Vardagsfilosoferande

Lite ogenerat skryt bara

Peppe uppmanar fler kvinnor att skryta ogenerat. Läs kommentarerna till inlägget! Så inspirerande.

Om jag ska skryta om något jag är stolt över i mitt eget liv är det att ha flyttat till USA ensam som nyutexaminerad 21-åring utan att känna någon, utan arbetslivserfarenhet och utan nätverk, och ändå lyckats göra karriär som skribent och redaktör, på ett språk som inte är mitt modersmål. Är speciellt stolt över att ha lyckats landa jobbet på Roadtrippers, där jag börjar nästa vecka, eftersom det är ett sånt jäkla drömjobb. Jag utgår från att de fick mängder av ansökningar från kvalificerade personer och är så himla glad att de valde mig. 

På samma tema är jag stolt över att ha byggt upp en så solid vänkrets och nätverk under de här åren, speciellt eftersom jag egentligen är väldigt blyg (obs hatar det ordet) och ofta får ångest i sociala sammanhang.

Vad är ni stolta över?

Sverige vs. USA, Vardagsfilosoferande

Man får njuta medan det varar

Tänker mycket just nu på att Sverige verkar ha förvandlats till Kalifornien den här sommaren. Här kallas sommaren även för “fire season” eftersom det brinner överallt så här års. Det är torrt och hett och det regnar oftast inte på flera månader, så det är perfekta förhållanden för skogsbränder. Det är för övrigt inte bara på sommaren — senast i december hade vi massiva bränder som härjade här i San Diego och andra delar av Kalifornien, framför allt i Ventura och Santa Barbara. Så himla läskigt.

Det verkar även bli värre och värre för varje år som går, och min gissning är att det har med den globala uppvärmningen att göra. Jag har bott här i 10 år och kan intyga att vädret har blivit mer och mer extremt i princip varje år sen jag flyttade hit. 

Den stora skillnaden mellan Kalifornien och Sverige är dock att här finns det beredskap för bränder, eftersom det brinner varje år. Och det finns AC överallt för att svalka sig med. Jag lider med alla, både människor och djur, som drabbas hårt av hettan just nu. 

MEN SAMTIDIGT (hata mig inte för att jag säger detta) så är jag så himla avundsjuk på alla som får uppleva en rejäl högsommar i Sverige i år. Vill också bada varje dag och skrota runt i skärgården och ligga på klipporna och svalka sig med en båttur under en hel semestermånad. Det är möjligt att jag romantiserar en smula, men svensk sommar kommer alltid vara överdrivet idyllisk i mitt hjärta. Speciellt när det är varmt. 

Jag älskar sommaren i San Diego också, men jag känner ofta att jag är så himla dålig på att ta vara på att bo i ett semesterparadis. Kan inte minnas sist jag var på stranden, till exempel. Igår bestämde jag och Paul oss dock för att försöka vara bättre San Diego-bor för en liten stund och åkte ner till havet. Vi googlade och hittade en liten ö som hette Vacation Isle där det ligger ett par restauranger precis vid vattnet, sen tog vi med oss Lola och drack en kall öl i hettan bland alla semesterfirare. Det var fint. Men sen fick vi sitta i bilköer för att komma tillbaka till stan igen och vi insåg att det nog är därför vi aldrig åker till stranden. För mycket folk, och för mycket sand. 

Med det sagt hoppas jag att både Sverige och Kalifornien får lite välbehövligt regn snart.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 4-5

Läs del 1 här.

På den fjärde dagen låg vi ganska rejält efter i planeringen och var tvungna att fatta någon sorts beslut. Paul tänkte först att han skulle köpa en bättre begagnad Harley i Salt Lake City, men det visade sig vara nästan omöjligt på grund av Kaliforniens väldigt strikta lagar kring fordonimport. Så till slut blev det detta istället: en hyrhoj från Eaglerider. Det var inte billigt, men vi delade på kostnaden alla fyra eftersom ingen ville att Paul skulle behöva åka hem. 

