-
Gränsen mellan personligt och poänglöst
Jag blir ibland lite avundsjuk på bloggare som klarar av att skriva om sin ganska vanliga vardag på ett intressant sätt, utan att det blir tråkigt att läsa. Typ Hanna, Bondhustrun och Josefine. Det känns som att det är en så hårfin gräns mellan att skriva personligt och genuint, och att skriva självupptaget och poänglöst, och det är en balans som i alla fall inte jag riktigt behärskar.
Jag skulle egentligen gärna skriva mer om min vardag, men jag får känslan av att det är helt ointressant. Ta idag till exempel. Idag har jag jobbat, åkt motorcykel, varit på lunchdejt med en snygg kille på en makrobiotisk veganrestaurang, kollat på 7 avsnitt av The Office, samt handlat middag i en mataffär som inte alls ligger i närheten av där jag bor eftersom den råkar vara helt vegetarisk och ekologisk och sånt vill man ju stödja. En ganska normal tisdag för mig, och om jag skulle skriva ett inlägg om det så skulle det med stor sannolikhet bli skittråkigt att läsa. Så alltså, ni som vet, hur gööör man?
-
Det tidiga 00-talet
Jag läser Emma Sofie W:s inlägg om högstadie– och gymnasietiden och känner att jag har hört så många liknande berättelser från andra tjejer i min generation. Alla mådde så jäkla dåligt. Och så tänker jag att jag är så sjukt glad över att jag blev punkare när jag var i 13-årsåldern, eftersom jag är helt övertygad om att det besparade mig en hel massa lidande.
Jag växte upp i Hässelby, allra längst ut på tunnelbanans gröna linje, och gick hela grundskolan i Hässelbygårdsskolan. När jag gick i högstadiet hade alla tjejerna vita savannbyxor med svarta string och linnen som visade magen och Buffaloskor, eller så hade de Adidasbyxor instoppade i strumporna och var kickers, och så pratade alla Rinkebysvenska oavsett härkomst. Och på något vänster hade allas föräldrar tydligen råd att punga ut med de tusenlappar en äkta Canada Goose-jacka kostade.
Själv hade jag en 30 centimeter hög lila tuppkam och nitjacka och piercingar i ansiktet och alldeles för mycket kajal och passade inte alls in i förorten. Jag var den enda punkaren i Hässelbygårdsskolan och folk tyckte att det var roligt att kalla mig hora endast av den anledningen. Men grejen är att det liksom inte spelade någon roll. Jag gav verkligen blanka fan i vad alla kickers i skolan tyckte om mig, och så här i efterhand inser jag hur befriande det måste ha varit att inte behöva bry sig om att passa in eller ha på sig rätt märkeskläder eller att försöka få någon menlös kille att lägga märke till en.
Varje dag efter skolan åkte jag in till T-Centralen för att hänga på Lava eller Plattan, för det var där punkarna hängde. Och det jag minns tydligast från min tonårstid är hur jäkla kul vi hade det jämt.
Vi piercade läpparna med säkerhetsnålar, vi startade band fast ingen kunde spela något instrument, vi åkte kundvagn nerför trappan på Plattan, vi fick a-lagare att köpa ut Kir eller folköl som vi drack i någon park, vi tog tunnelbanan ut till övergivna kullar i Farsta och hade fester i skogen hela natten, vi hade falskleg och gick på krogen fast vi bara var 15, vi åkte på alla festivaler och bodde i billiga tält som alltid läckte vatten när det regnade och vi missade alla banden eftersom det var mycket roligare att hänga på campingområdet.
Ingenting var omöjligt, och ingen kunde säga åt oss vad vi fick göra och inte göra. Varje jul smet vi ner till Kungsträdgården och drog ut sladden till den stora julgranen så all julgransbelysning slocknade. Och så var vi feminister och kastade ägg på H&M-affischer och porrbilar, ända tills vi blev veganer, då slutade vi att kasta ägg.
Det är klart att allt inte var frid och fröjd hela tiden heller. Vi var tonåringar. Vissa tog droger, andra skar sig i armarna eller drack för mycket. Det fanns alltid någon smärta som behövde dämpas. Men grejen är att den där utseendehetsen och behovet av att smälta in och vara snygg, smal och populär, det existerade inte på samma sätt hos oss. Vi var alla outsiders. Och den gemenskapen skulle jag inte byta bort för något i världen… och jag kan sakna den där sorgfria tonårstiden så himla mycket ibland.
