Drömhuset

Högar med böcker och en spritvagn

Så här såg det ut i vårt vardagsrum bara för några dagar sen. Överfulla bokhyllor och högar med böcker överallt (det ser likadant ut på mitt nattduksbord), plus en dammig drinkvagn vi aldrig använder. 

Eftersom vi hade långhelg och jag bara var hemma och latade mig i fyra dagar tänkte jag att det var dags att snygga till det här hörnet en smula. Så efter en tripp till Ikea (för andra dagen i rad) och Target ser det numera ut såhär:

Fler bokhyllor! Inga random högar med böcker. Dessa är dock redan så pass fulla att jag inte vet vad jag ska göra med de (i skrivande stund) 16 böcker jag har i sovrummet när (om) jag läser ut dem. Men tänker att vi kanske har köpt hus tills dess, och då kan böckerna få bo i ett eget rum. Om vi har tur. 

Jag la förresten upp en bild på detta i mina Instagram-stories och en kompis kommenterade att hon vill komma och färgsortera min bokhylla. Jag fattar inte riktigt grejen med att färgsortera böcker? Ja, det blir fint, men hur hittar man vad man letar efter?

Jag vill till exempel att alla böcker av samma författare ska stå tillsammans. Nu är det dock den enda sorteringen jag har. Borde väl alfabetisera. Men det får bli när vi har hus. Då tänkte jag även skeppa hit alla mina gamla böcker som de senaste 10 åren bara har stått och samlat damm i min pappas källare.

Och spriten? Den bor numera här, på en betydligt mer diskret drinkvagn från Ikea. 

Det ofattbara

Det är så orättvist

En grej till. Jag är extremt medveten om hur djupt orättvist det är att jag kan sitta här hemma i soffan i mitt uppvärmda hus och ansöka om amerikanskt medborgarskap på en sprillans ny MacBook Pro medan amerikanska gränsvakter skjuter tårgas på asylsökande barn bara några få mil bort. Medan tusentals migranter från Centralamerika nu tillbringar kyliga nätter i överfulla flyktingläger precis på andra sidan gränsen. 

Frågar mig själv varför jag ens vill bli medborgare i ett land som helt tycks ha tappat sin medmänsklighet. Men samtidigt är det ju just därför jag vill ha något att säga till om, både i lokala och nationella val. 

Fram tills dess skänker jag i alla fall pengar och prylar till Border Angels, en organisation här i San Diego som hjälper migranterna med allt från härbärge och mat till kläder och hygienprodukter. Och funderar lite till på hur enormt orättvist livet är.

Amerika

Snart dags att börja be om ursäkt när jag reser utomlands

Idag gjorde jag något stort. Jag skickade nämligen in min ansökan om amerikanskt medborgarskap. Har tänkt ansöka i några år nu, främst för att jag verkligen vill kunna rösta i amerikanska val. Och den här helgen fick jag äntligen tummen ur och fyllde i ansökan. 

Det enda som saknades var mitt skilsmässobevis som jag inte kunde hitta, så idag på lunchen tog jag hojen ner till familjerätten i downtown och fick en kopia gjord. Scannade in den hemma, betalade ansökningsavgiften och sen var det klart. 

Det kostar för övrigt drygt 6000 svenska kronor att ansöka om amerikanskt medborgarskap och det lär nog ta minst ett år innan jag hör något. Men förhoppningsvis är det klart i tid till valet år 2020.

Och jag behåller såklart mitt svenska medborgarskap också. Det skulle jag inte ge upp för något i världen. 

Jag har redan gjort så många övningsprov att jag förhoppningsvis klarar medborgarskapstestet också. Fråga mig vad ni vill om amerikansk historia och politik!

Sverige

Lite hemlängtan

Jag saknar Sverige lite extra mycket just nu. Inte tillräckligt mycket för att åka hem över julen (även om jag KAN HA suttit och kollat flygbiljetter för bara en liten stund sen…). Jag tror inte att jag pallar med Stockholm i december oavsett hur mycket jag saknar min familj och mina vänner. Inte när det samtidigt är 22 grader och solsken i San Diego. 