Så här glada var vi över att ha hittat en lösning! Detta var för övrigt precis innan det började storma ganska ordentligt, lagom till att vi kom ut på motorvägen.

Vi stannade i Ogden norr om Salt Lake City för att äta lunch med våra kompisar Collin och Renee som precis hade flyttat dit från San Diego. Vi skulle egentligen bott hos dem två nätter tidigare, men saker och ting gick som bekant inte som planerat. Nu fick vi i alla fall gömma oss hemma hos dem tills det slutade regna. 

Sen hade vi ytterligare en lång eftermiddag och kväll av motorcykelåkande framför oss. Vi behövde nämligen ta oss ändå till Jackson, Wyoming, 40 mil norr om Odgen, och vi kom inte iväg förrän omkring klockan 16. 

Vi stannade bara för att tanka och för att dra på oss fler lager med kläder. Det var varmt medan solen var uppe, men så fort den gick ner blev det svinkallt. Det var i alla fall en himla fin väg, speciellt de sista kanske fem milen där vi körde högt uppe på en slingrig bergsväg med en forsande ström nere i dalen precis bredvid. Jag klickade in mig i Katies hjälm genom våra bluetooth-mikrofoner och skrek något euforiskt om hur vackert det var, och hon svarade med “I KNOW, I’M GONNA PUKE!”, vilket är Katie-språk för att något är fantastiskt. Hade det inte varit så mörkt och kallt hade vi helt klart stannat och fotat. 

Sista fotot jag tog den här dagen innan det blev mörkt: Katies hjälm till vänster och min till höger. Det hjälper tydligen att ha en stor vindruta frampå hojen, jag klarade mig undan de flesta insektsattackerna. 

Sen var det plötsligt onsdag och 4th of July och vi hade en hyfsat kort dag (bara 25 mil!) framför oss. Vi lämnade Jackson (där Paul av en händelse hade sprungit in i en barndomskompis i mataffären klockan 23 kvällen innan – liten värld!) och körde norrut.

Hit! Till Grand Tetons National Park. Det var som att befinna sig i en oljemålning, hela bakgrunden ser liksom fake ut? Och när vi stannade och åt lunch stod det ett rådjur och betade fridfullt precis utanför fönstret. Kände mig som en karaktär i en Disney-film hela dagen. 

Rolig grej: Namnet “Grand Tetons” kommer av att bergen ser ut som bröst. The Grand Teton betyder “det stora bröstet”. Kan säga att många skämt som uppstod under den här resan handlade om tetons. Vi är mogna på det viset.

Sen lämnade vi de stora brösten i backspegeln och körde vidare till nästa destination…

…nämligen Yellowstone National Park! Det här var en av Katies favoritgrejer på hela resan. Hon är uppvuxen i södra Kalifornien och tycker att granskog och grönska är väldigt exotiskt. För mig påminde det väldigt mycket om Sverige. Vi hittade i vilket fall som helst ett vattenfall. Den som sa “don’t go chasing waterfalls” hade fel. Leta ALLTID efter vattenfall. 

Okej, det här var exotiskt. Yellowstone (som tydligen är världens äldsta nationalpark och lika stor som Södermanland, enligt svenska Wikipedia) är mest känt för sina gejsrar. Vi lyckades tajma in det här utbrottet hos gejsern Old Faithful, som ungefär var nittionde minut sprutar 20 000 liter kokande vatten rätt upp i luften, sån sjuk grej. 

Yellowstone är även fullt av varma källor och andra spännande naturfenomen. Man får akta sig så man inte trampar utanför de markerade stigarna och bränner ihjäl sig. 

Den här dagen såg vi en hel massa vilda djur, bland annat en älghona, en varg, en väldans massa rådjur, en örn och så detta – vilda bisonoxar! Denna stod och betade vid sidan av vägen och verkade inte bry sig om oss när vi körde förbi på våra högljudda hojar. Men lite senare kom det två bisonoxar knallande på vägen precis bredvid oss i motsatt riktning. Det var lite nervöst. De här djuren är gigantiska. 600 kilo muskler. Men de verkade precis lika nervösa som vi och fortsatte bara gå. Jag vågade dock inte fota. 

