig könsstympning, och Louise skriver om andra initiativ som till exempel hjälper kvinnor som utsatts för partnervåld.

Själv skrev jag ett inlägg på Red Rag Garage om min gammelfarmor Ingeborg och hur mycket tidigare generationers uppoffringar har betytt för våra möjligheter att göra vad vi vill idag. Men henne är ni kanske trötta på att läsa om nu?

Irritationsmoment, Vardagsfilosoferande

Fulåret 2018

Genevieve tog de här bilderna på mig när jag stod vid havet i Mexiko och frös häromveckan. Jag har nog aldrig känt mig så ful som jag gör år 2018, men jag tycker att de här bilderna är fina. G är bra på att fånga det jag gillar med mig själv. 

Det jag inte gillar har just nu mycket att göra med hela tandställningssituationen. Jag hade vant mig någorlunda vid att ha den där expandern i gommen, speciellt efter de första två veckorna när jag var tvungen att vrida om en nyckel i den varje dag och hade så ont i hela ansiktet att jag bara ville dö. Sen blev det lite bättre, jag vande mig, lärde mig att äta annat än soppa. Men jag kan fortfarande inte prata ordentligt. Kan inte säga bokstäverna E eller D, i alla fall inte på amerikanska. Och förra veckan sa tandläkaren att jag skulle börja vrida om nyckeln igen, varje dag i 10 dagar till. Skulle helst bara vilja krypa in i ett mörkt hål och inte komma ut igen förrän mars är över. 

Men ja, i alla fall. Man känner sig ju inte så het, det gör man inte. Obs, fiskar inte komplimanger eller nåt alltså, jag kände bara att jag behövde ventilera lite. Tack för att ni lyssnar. Snart är det helg. Alltid något.

Vardagsfilosoferande

Mina topp 3 sliding doors-ögonblick

Jenny frågade om jag inte kunde skriva om mina tre största “sliding doors-ögonblick”. Jag hade inte hört det uttrycket förut, så här kommer definitionen om det är någon annan som undrar:

Sliding door moments are opportunities in life where the decisions we make alter our very destiny. Moments in which we turn left or right, towards change or towards more of the same.  

Här kommer tre av de mest avgörande händelserna hittills i mitt liv.

1. När jag blev punkare

Ett av de beslut som har påverkat mitt liv mer än kanske något annat är när jag som 12-13-åring äntligen tog mod till mig och blev punkare. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag åkte in till Plattan helt själv. I Hässelby där jag bodde var nästan alla kickers, så jag fick ta tunnelbanan in till stan för att hitta likasinnade. Jag var en blyg liten 13-årig punkare med grönsvart hår och nitjacka och kajalstreck under ögonen, och jag kände ingen. Alla punkarna satt i ett hörn av den stora trappan vid Sergels Torg, så jag satte mig i samma trappa en bit bort. Och jag minns fortfarande hur jäkla stort det var när en av punkarna – en kille som jag tror hette Pontus – kom fram och frågade om jag ville sitta med dem istället. Från och med då var jag en i gänget.

Punken besparade mig så mycket skit som tonåring – jag slapp i princip helt undan den bantnings- och utseendehets som mina klasskompisar gick igenom. Vi drack folköl i parker och startade band och åkte på festivaler och engagerade oss politiskt och hängde på Lava och Kafé 44 och alla var bisexuella och feminister och anarkister och vi brydde oss inte ett skit om vad alla svenssons gjorde eller tyckte. Jag har fortfarande väldigt mycket av den här mentaliteten kvar i mig. Att man får göra som man vill, man måste inte göra likadant som alla andra. Det är en av de viktigaste insikterna i mitt liv, och jag har punken att tacka för den. 

 

2. När jag flyttade till USA

Ett annat avgörande ögonblick i mitt liv, som vände upp och ned på hela mitt liv och min framtid, var när jag flyttade till USA. Jag kom till San Diego på ett studentvisum och skulle egentligen bara stanna i ett år, men jag visste redan efter två veckor att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen. Det var nästan 10 år sen, och jag har levt i princip hela mitt vuxna liv i USA. Hade aldrig ens haft ett heltidsjobb innan jag flyttade hit. Här har jag karriär och billån och husdjur och sjukförsäkring och ett seriöst förhållande. Jag undrar ibland var jag hade varit idag om jag inte hade flyttat till Kalifornien som 21-åring. Det är en så konstig tanke, det känns mest overkligt att tänka på.    