-
America, fuck yeah
Ja, nej, vad ska man säga? Jag är glad över att hela den här valcirkusen äntligen är över, och jag är ännu mer glad över att slippa flytta till Kanada – vilket jag i ett svagt ögonblick på Facebook hotade med att göra om Romney vann. Sen tror jag också att det är naivt att förvänta sig att något kommer att förändras till det bättre, men det är i alla fall att föredra över att allt går käpprätt åt helvete, vilket nog hade varit fallet vid en annan valutgång.
För övrigt läser jag med fasa vad Linnéas amerikanska vänner (?) skriver på Facebook angående valet, och känner mig enormt tacksam över att jag ganska uteslutande verkar ha hyfsat vettiga personer i mitt feed. Inte en republikan så långt ögat kan nå. Vilket nog bevisas av att jag kan posta såna här kommentarer och inte förlora en enda person på min kompislista:
-
Men hur gick det här till?
Det här med internetshopping är ju rätt trevligt, det kan nog de flesta hålla med om. Det är bekvämt att kunna klicka hem det man vill ha utan att behöva åka någonstans, det är ofta billigare att handla på nätet, och – det kanske bästa av allt – det är som julafton varje dag när man får hem paketen man beställt.
Tidigare har min internetshopping mest bestått av kläder, skor, smink och böcker, men på senaste tiden har det hänt något märkligt. Istället för att lystet närma mig “Buy Now”-knappen på en Betsey Johnson-väska eller de perfekta bootsen, så kommer jag på mig själv med att sitta och salivera över helt andra grejer.
Verktyg, till exempel. Och motorcykeldelar. Har till följd av detta fått både det ena och det andra levererat till dörren på senaste tiden – till exempel: ett motorcykeldäck, ett nytt batteri med tillhörande batterisyra (är lite förvånad över att de levererar sånt på posten, men klagar ej!), skyddsglasögon, ett motorcykelstyre, och ett par handskar med förstärkt handflata. Och idag fick jag hem detta:
Sitter alltså här och är helt lycklig över mitt nya VARIABLE SPEED ROTARY TOOL KIT med 30 ACCESSORIES INCLUDED och tänker på allt jag nu kan fila och slipa och polera. Herregud, hur gick det här till? VEM ÄR JAG?
-
Allt jag har att säga om valet
Jag borde väl egentligen säga något om nästa veckas amerikanska val, men allt jag har att säga känns så himla överflödigt. Det är på samma gång skrattretande och fullkomligt skräckinjagande att USA inom en mycket snar framtid kan komma att styras av en mormon. Jag skulle vilja påstå att mormonismen är en av de mest konservativa grenarna inom kristendomen – och att den dessutom är historierevisionistisk, sexistisk, homofobisk, rasistisk och allmänt verklighetsfrånvänd. Och om ni frågar mig så lyser allt detta tydligt igenom i hela Romneys politiska agenda.
Det verkar dock inte riktigt som att folk i allmänhet inser detta – att Romney till stor del går till val på rent förakt mot stora delar av befolkningen (kvinnor och homosexuella, till exempel). Istället domineras debatten som vanligt av pajkastning. Och det är ju tragiskt men inte förvånande. Därmed inte sagt att jag håller med Obama om allt, eller ens speciellt mycket. Men i valet mellan dåligt och sämre är det ändå inte speciellt svårt att välja sida. Om jag hade haft rösträtt, det vill säga.
-
Länkkärlek och annan kärlek
Läser årets kanske finaste inlägg hos Östfronten och blir helt glad, av själviska skäl. Jag är väldigt bra på att inte låta folk komma för nära, och när folk då blir sårade och i stundens hetta vräker ur sig att “om du fortsätter stöta bort folk kommer du att vakna en dag och inse att du är helt ensam” så blir jag inte rädd utan tänker att ensam inte behöver vara dåligt. Jag tycker om att vara ensam. Och inte ens de få gånger jag trott att jag har varit kär har jag känt något som är ens i närheten av känslorna som väller ut mellan raderna i Stiffys inlägg. Men det gör inget. Det är fint att det finns, och att folk får uppleva det, och om det någonsin händer mig så gör det väl det, men det är ingenting jag eftersträvar eller saknar. Och det är en insikt som jag kanske inte har formulerat för mig själv innan och som gör mig glad, detta att jag är okej med det. Jag har så mycket kärlek i mitt liv från familj och vänner och små djur och det räcker. Det räcker så himla, himla bra.