Till slut kom vi i alla fall fram till vår destination för dagen: Gardiner, Montana. Det här var utsikten från vårt hotellrum. Kullarna i bakgrunden är utkanten av Yellowstone. Det hela hade varit väldigt idylliskt om inte kvinnan som jobbade i receptionen hade kläckt ur sig något extremt rasistiskt när vi checkade in. Hon trodde väl att eftersom vi är vita var vi på samma sida. Det gick INTE hem hos mig kan jag lova.

Eftersom det var 4th of July var nästan allt stängt, men vi lyckades hitta en öppen restaurang och åt en god men alldeles för dyr middag innan somliga (jag) stupade i säng, medan andra (Paul, Katie och Jordan) satt på altanen och tittade på fyrverkerierna över ån halva natten. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 1-3

För några månader sen satt jag och Paul och slözappade mellan Netflix och Amazon för att hitta något nytt att kolla på. Vi landade till slut i en ny tv-serie med Tim Roth som hette Tin Star. Vi är båda helt sämst på att bli intresserade av nya serier, så jag tror bara att vi såg kanske 20 minuter innan vi stängde av och antagligen satte på ett avsnitt av The Office som vi redan hade sett en miljon gånger istället. Men de 20 minuterna satte sina spår, för även om serien inte riktigt var vår grej så var miljön den utspelade sig i helt jävla överdådig. Dit vill jag åka, sa jag och googlade var Tin Star var filmad. Det visade sig vara i Kanada, i närheten av nationalparken Banff i Alberta.

Nästa dag messade jag Katie och sa att vi borde köra hoj till Banff. Hon tackar precis som jag aldrig nej till ett äventyr, och bara några timmar senare hade vi större delen av rutten planerad. (Vi planerade för övrigt hela resan med hjälp av Roadtrippers, där jag nu har fått jobb!) Vi presenterade idén för våra karlar som båda genast bestämde sig för att följa med. Och till slut blev det äntligen slutet på juni och dags att ge sig av. 

Så här såg de första dagarna ut.

Lördagen den 30 juni lämnade vi San Diego för att ta oss till vårt första stopp i Las Vegas. Vägen mellan San Diego och Vegas består av ca 50 mil av världens tråkigaste motorväg, plus att det så här års är omkring 40 grader varmt större delen av vägen. Vi svängde ändå av motorvägen för att utforska Zzyzx, ett ställe mest känt för sitt konstiga namn.

Det var så varmt och svettigt ute att vi var tvungna att stanna på en bensinmack och hälla kallt vatten över oss själva innan vi kunde fortsätta åka. 

Väl framme i Vegas gjorde vi det enda rimliga: svalkade oss i poolen med en kall drink. 

Nästa dag skulle bli den längsta och varmaste på hela resan. Vi skulle ta oss nästan 80 mil till Salt Lake City, och för att komma dit var vi tvungna att köra genom öknen i Nevada, Arizona och Utah där det var över 40 grader varmt. Vi började ändå morgonen med att ta en omväg genom Valley of Fire utanför Vegas. Åk dit om ni får chansen. 

Röda klippor och öken så långt ögat når.

Vi lyckades ta oss ända till Beaver i Utah, ungefär 35 mil från Vegas, innan Pauls hoj började hosta och ryka. Vi svängde in på närmaste mack och drack en kall folköl (eftersom Utah är en mormon-delstat och ölen man kan köpa i vanliga affärer är på max 3.5%) medan vi försökte fundera ut en bra lösning på problemet att det bara var dag 2 av 16 och Pauls hoj inte ville starta.

Efter mycket funderande och många telefonsamtal kom vi fram till följande: vi skulle bogsera Pauls motorcykel till närmsta Harley-Davidson-verkstad/butik för att antingen försöka laga problemet eller möjligen köpa en ny hoj (!). Hans var ändå 20 år gammal med väldigt många mil på motorn, så det var kanske dags. Närmsta H-D-dealership låg i St. George, runt 16 mil tillbaka i samma riktning vi just hade kommit från. Så vi bokade ett hotellrum precis bredvid H-D och så fick Paul åka truck medan Katie och Jordan och jag tog våra fullt fungerande hojar 16 mil i fel riktning. 

