Jag drömde i natt att jag klippte lugg. Sen vaknade jag och läste det här inlägget om hur jobbigt det är att ha lugg och HÅLLER INTE MED. Jag har haft lugg i över 10 år nu, och vet liksom inget alternativ. Jag har försökt spara ut den ungefär lika många gånger som jag har klippt den, men lyckas sällan få den längre än ner till ögonbrynen innan saxen åker fram igen. Och jag skulle aldrig, aldrig låta en frisör (eller någon annan) röra min lugg. Jag har klippt den själv sen jag var 13.

Men just nu har jag lovat mig själv att inte klippa. Jag sparar ut på riktigt den här gången. Och min lugg är just nu det längsta den har varit på den här sidan millennieskiftet, vilket väl får ses som en bedrift i sig. Så när jag vaknade imorse och insåg att jag faktiskt inte hade klippt av mig luggen var det med en känsla av lättnad.

För att luggen ändå inte ska bli helt bortglömd kommer här några luggbilder från arkiven (och en egokavalkad utan dess like):

Och de är inte bara snygga, de är smarta, roliga och snälla också. Känner lite att jag drog vinstlotten i kompislotteriet.

Det var bara det jag ville säga.

Igår när jag var och betalade hyran passade jag på att ge hyresvärden vår 30 day notice, så nu har vi en månad på oss att hitta något nytt och flytta ut. Egentligen har vi något på gång, men jag vill inte jinxa så ni får veta mer senare. I vilket fall som helst är det nu flyttpackning som gäller, och jag har börjat gå igenom min garderob för att rensa ut sånt jag inte använder och som kan slängas/säljas/skänkas bort. Det blir en hel del.

Mitt i den här processen slog det mig att jag har 14 par röda skor, och 11 par leopardmönstrade. Antalet svarta par orkar jag inte ens räkna.

Och nu börjar jag bli lite orolig för att jag har någon sorts sjukdom. Obsessive Compulsive Shoe Disorder, finns det?

För att inte tråka ut er totalt med bara inlägg om den här Sverigeresan kan ni få se en bild från en plåtning jag gjorde med Belgium Lion för några veckor sen, och som jag just fick de färdiga fotona från. Den här och kanske ett par andra bilder kommer man kunna köpa som prints i stort format på Hellbilly Fest i San Diego i september, där bland andra Wanda Jackson spelar. Om det var någon som undrade.

Så här ser mina naglar ut idag. Jag är egentligen sjukt ointresserad av kreativa manikyrer och är alltid den där personen som går runt med samma avskavda nagellack i flera veckor. Får en del sneda blickar, eftersom typ alla amerikanska kvinnor tycks gå och fixa naglarna regelbundet. Inte konstigt kanske, när en manikyr på salong inte kostar mer än runt 15 dollar plus dricks. Dessa grejade jag dock själv, med lite pill och färdiga nagelremsor från Sally Hansen. Ganska nöjd faktiskt.

Både Mirijam och Katta Kvack skrev nyligen inlägg på tema solbrun hud, från två helt olika perspektiv. En är superblek och en är superbrun. Själv har jag alltid varit sjukt blek och inte funderat så mycket på det. Jag gillar ju den där porslinsvita Dita von Teese-looken, och det blir en fin kontrast till svart hår och röda läppar. Och jag har blivit kallad Snövit mer än en gång.

Jag älskar att vara ute i solen, men i Sverige blev jag inte brun ens om jag försökte. Den här bilden på mig och min syster från 2007 tycker jag till exempel är ganska talande. En av oss hade just kommit hem från 8 månader i Spanien. Och det var inte jag.

Det var först när jag flyttade till Kalifornien som jag insåg att till och med min hud har pigment i sig. Jag blir för första gången i mitt liv gyllenbrun, fastän jag använder solskyddsfaktor. Jämför bilden ovan med till exempel bilderna i det här inlägget. Jag är visserligen långt ifrån pepparkaksfärgad, och kommer nog aldrig att bli – detta trots att hela min familj blir bruna hur lätt som helst. (Men jag är också den enda i min familj med rakt hår, så jag misstänker att jag kan vara adopterad.) Som ett litet riktmärke kan jag avslöja att jag har gått upp fem foundationnyanser sen jag flyttade till San Diego. Har en känsla av att ingen kommer känna igen mig när jag kommer till Sverige i sommar.