 

3. När jag skilde mig

Ni som har läst här ett tag minns kanske att jag var gift för några år sen och att det är anledningen till att jag har ett green card och kan stanna i USA hur länge jag vill. Äktenskapet varade inte så länge, men hade jag varit en annan person hade det kanske fortfarande pågått. Jag läser Elsa Billgrens blogg ibland – hon gifte sig samma år och månad som jag och firar åttaårig bröllopsdag i år. Det hade jag också kunnat göra! Så sjukt. Nu blev det dock inte så, jag lämnade min dåvarande man och flyttade tillbaka till North Park där jag fortfarande bor sju år senare. Sist jag såg mitt ex, för kanske fem år sen, hade han precis avslutat ett fängelsestraff (vet ej för vad) och bodde i en husvagn på sin mammas tomt. Nu vet jag från gemensamma bekanta att han har styrt upp sitt liv och gift om sig och blivit pappa för fjärde gången. Han verkar lycklig, och jag är lycklig, så det var en himla tur att jag inte stannade. Om inte annat hade jag aldrig träffat Paul, och den tanken kan jag knappt tänka utan att bli helt gråtfärdig.    

Vardagsfilosoferande

Lovett or Leave It

Jag var och såg podcasten Lovett or Leave It live här i San Diego igår kväll. Så himla typiskt mig att inte kunna göra något med måtta – jag gick från att aldrig ens ha lyssnat på en podcast för bara några månader sen till att nu vara ett superfan som går och ser dem spelas in live? Aja. Det var i alla fall hur bra som helst. Om ni inte har lyssnat på Lovett or Leave It så är det en extremt rolig spinoff från Pod Save America, med Jon Lovett som tidigare har jobbat som talskrivare för Hillary Clinton och Obama. Rekommenderas om man är lagd åt vänster och intresserad av amerikansk inrikespolitik. 

Två grejer jag tänkte på igår kväll:

1. Det var fint att sitta på en slutsåld föreställning tillsammans med 1300 främlingar och kunna utgå från att inte en enda av dem röstade på Trump. 

2. Hela showen ägde rum på Balboa Theatre, en teater i downtown som jag har varit på flera gånger tidigare. Det här var dock första gången jag kan minnas att jag behövde gå igenom en metalldetektor för att komma in. Anar att detta har att göra med skolskjutningen i Florida förra veckan och den nationella vapendebatten som pågår just nu. Oavsett känns det ganska otryggt att tänka på vilken måltavla en stor lokal fullpackad med folk rent teoretiskt utgör för någon som vill skapa kaos. 

Amerika, Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

”Men varför bor du i USA då?”

Att bo i USA är ganska ofta en emotionell bergochdalbana. För varje grej jag älskar med det här landet finns det (minst) en grej jag hatar. Jag klagar ganska ofta och ganska högljutt på allt som är fel med USA, och folk frågar ibland ”Men varför bor du här då? Flytta tillbaka till Sverige igen om det är så fantastiskt där”. Och det vore kanske det mest logiska att göra, speciellt i dessa tider.

Men jag älskar ju USA. Trots masskjutningar, empatilösa politiker, brist på sjukvård och rimliga arbetsvillkor, kristna fundamentalister, konspirationsteoretiker, vapengalningar, strukturell rasism, restriktiva abortlagar, monstertruckar, extrema klasskillnader och Donald Trump finns det ingenstans jag hellre skulle vilja bo.

För USA är samtidigt ett helt fantastiskt land. De flesta amerikaner är öppna och trevliga och kan få vem som helst att känna sig välkommen. Det går att få tag på precis vad som helst oavsett vilken tid på dygnet det är. Här finns mer storslagen natur än jag har upplevt någon annanstans, med allt från mäktiga nationalparker till öken till berg till hav och sjöar. Det USA möjligen saknar i finkulturellt kapital kompenserar man för med så mycket popkultur och knäppa roadside attractions att det skulle ta en hel livstid att utforska allt. Den stora majoriteten av mina favoritband, -filmer, -serier och -författare kommer från USA. Plus att klimatet i södra Kalifornien gör det svårt att någonsin vilja bo någon annanstans. Och så älskar jag amerikanska, språket alltså. 

Och just nu, efter skolskjutningen i Florida förra veckan, känner jag mig för första gången sen valet 2016 enormt hoppfull inför framtiden, tack vare de smarta, roliga, starka, empatiska och välformulerade tonåringar som överlevde och nu kämpar för nya vapenlagar.

John Oliver gjorde ett bra inslag om USA:s båda sidor på Last Week Tonight förra veckan (spola fram till 16:33 om du inte hinner kolla på hela). Han säger bland annat:

“Donald Trump does not reflect America. To be completely honest, he does reflect it a bit. But the point is that America is not one thing, it’s a beautiful mess of contradictions where good and bad are mixed together.”