Det fanns i alla fall keliga hundar på parkeringsplatsen där vi satt och väntade på bogseringen.

Nästa morgon medan karlarna försökte laga Pauls hoj tog jag och Katie en sväng förbi Zion National Park som låg hyfsat nära St George. Vi hade egentligen inte planerat att besöka Zion på den här resan, men eftersom vi visste att det är en av de vackraste nationalparkerna i sydvästra USA kände vi att det gällde att passa på. 

Zion var SÅ. SJUKT. FINT. Något av det bästa på hela resan. Önskar att jag hade bilder som gjorde det rättvisa, men det var så mycket folk och vi hade inte tid att stanna så mycket. Vi får planera ytterligare en tripp hit helt enkelt.

När vi kom tillbaka hade killarna lyckats fixa ett av problemen och diagnostiserat ett annat som inte skulle gå att laga på en dag utan verktyg på en parkeringsplats utanför ett hotell. Jag la upp något på mina Instagram stories om detta, och en kille jag inte kände som följde mig hörde av sig och sa att han bodde en halv kilometer från där vi befann oss. Han erbjöd sig att komma med en trailer och plocka upp Pauls hoj och förvara den i sitt garage tills vi kunde komma och hämta upp den igen. Vilken grej va!? Älskar Instagram och motorcykelcommunityt. 

Paul hade hela dagen försökt ge upp och åka hem till San Diego igen, men vi andra vägrade låta detta hända. Inte efter bara två dagar. Så i brist på en bättre lösning för tillfället gjorde vi detta ganska spontana: packade om allting så vi fick plats med fyra personer plus all packning på tre hojar. Paul fick köra Katies hoj med Katie bakpå, och sen tog vi oss hela vägen till Salt Lake City, ca 50 mil norrut. 

Detta var dag tre. Hur det gick efter denna ganska dramatiska start på resan får ni veta i nästa inlägg. (Ni kan aldrig gissa vad som hände sen…)

Motorcyklar

För åtta år sen

Hörrni, TACK för alla grattis på förra inlägget. Lovar att berätta mer om det nya jobbet när jag vet mer! Men först något helt annat…

Idag dök detta upp i mina Memories på Facebook:

För exakt åtta år sen köpte jag alltså min första motorcykel. Då var jag 23 år gammal och kände ingen som körde hoj, och jag hade nog aldrig kunnat gissa hur mycket mitt liv skulle förändras tack vare det här beslutet.

Jag körde runt på denna lilla 250 cc:are i några månader innan jag uppgraderade. Och uppgraderade igen. Äger numera hoj nummer sex och sju i ordningen. 

Det kanske allra största hojåkandet har gett mig är ett enormt nätverk av coola kvinnor, framför allt i Södra Kalifornien, men även i resten av USA och internationellt. Jag har dessutom träffat alla mina bästa vänner och min kille genom en gemensam kärlek till motorcyklar. Jag har startat en blogg tillägnad denna hobby. Mitt Instagram-feed består till 99% av hojbilder. Och jag kom just hem från en nästan 700 mil lång motorcykelroadtrip som checkade av en hel massa grejer från min bucket list. 

Jag vet ärligt talat inte vem jag skulle vara idag om jag inte hade den här besattheten av allt som har med motorcyklar att göra.

Livet skulle vara bra mycket tråkigare, så mycket vet jag i alla fall.  

Bra saker, Jobbrelaterat

Plötsligt händer det

Här var det tyst. Vi kom hem från vår två veckor långa roadtrip i fredags, och jag har så många bilder och berättelser jag vill dela med mig av. Det kommer, snart. Men först en ganska stor nyhet.