Så idag gjorde jag det näst bästa för att råda bot på hemlängtan: åkte till IKEA och köpte glögg, tunnbröd, herrgårdsost och Pågens gifflar. Funderar även på att gå och se Gräns som visas på en biograf i San Diego just nu, men jag hostar fortfarande så mycket att det nog får vänta. 

Och Sverige finns väl kvar i sommar också, förhoppningsvis. 

Vardagsfilosoferande

Istället för en roadtrip

Idag är det Thanksgiving. Paul och jag skulle egentligen ha tagit hojarna och åkt på en fyra dagars roadtrip till Arizona idag, men jag är förkyld och en av Pauls familjemedlemmar fick som sagt en stroke förra veckan. Så han har åkt upp för att hälsa på sin familj i LA medan jag sitter hemma och hostar. Inte precis vad vi hade planerat, men så är det ibland. 

Det är ändå rätt skönt. Thanksgiving är en sån högtid jag helst undviker att fira. Och ända sen jag började jobba hemifrån på heltid i augusti har jag börjat dra mig mer och mer för att lämna huset. Jag gillar att vara hemma och får tvinga mig själv att gå ut på dagarna. Det kommer bli ännu svårare utan en hund som behöver gå ut minst en gång om dagen…

Jag är så trött på att vara sjuk, men nu har jag i alla fall en ursäkt för att bara sitta hemma och läsa böcker i ett par dagar. Tar tag i ett mer aktivt liv nästa vecka istället. 

Äventyr

Rebelle Rally och kärleken till americana

Nä, fy vad deppigt det har varit här på sistone. Försöker fokusera på något positivt istället, det känns som att det behövs. Så vi kan väl ta en titt på hur det såg ut på Rebelle Rally förra månaden? Mitt reportage om hela eventet ligger uppe på Roadtrippers nu. Det är ganska långt, så här kommer några kortare glimtar:

Den första dagen fick jag åka med en professionell rallyförare och en fotograf. Vi stannade och åt lunch på en torr flodbädd mitt i ingenstans. Det var magiskt. 

Så här såg vår utsikt ut stora delar av tiden. Snötäckta berg i bakgrunden, annars mest bara öken i alla riktningar. 

På kvällarna stannade vi i olika små bergsbyar. Här var vi i Kingston, en liten by i Nevada med ca 100 invånare. Det enda som fanns där var ett Bed and Breakfast och en saloon. Gick såklart dit och tog en öl. De var öppna till klockan 22 eller tills sista kunden gick hem, “whichever comes first”. 

En av dagarna fick jag prova på hur det känns att vara en av deltagarna i rallyt. Jag och en tjej som hette Wendy turades om att köra och navigera hela dagen. Det var extremt utmattande. Vet inte om jag skulle palla att göra detta i åtta dagar som de andra deltagarna.

En av de coolaste grejerna vi såg under dagen var detta: Diana’s Punchbowl, en varm källa i en krater mitt ute i öknen.

På nätterna tältade vi i iskallt ökenklimat. Det var åtta minusgrader den sista natten. Brrrr.

Så här såg det ut en sen kväll på Basecamp 1. 

Det stod vildhästar och betade överallt. Jag har aldrig sett vilda hästar förut, det var en stor upplevelse. 

Vi kan avsluta med den här bilden jag tog inne på en annan liten bar i en annan liten by, denna ännu längre bort från civilisationen än den förra. En grej jag tänker på ofta är det här med americana och hur nära förknippat det ofta är med konservativ politik.

Jag som älskar amerikansk nostalgi och typ knäppa roadside attractions (tänk allt från Route 66 till Harley-Davidson till neonskyltar till Elvis Presley till 50-talsdiners till jukeboxar till ghost towns) har samtidigt så svårt att förlika mig med att så mycket av detta idag liksom “ägs” av människor som röstar på Trump. Typ konservativa vita gubbar i cowboyhatt. Så ser det ut i stora delar av landet. Den här lilla gruvstaden var definitivt ingen undantag. 

