Jag har börjat känna att jag behöver ägna mig mer åt “self care” på sistone, för att inte helt falla ner i ett djupt mörkt hål av ångest. Det är så jävla mycket som händer på en gång i USA just nu (pandemi med 200 000 döda, ekonomisk kris, out of control konspirationsteorier, valår, bränder, klimatförändringar, polisvåld, slutet på demokratin osv osv osv), plus att jag dessutom gjorde slut med A förra veckan.

I alla fall. Self care ser ju olika ut för alla, jag är inte direkt lagt åt hållet att jag kan göra avslappnande grejer (typ meditera) utan att bli mer stressad av det, så jag behöver hitta andra aktiviteter. Så i sista sekunden anmälde jag mig till “sunrise wakeboarding” varje onsdag framöver. Idag var första tillfället.

Klockan 06:45 börjar det, så jag klev upp strax innan 6 imorse, drog på mig en wetsuit och åkte ner till stranden. Var egentligen bara halvpeppad på detta eftersom jag hade föreställt mig att det skulle vara kallt och jävligt, plus att jag helst inte kliver upp ur sängen medan det fortfarande är mörkt ute.

Men det var så himla fint! Vattnet var varmare än luften, och jag älskar verkligen att börja morgonen med att åka båt. Och för all del att bli släpad på en bräda efter båten. Ramlade en gång eftersom jag var väldigt rostig, men det var så varmt i vattnet att jag liksom bara låg där och njöt medan båten vände om?

Sån bra self care, detta. Även om det var molnigt så det inte blev mycket till soluppgång.

Igår röstade jag i ett amerikanskt val för första gången. Det kändes bra, även om min röst på Elizabeth Warren ser ut att ha varit ganska bortkastad. Men jag tycker att skillnaden mellan att rösta i ett primärval och i det riktiga valet är just att man kan rösta på den kandidaten man verkligen tror på, inte bara taktikrösta. Och det gjorde jag. 

Nog om detta. Nu tänkte jag försöka sätta ord på varför jag tror att Trump kommer att bli omvald i höst, trots att han är enormt hatad av stora delar av befolkningen.

Det finns såklart många anledningar. Ett axplock: att Fox News har hjärntvättat en hel generation äldre vita amerikaner, att the electoral college ger mindre delstater med mer republikansk befolkning oproportionerligt mycket makt, att amerikaner är mer rädda för “socialism” än något annat, att Trump har haft fyra år på sig att kampanja, att USA är ett land byggt på rasism, osv.

Men en grej jag har tänkt mycket på som jag tror ligger till grund för nästan alla problem det här landet har, och som jag tror kommer göra stor skillnad i årets val, är detta: USA älskar de rika och hatar de fattiga.

Låt mig förklara. 

The American Dream (dvs att alla kan lyckas i USA om de jobbar hårt) är så djupt rotad i det amerikanska samhället att många verkar gå runt och tro att de kommer bli miljonärer en dag om de bara jobbar tillräckligt hårt. Det här är ju såklart en myt som mest hjälper till att hålla arbetarklassen i schack, men det är en effektiv myt. Om alla går runt och tror att de är temporärt fattiga miljonärer kommer folk inte att rösta för sina egna, reella intressen. De kommer att rösta som om de vore the 1%. 

Det finns ett så djupt rotat förakt för all sorts statlig hjälp här. Är du fattig är det ditt eget fel. Ta dig i kragen (pull yourself up by the bootstraps) och skaffa ett bättre jobb bara. Jag har lyckats i livet, så varför skulle inte du kunna göra detsamma? En CEO jobbar hårdare än en singelmamma som måste ha tre jobb för att ha råd med hyran, så måste det ju vara eftersom han är rik. Ingen som helst förståelse för strukturer, och ingen vilja att dela med sig eller hjälpa någon annan. Individen kommer först. 

Med en kandidat som Bernie Sanders som president skulle så mycket gott kunna göras för de som har det allra sämst i samhället: universell sjukvård, höjd minimilön, lagstiftad föräldraledighet, gratis college och så vidare. Men istället ropar folk om hur farligt det är med “socialism” (Bernie är ju snarare socialdemokrat) och att de som röstar på honom bara vill ha saker gratis. Ingen verkar fatta att det är så här mer fungerande samhällen ser ut, man betalar skatt och så får man något för det (inte bara en extrem militärmakt). 

Trump är rik. Rik är bra. Det spelar ingen roll om ditt eget liv blir sämre under en president som helt skiter i medel- och arbetarklassen eftersom du vilken dag som helst själv kommer att tillhöra överklassen. Och då hade det ju varit jävligt jobbigt om dina hårt intjänade skattepengar gick till gratis sjukvård och utbildning för alla lata personer som inte har jobbat lika hårt som du.  

Det här är ju en ganska cynisk generalisering av läget, men jag tror inte att jag har fel. Vad tror ni? 

Jag efterfrågade ju ämnen att blogga om för ett tag sen och fick så många bra (men svåra!) förslag. Nu tänkte jag gå igenom era kommentarer och svara på dem i egna inlägg, vi börjar med denna.