För några månader sen skrev jag följande om mitt professionella drömscenario: “Jag vill ha ett jobb med flexibla arbetstider som inte kräver att jag befinner mig på ett kontor varje dag. Jag vill kunna ta med mig min laptop och tillbringa en månad i Stockholm varje sommar utan att behöva ta ledigt, eller jobba från en strand i Indonesien. Eller för den delen jobba hemifrån med en kelig katt i knät. Och så vill jag ha fler än 15 semesterdagar.”

Jag har sökt en del jobb och haft ganska många intervjuer sen jag skrev detta, men inget har känts riktigt rätt. Jag har skickat orimligt många mail där jag har tackat nej till nästa steg i intervjuprocessen. Det är ju fördelen med att söka jobb medan man har ett jobb man ändå gillar. Man behöver inte nöja sig med första bästa alternativ. 

Men så plötsligt dök det upp, det perfekta jobbet. Katie hittade annonsen och skickade länken till mig med kommentaren “I was gonna apply to this, but it’s obviously the perfect job for you”. Inte nog med att titeln och arbetsuppgifterna var nästan identiska med det jag gör nu, men det här jobbet var dessutom helt remote (alltså att man kan jobba varifrån som helst) och med obegränsat med semester. Och på ett företag jag redan var ett stort fan av. 

Jag skickade in en ansökan, och någon månad och fem intervjuer senare blev jag erbjuden jobbet. Det var igår. Idag sa jag upp mig från mitt nuvarande jobb. Och om två veckor börjar jag jobba som Managing Editor på Roadtrippers.com. 

Äventyr

Nu kör vi

Igår kväll var vi ute och tog farväl av hela gänget, idag kollade vi klart på RuPaul’s Drag Race säsong 10, och tidigt imorgon bitti sätter vi oss på hojarna och kör till Las Vegas för dag 1 av 16 av vår motorcykelsemester. Om en dryg vecka är vi förhoppningsvis i Kanada, sen får vi se vad som händer. Känns ju tveksamt om vi kommer vilja åka tillbaka till det här skitlandet igen.  

Å andra sidan tror jag att två veckor långt bort från civilisationen omringad av grandiosa vyer är precis vad jag behöver för att börja uppskatta USA igen. För säga vad man vill om det här landet, men jag har aldrig någon annanstans i världen sett lika mycket storslagen natur som här.

Jag kommer inte ha datorn med mig, men lyckas eventuellt blogga från mobilen. Annars får ni hemskt gärna följa med via Instagram. @Cylinderella heter jag där.

Äventyr, Motorcyklar

Born Free 2018 och tack för att ni finns

Nä nu får jag ju ta och rycka upp mig, en så här deppig blogg vill väl ingen läsa. Även om jag just grinade mig igenom era kommentarer på förra inlägget, TACK för att ni är så kloka och vettiga. Jag skänker redan pengar till ett gäng olika organisationer och har engagerat mig politiskt genom att voluntärjobba för en lokal kampanj. Men jag vill göra mer. Ska bara dra upp mig själv ur det här mörka hålet först. Om två dagar ger jag mig dock av på den där 16 dagar långa roadtrippen till Kanada jag har tjatat om, så jag tänker att det borde hjälpa. 

Under tiden tänkte jag aktivt ignorera all skit för en stund och dela med mig av lite bilder från förra helgen, då vi var på motorcykelträffen Born Free i Orange County. Så här såg det ut…

De flesta i vår grupp hade kört upp till Silverado redan på fredagen för att campa innan festivalen började på lördagen. Katie och jag skippade detta och körde upp tillsammans lördag morgon istället, iklädda våra matchande katt- och hundpatchar dagen till ära.

Det var väldigt mycket folk på festivalområdet, men tack och lov var det i alla fall omkring 10 grader svalare än det brukar vara på Born Free. Så bara runt 28 grader det här året.

Alltså, säga vad man vill om amerikanska motorcykelmän i allmänhet (de är ofta väldigt konservativa, “patriotiska” Trump-supporters som älskar vapen och hatar kvinnor), men vi har verkligen lyckats få ihop ett gäng riktiga guldklimpar i vår grupp. Paul hade sin Red Rag Garage-tisha med en blodig tampong på och Ace sportade denna fantastiska rosa “Masculinity is a prison”-skapelse tillsammans med en neonfärgad magväska. En frisk fläkt bland alla tuffa bikers med örnar och amerikanska flaggor på kläderna.  

