Helgen som gick

Vad är ens ett bananmuseum?

Här blandar vi högt och lågt. Förra helgen åkte Paul och jag på en mini-roadtrip till Salton Sea, en långsamt ruttnande sjö full av död fisk mitt i öknen. (Har skrivit om det här stället tidigare, till exempel här.) Vi hade tänkt ta hojarna, men det åskade i bergen på vägen ut så vi gjorde något så ovanligt som att ta bilen istället. Lyssnade på poddar och pratade med varandra, två grejer som är svåra att göra på motorcykelroadtrips. 

Vi skulle hit, till the International Banana Museum, ett pyttelitet museum precis bredvid Salton Sea, mitt ute i ingenstans, helt fullsmockat med… bananer. 

Vad ÄR ens ett bananmuseum kan man ju fråga sig, och det gjorde jag också. Jag var här för att intervjua ägaren och skriva en artikel för Roadtrippers eftersom vi firar #MuseumWeek den här veckan. Här är för övrigt den färdiga artikeln. Jag lyckades till och med smyga in en ordvits i rubriken. 

Paul köpte en frusen banan doppad i choklad och jag en bägare med hemmagjord bananglass. Det var 30 grader varmt ute, så det var extra gott i värmen. 

Sen var vi tvungna att skynda oss hem för att gå på födelsedagskalas för vår kompis Jordan. Födelsedagsbarnet fick t-shirt från bananmuseet i present. Och så här fin var himlen över motorvägen på vägen hem. 

Det ofattbara

Så jävla bakvänt (CW: abortförbud och andra hemskheter)

Om exakt en vecka, nästan på klockslaget, har jag min ceremoni för att bli amerikansk medborgare. Jag känner mig just nu väldigt kluven inför detta. Å ena sidan har jag bott i USA i över ett decennium och vill kunna rösta. Å andra sidan känns det helt bakvänt att pledge allegiance till ett land som systematiskt håller på att nedmontera demokratiska värden och mänskliga rättigheter. 

Antar att det har nått andra sidan Atlanten att flera amerikanska delstater har röstat igenom abortförbud eller extremt restriktiva abortlagar de senaste veckorna, inklusive Alabama, Georgia och Ohio. De som ligger bakom de här lagarna är dock garanterat medvetna om att de inte kommer hålla i rätten, men det är liksom det som är poängen. Roe v. Wade säger fortfarande att abort är lagligt i USA. Men lyckas man rösta igenom en tillräckligt extrem lag kommer den antagligen att hamna inför Högsta Domstolen, och där sitter numera Brett “I like beer” Kavanaugh redo att slå hål på Roe. 

Enligt Georgias nya abortlag (som dock inte börjar gälla förrän nästa år, förutsatt att den går igenom alls) förbjuds aborter efter sjätte veckan, vilket är tidigare än de flesta ens vet att de är gravida. I Alabama kommer läkare kunna dömas till 99 års fängelse för att ha utfört en abort — och eftersom det inte görs några undantag för våldtäkt eller incest innebär detta att om en kvinna blir gravid efter att ha blivit våldtagen kommer läkaren som utför hennes abort att kunna få ett längre straff än hennes våldtäktsman.

Jag kommer ihåg när The Handmaid’s Tale kom ut som tv-serie för två år sen. Då kändes den nästan som en manual för hur regeringen skulle kunna förtrycka livmoderbärare. Nu är vi nästan där. Under his eye. 

OBS! Vill man göra något för att hjälpa kan man till exempel skänka pengar till någon av följande organisationer:

Vardagsfilosoferande

Att välja vuxna vänner framför att skaffa barn

Jag och Katie har tatuerat in varandras namn på benen. Hon har mitt och jag har hennes. Det är som en dyrare och mer permanent version av de där bästishalsbanden man hade som barn, ni vet? Där man hade ena halvan av ett hjärta runt halsen?