Jag hade faktiskt ett långt samtal med min högsta chef om just detta tidigare idag. Han är från England, så vi har liksom bondat över att vi är två europeiska ateister som röstar vänster och samtidigt älskar americana. Vi kom i alla fall fram till att sånt här i bästa fall kan hjälpa till att bygga broar. Folk kan enas i en gemensam kärlek till knäppa små landsbygdsfenomen oavsett vem man röstar på. Jag tror att det behövs i det här landet just nu.

Men ja, det var lite av ett sidospår. Är ni intresserade av att läsa om Rebelle Rally i mer detalj rekommenderar jag som sagt detta reportage

Vardagsfilosoferande

Snart är den här veckan över

Tack för alla snälla ord på förra inlägget. Vi har fått enormt mycket kärlek och stöd de senaste dagarna. Det hjälper.

Den här veckan har ändå varit ett rent helvete, en av de värsta veckorna i mitt liv. Vi kan ta alla händelser i ordning…

På måndagen förlorade vi vår hund.

På tisdagen var både Paul och jag hemma från jobbet, jag grät precis hela dagen och han insjuknade samtidigt i någon sorts influensa. På kvällen fick jag ett meddelande från min chef som sa att han just hade fått sparken. 

På onsdagen var jag tvungen att flyga till Kentucky för en tredagars jobbgrej. Paul var sjuk och vi var båda ledsna och hjärtekrossade och jag ville inte lämna honom, men jag ville samtidigt veta vad som hände på jobbet, med tanke på nyheterna från dagen innan.

På torsdagen fick vi veta att en av Pauls närmaste familjemedlemmar hade blivit diagnostiserad med cancer, och sedan fått en stroke. Paul själv var så sjuk att han inte kunde lämna soffan eller äta något.

På fredagen började jag också känna mig sjuk. Det var snö och minusgrader i Kentucky. Jag var ledsen och sov inte mer än en timme på hela natten.

På lördagen var jag tvungen att kliva upp klockan fem på morgonen, efter en sömnlös natt, för att flyga hem igen. Vi skulle på bröllop på eftermiddagen, men jag blev bara sjukare och sjukare under dagen och hann knappt ta mig hem innan jag totaldäckade. 

Nu är det söndag och jag känner mig tacksam över att den här helvetesveckan nästan är över. Sen jag kom hem igår har jag hunnit sova i 11 timmar och läsa ut två böcker, och nu sitter jag i solen och tankar d-vitamin med två varma katter bredvid mig. Nästa vecka blir bättre.

Det ofattbara

Älskade lilla hund

Vår hund Lola dog i måndags kväll. Vår fina lilla tjej med världens största attityd, som följde med oss överallt och alltid skulle sitta i någons knä. Som inte gillade andra hundar men älskade människor. Som låg i sin lilla säng bredvid mitt skrivbord hela dagarna medan jag jobbade. Som hatade dammsugare och skateboards. Som krävde full uppmärksamhet precis hela tiden. Som var älskad av så himla många och gav oss så mycket glädje och kärlek. 

I söndags fick hon åka motorcykel med oss och gå på en grillfest där alla ville hålla henne. 

Nästa dag var hon hos veterinären och sövdes för att dra ut en tand. Hon fick en hjärtattack medan hon var sövd.

Lola var bara 9 år gammal. Full av liv. 

Vi satt hemma i soffan i måndags när Pauls telefon ringde och han blev helt tyst och sen tittade på mig och sa “Lola is dead”. Den meningen kommer att spelas på repeat i mitt huvud för evigt. Utan det samtalet hade vi kunnat fortsätta leva utan tanken på att Lola inte finns mer.

Nu går det inte. Jag vet inte hur vi ska gå vidare från detta. 

Älskade lilla hund. Du är så saknad. 