Jenny från Göteborg:
Berätta gärna mer om tidigare pojkvänner, tankar om att vara singel, hur det påverkar dig, vad du önskar dig för framtiden osv!?

Ni som har hängt med ett tag på den här bloggen har väl hört mig tjata om hur mycket jag gillar att vara singel vid det här laget. Det är en grej som inte nödvändigtvis förändras när jag råkar vara i ett förhållande. Jag och P hade ett väldigt bra förhållande och jag saknade inte att vara singel… förrän jag gjorde det. 

Jag har inte haft speciellt många förhållanden. Förutom 5,5 år med P ser min lista ut såhär:

– När jag var 17 träffade jag F, vi var tillsammans i 2,5 år (och bodde tillsammans i Stockholm).
– När jag var 23 (och mitt amerikanska visum höll på att gå ut) gifte jag mig med I. Vi var gifta i 1,5 år och jag ansökte om skilsmässa på alla hjärtans dag som den anti-romantiker jag är. 
– När jag var 25 träffade jag M, vi dejtade i 9 månader och jag var kär men väldigt olycklig. 

Tror att det var alla? Räknar inte med snubbar jag hängt med sporadiskt eller dejtat i någon månad här eller där. Jag har aldrig känt mig speciellt bra på förhållanden. Har ett extremt behov av egentid och att göra saker på egen hand, och gillar inte när folk är svartsjuka eller ska ha koll på vad man gör hela tiden. Jag vill inte ha barn och jag känner mig sjukt osugen på att vara sambo eller gift igen. Men en bra grej med att bo tillsammans med P i ett halvt decennium är i alla fall att jag känner att jag har blivit betydligt bättre på att vara någons flickvän. 

En av mina första känslor efter att vi gjorde slut (åtminstone efter att den första sorgen hade lagt sig) var dock att jag verkligen såg fram emot att vara singel igen. Kanske dejta lite men inte binda upp sig. Jag är inte rädd för att vara ensam, snarare tycker jag om att vara ensam. Till en viss gräns såklart, men jag behöver mina vänner mer än jag behöver en karl. P har dessutom lagt ribban så pass högt genom att vara en sjukt bra pojkvän (och ett prima exemplar av manssläktet i stort) att jag länge har varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna träffa någon bättre. 

Men lyssna på detta sjuka: Samma dag som jag och P flyttade isär träffade jag en annan snubbe, och vi har hängt nu i ett par månader. Jag vill inte skriva för mycket om det här eftersom det är nytt och casual och jag verkligen inte är redo för ett nytt förhållande. Jag skulle ju vara singel! Så jag tar en dag i taget och ser vad som händer just nu, försöker att inte övertänka. Men det är fint ändå att få ha en liten crush igen. Känna att man lever.

Hörrni, tack för alla förslag på vad ni vill höra mer om här. Har storslagna planer på att blogga mer regelbundet nästa år, men fram tills dess fortsätter det nog att vara lite tyst här. Den senaste veckan har jag varit i Cincinnati och jobbat. Kom hem igår och är hemma i 24 timmar innan det bär av igen. Om bara några timmar flyger jag nämligen till Sverige! Så mycket flängande och knappt någon tid att göra annat än att packa, resa, packa upp, packa igen, resa igen och försöka hinna få lite jobb gjort mellan varven. Allt medan jag försöker anpassa mig till nya tidszoner utan att bli för jetlaggad. 

Det var kallt i Cincinnati, runt nollgradigt och snöblandat regn, så jag fick en försmak på hur jag antar att det kommer vara i Stockholm de närmsta veckorna. Det blir min första jul i Sverige sen 2007! Sjukt ju. Har till och med köpt en vinterjacka. Jaja, nu ska jag ut på en snabb motorcykelsväng (min sista det här decenniet?) innan det är dags att bege sig till ytterligare en flygplats. Vi ses på andra sidan!

Idag fyller jag 33. Jag brukar älska födelsedagar (mina egna och andras), men mitt i flyttkaos och separation hade jag nästan glömt bort den här födelsedagen. Plus att det är måndag, så världens sämsta dag att fira. Om en liten stund är jag dock bjuden på födelsedagsmiddag hemma hos Katie och Jordan, det får räcka så med firande i år. 

Jag tänkte i alla fall använda den här födelsedagen som en milstolpe. Nu börjar mitt nya liv på riktigt. Ny lägenhet, ny frisyr och ny ålder. Äldre men kanske inte så himla mycket klokare? Jag känner mig dock lyckligare än jag har gjort på länge.

Liksom, det är klart att uppbrott alltid är svåra, men mitt och Ps har ändå varit så himla enkelt. Vi har inte bråkat en enda gång, och egentligen har inte så mycket förändrats mellan oss. Vi bryr oss fortfarande om varandra och kan umgås som vänner utan problem. I lördags var vi till exempel på Ikea tillsammans och sen gick vi hem till honom och målade om en vägg. Jag har insett att vi har varit mer som vänner än som ett par ganska länge, och det är en av anledningarna till att det tog slut.

Så vi fortsätter väl med det helt enkelt. Det kommer bli bra det här.