Amen på detta.

Vardagsfilosoferande

Varför jag är för att legalisera marijuana

Fick följande kommentar av Hanna på det här inlägget:
Du nämner att Elisabeth Warren är för legalisering av marijuana. Är det något du ser som positivt eller inte, kan du göra ett inlägg om detta?

Det korta svaret är: Ja, det är något jag ser som positivt. Jag är hundra procent för en legalisering.

Här kommer det betydligt längre svaret…

Den första januari i år blev ”recreational cannabis” lagligt i Kalifornien. Tidigare var medicinsk marijuana lagligt, så man kunde köpa det med ett intyg från en läkare. Nu kan dock alla som har fyllt 21 gå in på ett dispensary och köpa weed, bara sådär – det är precis som att köpa alkohol.

Jag röker själv inte weed, men det är kanske mest för att jag inte är en rökare. Däremot har jag provat ätbara varianter ett par gånger och har ingenting emot det, även om jag fortfarande föredrar öl.  Men oavsett mina personliga preferenser så tycker jag att det är helt uppåt väggarna att alkohol är lagligt medan marijuana fortfarande inte är det i större delen av landet/världen.

Det finns mängder av hälsofördelar med cannabis, inklusive smärtlindring, minskad risk för stroke och minskad risk för epileptiska anfall. Typ alla jag känner röker weed, och många gör det av hälsoskäl. Ursäkta för anekdotisk bevisföring, men jag känner flera personer som har blivit allvarligt skadade i motorcykelolyckor och lever med kronisk smärta. De får starka smärtstillande mediciner utskrivna av sina läkare, men vill inte ta dem eftersom de är så beroendeframkallande, så de röker weed istället. Och det hjälper. Samma sak med kompisar med migrän – att röka på verkar hjälpa mycket bättre än medicin.

Sen är det såklart en hel massa personer som använder marijuana precis som de använder alkohol, för att de gillar berusningseffekten. Jag har personligen inga problem med detta. Så vitt jag vet har noll personer dött av att överdosera marijuana, och enligt den här artikeln är det vetenskapligt bevisat att marijuana minskar risken för våld i nära relationer. Till skillnad från alkohol, som är lagligt men kanske egentligen inte borde vara det med tanke på hur mycket våld och död det orsakar.

Ytterligare en anledning till att legalisera cannabis? Tiotusentals personer sitter just nu av långa fängelsestraff för marijuanabrott i USA, och många av dem är svarta män. American Civil Liberties Union har en intressant rapport om detta. Enligt den är marijuanaanvändningen ungefär lika stor bland svarta och vita amerikaner, men svarta löper 3.73 gånger högre risk att bli arresterade för innehav. Jag tycker att alla som är det minsta intresserade av marijuana och dess koppling till strukturell rasism ska lyssna på det här avsnittet av Pod Save America. Fram emot slutet intervjuar de Wanda James, den första svarta dispensaryägaren i Colorado. Hon pratar om sin bror som arresterades som 17-åring för marijuanainnehav och satt 10 år i fängelse för det. Det sjukaste i hennes berättelse är att hennes bror under tre år i ett privat fängelse tvingades jobba gratis med att plocka bomull på ett fält i Texas. Om någon skulle få för sig att slaveri är olagligt i USA så räcker det med att ta en titt på det privata fängelsesystemet. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

I och med legaliseringen i Kalifornien går det i alla fall åt rätt håll även inom det rättsliga systemet. Både i San Diego och San Francisco har distriktsåklagarna släppt ut hundratals personer som satt i fängelse för mindre marijuanabrott och tagit bort domarna från deras straffregister. Heja!

Läs mer om weed i San Diego här: Green Rush: Inside San Diego’s Emerging Cannabis Industry (<– Jag satte den rubriken. Tycker själv att den är rätt bra.)

***

Vad har ni för tankar kring detta?

Vardagsfilosoferande

Vem jag skulle rösta på i ett amerikanskt val

2018 är valår både i USA och Sverige och jag känner mig extremt stressad av detta. Här är det visserligen “bara” midterm elections och inte presidentval, men det är ändå så sjukt mycket som står på spel. Republikanerna har just nu kontroll över allt: senaten, representanthuset, Vita Huset och högsta domstolen. Men i höst skulle demokraterna rent hypotetiskt kunna ta över majoriteten i åtminstone representanthuset, och det skulle göra stor skillnad.