Det ofattbara

Att bo i ett splittrat land byggt på hat

Jag har haft så mycket ångest på sistone, det är därför det är så tyst här. Mycket har att göra med valet häromdagen, så det är skönt att det är över (och att Demokraterna vann representanthuset). Men jag har för första gången på 10 år börjat känna att det här kanske inte är ett land jag vill bo i. 

Mitt eget liv är så nära perfekt det bara går. Och ändå har jag den här krypande ångesten som inte försvinner.

Det är dels för att USA styrs av korrupta, lögnaktiga, maktgalna rasister som jobbar aktivt för att förstöra miljön och ta ifrån miljoner människor rätten till sjukvård och att behandlas lika oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, osv. Att regeringen använder skrämselpropaganda och rena lögner för att vända människor mot varandra. Att presidenten kan säga och göra vad han vill utan att hållas ansvarig. 

Och dels insikten att så många människor stödjer detta. 

Jag vet inte om jag vill bo i ett land där ungefär halva befolkningen tycker att den andra halvan inte förtjänar tillgång till sjukvård, och där det är helt normalt att arga vita män med maskingevär regelbundet går in i kyrkor och skolor och yogastudior och skjuter ihjäl en massa människor. 

USA har alltid varit ett splittrat land. Dels på grund av tvåpartisystemet, och dels på grund av de stora ekonomiska och demografiska skillnaderna mellan storstad och landsbygd. Men sen Trump blev president har det blivit enormt mycket värre. Så mycket hat och så mycket våld. 

Det är så jävla deprimerande. 

Bilar och sånt, Vardagsfilosoferande

Midterms och rostiga gamla bilar

På tisdag är det val i USA. Inte presidentval, utan midterms. Vilket just nu känns ännu viktigare. Jag är så stressad över det här valet att jag tror att jag håller på att få magsår. Om inte Demokraterna tar över representanthuset eller senaten (det senare känns inte så sannolikt) så vet jag inte om det här landet kommer gå att bo i längre. Det kan verkligen innebära en skillnad mellan liv och död för alla som inte är friska, vita, rika, kristna, heterosexuella cis-män. 

Jag är extra stressad över att jag inte ens får rösta. Jag måste verkligen ta tag i att ansöka om amerikanskt medborgarskap. MÅSTE få rösta i nästa presidentval, år 2020. 

Helst skulle jag vilja stänga in mig i en bubbla och bara läsa romaner och inte kolla Twitter eller nyheterna förrän på onsdag när den här skiten är över. Men det går ju tyvärr inte riktigt. Så idag gjorde jag det näst bästa: åkte på långtur på hojen tillsammans med Katie, Jordan och Lexy.

Vi hamnade bland annat här, på ett Motor Transport Museum längs med väg 94 i Campo. Vi kör 94:an ganska ofta och har kört förbi här hur många gånger som helst. Det ser ut som en enorm bilskrot från vägen, full av rostiga gamla bilar och truckar. Men idag var det stora flaggor hissade vid ingången där det stod “We’re open!” så vi körde in för att kolla vad det var för något. Och det visade sig alltså vara ett museum i och kring en nedlagd porslinsfabrik. 

Vi fick en guidad tour av en äldre herre som jobbade här, han hade så många historier på lager att vi knappt kom därifrån. Han sa att hans barnbarn kallar det här stället för “the rusty truck museum”, vilket kändes väldigt passande. Och det växte vilda pumpor på marken. 

Den här bussen till vänster är en Mack från 1940 som var i bruk under andra världskriget. Dessa byggdes tydligen med en semi-automatisk växellåda med tre växlar och ingen kopplingspedal. Detta för att kvinnor (!) skulle kunna köra dem medan männen var ute i krig. Katie sa något sarkastiskt om att det bara var män på 40-talet som hade två fötter, kvinnor hade bara en fot och kunde alltså inte använda koppling. Men skrattet fastnade lite i halsen med tanke på att det känns som USA är på väg tillbaka till 40-talet på många sätt. 

Men jaja, det här gjorde oss glada igen. Osäkert exakt vad ett “federal clown prison” är för något, men det fick bli ett gruppfoto i alla fall. Sen åkte vi hemåt igen.