-
Den lyckliga dieten
Jag är verkligen ingen förespråkare av dieter – jag tror på individanpassad kosthållning snarare än generella riktlinjer och strikta begränsningar. Jag har varit vegetarian i ganska exakt halva mitt liv, och det är en sån självklar del av mitt liv att jag inte ens reflekterar över det. Men bortsett från att jag utesluter kött går i princip hela min kosthållning ut på att lyssna på min kropp.
På senaste tiden har jag dragit ner ganska drastiskt på gluten, kolhydrater, socker och mjölkprodukter. Istället äter jag mest makrobiotiskt inspirerad mat – baljväxter, nötter, frön, grönsaker och frukt. Det är egentligen ganska mycket samma sorts mat som jag brukar äta, fast mer veganskt och mindre bröd, pasta och frukostflingor. Och vips känner jag mig både piggare och lättare, och mat är roligt igen.
Det enda jag varken kan eller vill utesluta är alkohol. Med helgens Vegas-resa som undantag dricker jag sällan mer än ett par öl här och där, och jag tror på fullaste allvar att den eventuella negativa påverkan alkohol må ha på min kropp vägs upp av den rena lyckan i att dricka en kall öl på en varm dag. När jag tänker efter går det nog att sammanfatta hela min matfilosofi i den beskrivningen – ät sånt som gör dig lycklig. Det gör jag.
-
Saker man inte vet om sina grannar
Igår slängde min granne ur sig, på tal om ingenting, att han var statist i Titanic, och syns på flera ställen i filmen. Sen fick jag veta att min andra granne, som en gång i tiden hade en modell- och skådespelarkarriär i Hollywood, var med i ett par avsnitt av Vänner. Så nu känner jag att jag måste ladda ner både Titanic och ett gäng Vänner-avsnitt för att bekräfta dessa uppgifter. Känns som ett projekt värdigt en helt hyfsad måndagkväll liksom.
PS. Jag insåg just att jag var 11 år när Titanic kom ut. Alltså, det kan ju inte stämma. Är man inte liiiite för ung för att ha en crush på Leonardo DiCaprio när man är elva?
-
Death Before Decaf
Den senaste tiden har jag funderat på att börja dricka kaffe. Jag sover minst 8-9 timmar varje natt, men det är tydligen inte tillräckligt. Jag vill ändå dö varje morgon när väckarklockan ringer och jag är så trött att jag inte vet vad som är upp eller ner. Jag tänker mig att en kopp kaffe på morgonkvisten eventuellt skulle kunna hjälpa mot den värsta morgontrötthetsångesten, och kanske göra mig en smula mer produktiv den första timmen på jobbet.
Problemet är bara att jag aldrig har druckit kaffe i hela mitt liv, och jag är ganska säker på att jag inte tycker om det. Detta trots att min pappa är en kaffefinsmakare av rang och mitt barndomshem ständigt doftade kaffe. Men det är väl den här typen av uppoffringar man gör när man är vuxen – man väger fördelar mot nackdelar och kommer fram till att den förväntade avkastningen överträffar investeringen.
Nu är problemet bara att jag börjar från noll. Jag vet verkligen ingenting om kaffe. Jag är inte ens helt säker på vad skillnaden är mellan latte, cappuccino och espresso, och jag är extremt opeppad på Starbucks. Så var ska man börja? Alla tips är välkomna så länge jag slipper socker och grädde – när det kommer till kaffe litar jag inte riktigt på amerikaner.
-
Ett litet steg för mänskligheten
Den här veckan är det Comic Con i San Diego. Det är en årlig massiv mässa för popkulturnördar, som drar så mycket folk att det alltid är slutsålt ett år i förväg, och som gör att det över huvud taget inte går att röra sig i Downtown (eller på kringliggande gator och motorvägar) den här veckan eftersom det är så packat med Comic Con-besökare.
Trots att jag egentligen inte är tillräckligt nördig för att faktiskt ta mig till Comic Con så ser jag lite fram emot den här helgen varje år, inte minst för att det händer så mycket saker i hela San Diego i samband med mässan – det är fester och spelningar och kändisträffar över hela stan i princip hela veckan.
En annan bra grej med det här årets Comic Con-mässa är att den redan har börjat avverka den mest irriterande sorterns nördar, nämligen Twilight-fansen.
Fast sånt får man kanske inte skämta om. Förlåt i så fall.