Jag får ju inte rösta i amerikanska val, trots att det hade varit lätt att välja vem jag skulle rösta på här. I det svenska valet får jag rösta, men där känner jag mig så himla kluven. Har röstat MP i varje riksdagsval sen jag blev myndig, men det känner jag mig inte helt sugen på längre. Så kanske Vänsterpartiet? Eller FI? Skulle hemskt gärna vilja höra hur ni som faktiskt bor i Sverige tänker kring detta.

Jenny frågade i alla fall om jag kunde skriva lite om vem jag hoppas ska ställa upp i det amerikanska presidentvalet 2020 och varför jag skulle rösta på dem. Så här kommer det. Fyra kvinnor jag gladeligen skulle rösta på om de ställde upp (och jag hade rösträtt). 

Kamala Harris

Kamala Harris är “min” senator här i Kalifornien. Hon har tidigare varit Kaliforniens attorney general (motsvarande justitiekansler) och federal åklagare i San Francisco. Hon är även en av fyra icke-vita kvinnor i senaten (av totalt 100 senatorer……) med en mamma från Indien och en pappa från Jamaica. 

Harris är en stark förespråkare för en human immigrationspolitik, hon är för aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar, för LGBT-rättigheter, för strängare vapenlagar, och för en mer seriös miljöpolitik. Hon var också den allra första demokratiska senatorn som gick ut offentligt och sa att hon skulle rösta emot Trumps budgetförslag om det inte gjorde något för att skydda de 700,000 “Dreamers” som kan komma att deporteras om några veckor om inte kongressen gör något. Dreamers är alltså personer som kom till USA som barn till papperslösa migranter och är uppväxta i det här landet. 

Kamala Harris är helt klart en av mina favoritpolitiker i USA, och det här landet skulle skatta sig lyckligt med henne som president. 

 

Kirsten Gillibrand

Kirsten Gillibrand är en demokratisk senator i New York. Hon är en sån politiker som kallas “ambitiös”, vilket ofta är synonymt med “kommer ställa upp i presidentvalet”. En av hennes huvudfrågor har länge varit att kämpa mot sexuella övergrepp inom det militära, och hon var även en drivande kraft i att upphäva “Don’t ask, don’t tell”-lagen som förbjöd LGBT-personer att vara öppna med sin sexuella läggning i det militära. 

I övrigt tycker Gillibrand och jag ungefär likadant om det mesta. Hon är för socialiserad sjukvård, jämställdhet, aborträtt, striktare vapenlagar, etc. Jag har lyssnat på en del intervjuer med henne och tycker att hon verkar väldigt sympatisk. 

Lite kuriosa: Gillibrand valdes till senator efter att Barack Obama nominerade Hillary Clinton, som var en dåvarande senator i New York, till sin Secretary of State. 

 

Tammy Duckworth

Jag har börjat få mer och mer respekt för Tammy Duckworth (senator i Illinois) på senaste tiden efter att hon har blivit en av Trumps mest frispråkiga kritiker (hon kallar presidenten för “Cadet Bone Spurs” eftersom han slapp undan militärtjänstgöring i Vietnamkriget genom att skylla på “bone spurs” – benutskott? knölar? – i foten). Duckworth själv är en före detta helikopterpilot som förlorade båda benen i en granatattack i Irak. Hon är även den första amerikanska kongressledamoten född i Thailand, och i april kommer hon bli den första senatorn som föder barn medan hon sitter i senaten. Då kommer hon för övrigt att vara 50 år gammal. B-A-D-A-S-S.

I övrigt så är hon pro-choice, för LGBT-rättigheter, för Obamacare, för striktare vapen- och miljölagar. Ni vet, det gamla vanliga.

 

Elizabeth Warren

Elizabeth Warren (senator i Massachusetts) har länge varit en av de mer öppet progressiva medlemmarna i USAs kongress, och det ryktades om att hon skulle blivit Bernie Sanders vicepresident om han hade vunnit förra valet.

Jag tvivlar på att hon kommer ställa upp i presidentvalet 2020, men jag har med henne på den här listan ändå eftersom hon helt klart skulle få min röst. Warren är för aborträtt, för legalisering av marijuana, för socialiserad sjukvård, för striktare vapenlagar, etc. Hon är även en stark förespråkare för att höja skatten för höginkomsttagare och göra det lättare för folk att ha råd att plugga på universitet. Så sjukt egentligen att allt detta ses som “extremvänster”-åsikter i det här landet. 

 

***

Okej, det var lite kort om mina favoritkandidater. Ingen av dem är perfekt och jag håller såklart inte med dem om allt, men jag tror ändå att alla dessa kvinnor skulle bli helt strålande presidenter. Några frågor på detta?