Vi hängde på hojarna och snackade skit, som man gör.

Hittade en fin bensintank. 

Och avslutade helgen med ett gruppfoto med bästa gänget. Seriöst, vet inte vad jag skulle göra utan de här människorna.

Det ofattbara, Vardagsfilosoferande

Life’s a bitch and then you die

Alltså, är det normalt att bli så här påverkad av politik och skit som händer i världen? Jag har börjat få väldigt svårt att hantera och värja mig mot den dagliga vågen av riktigt, riktigt hemska nyheter.

Jag trodde att jag hade fått någon sorts grepp om flyktingkatastrofen här i USA, liksom lärt mig att hantera den, men i samma stund jag tänkte den tanken kom nyheten om att Supreme Court-domaren Anthony Kennedy går i pension, vilket innebär att Trump får tillsätta ytterligare en domare, vilket innebär att det nog bara dröjer något år innan abort och samkönade äktenskap blir olagliga igen. Och om Sverigedemokraterna tar makten är det väl bara en tidsfråga innan samma saker börjar hända i Sverige. And then some.

Jag mår så dåligt över detta att jag bara vill gråta. Inte sover jag heller, har vaknat med ångest vid 5-tiden och inte kunnat somna om flera morgnar i rad.

Samtidigt pågår ju livet precis som innan. Jag kollar på fotboll och glädjer mig åt tre mål och att både Sverige och Mexiko går vidare. Jag åker på festivaler och umgås med vänner och packar inför semestern.

Men minst en gång om dagen ramlar jag rakt ner i ett svart hål av hopplöshet och hjälplöshet.

Jag antar att det bästa alternativet vore att sluta gräva ner mig i nyheterna, men det är ju lätt för mig som privilegierad vit, straight medeklassmänniska att göra. De som direkt drabbas av de här händelserna kan inte välja att bara ignorera dem, alltså borde inte jag heller få göra det.

Hur gör ni för att hantera all skit som händer i världen just nu? 

Det ofattbara

Jamen glad midsommar då

Om ni undrar varför det är så tyst här just nu så är det för att min hjärna går på högvarv genom att tänka denna enda tanke på repeat:

Om några decennier, när allt det som händer i USA just nu förhoppningsvis har förpassats till historieböckerna som skräckexempel i stil med Förintelsen, kommer jag då att kunna säga att jag var en av de som gjorde något för att stoppa det? Kommer jag att ha varit en av hjälparna?

Jag vill inte vakna upp en dag om 30 år och behöva erkänna att det var delvis mitt fel att flyktingbarn togs ifrån sina föräldrar och spärrades in under fängelseliknande förhållanden, eftersom jag inte gjorde tillräckligt mycket för att stoppa det. Jag vill inte titta tillbaka på mig själv under den här tiden som en person som bloggade om vardagligheter medan det otänkbara skedde precis utanför (bokstavligen: jag bor 15 minuter från den mexikanska gränsen).

Jag vill tro att om jag hade levt i Europa på 30-talet hade jag brutit lagen genom att gömma Anne Frank i mitt hus, inte följt lagen och rapporterat henne till nazisterna. Men nu händer det här, och är jag verkligen den personen? Vad gör jag? Skänker pengar till organisationer som kan hjälpa och delar inlägg på sociala medier, men är det tillräckligt?

Jag inser såklart att det inte är så här verkligheten fungerar, man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, och ingen ensam person kan lösa problemen på egen hand. Det går också att leva ett normalt liv samtidigt som man håller på att gå sönder inombords över världens orättvisor.

Det här blev ju ett väldigt navelskådande och dramatiskt inlägg. Jag vet inte om vi är på väg mot en ny förintelse. Men jag vet att det kommer att bli betydligt sämre innan det blir bättre igen. Och jag vill inte vara en i den tysta massan som bara låter det pågå.