För mig som bor så långt bort från min familj är mina vänner otroligt viktiga. De är som en surrogatfamilj och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. En av anledningarna till att just Katie och jag har kommit varandra så nära är att vi delar en helhjärtad övertygelse om att vi inte vill ha barn. Någonsin. Med Katie behöver jag inte vara rädd för att hon en dag kommer överge mig för att börja leva familjeliv. 

En grej som jag nästan aldrig hör någon prata om är nämligen vad som händer med en vänskap när den ena personen väljer att skaffa barn och den andra väljer att låta bli. Och den sorg som kan uppstå när man som vän blir bortvald — oavsett om det är den nya föräldern som väljer bort barnlösa vänner eller tvärtom. 

För det GÅR inte att fortsätta umgås precis som vanligt med någon som plötsligt har en helt ny människa att ta hand om. Föräldrar har andra prioriteringar än icke-föräldrar — såklart, det vore konstigt annars. 

Och jag tycker att det är viktigt att tillåta sig själv att sörja över detta. 

Vi har ett par personer i vår extremt tighta kompisgrupp som pratar om att eventuellt försöka skaffa barn någon gång i framtiden. Och det är väl orealistiskt att tänka sig att ett helt gäng på 10 personer som alla är mellan 30 och 40 skulle fortsätta vara barnlösa för evigt. Vi kanske inte kan förvänta oss att vi alltid kommer åka på semester eller köra motorcykel på helgerna eller gå ut och ta en öl på en vanlig onsdag tillsammans hela gänget. 

Jag älskar mina vänner, och jag älskar mitt barnfria liv. Och jag förväntar mig självklart inte att någon av de vänner som kanske väljer att skaffa barn en dag någonsin kommer att välja sina kompisar framför sina barn. Men för mig innebär detta också att jag har mycket svårare att låta personer som inte har svurit en barnfri ed att komma mig nära. 

Paul och jag är tacksamma varje dag över våra barnfria liv. Katie och hennes man känner likadant. Så om alla andra vi känner skulle få för sig att skaffa barn har vi alla fall varandra. Och det tycker jag att det är värt att tatuera in varandras namn över. 

Bra saker

PSA: Kolla på den här videon

Har ni sett det här klippet? Tom Holland lipsyncar till Rihannas “Umbrella” — i drag. Det är ett drygt år gammalt, så antar att de flesta redan har sett det, men det är på riktigt något av det bästa jag har sett på TV, någonsin.

Vet inte hur många gånger sammanlagt jag har kollat på det här klippet det senaste året. Det var ett tag sen sist dock, men igår var det någon som delade det på Twitter igen. Så nu är jag tillbaka i loopen där jag måste kolla på det minst en gång om dagen. 

Jag vet inte ens vem den här killen är (eller ja, har ju listat ut att han spelar Spider-Man i de nyare filmerna, men jag har inte sett dem) och han är absolut inte min killtyp. Men det här uppträdandet är ändå så jäkla HETT? 

Okej. Det var allt. End of public service announcement. 

Äventyr, Mexico, Motorcyklar, Resor

El Diablo Run 2019

I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).

Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren. 

Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade. 

Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.

På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter. 

Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.

Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.

Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.

Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger. 

Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken. 

Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag. 

Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint. 

Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen. 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder:

Listor

Min smak

Har sett den här listan på några bloggar nu och tyckte den var rolig. 

Min smak på killar
Asså, rent utseendemässigt gillar jag någon sorts fängelseestetik, typ ansiktstatueringar och stora ärr, och snubbar som är extremt självsäkra. Vet inte varför jag tycker att detta är attraktivt. Skulle aldrig palla att dejta en sån kille. Annars gillar jag killar som är feminister, tatuerade, skäggiga, kör motorcykel, kommer överens med mina kompisar och är trygga i sin manlighet. (Obs att detta exakt beskriver Paul, så yay!)

Min smak på mat
Jag gillar mat som känns fräsch och inte för tung/flottig. Sånt man äter på sommaren, typ sparris och citron. Älskar även koreansk, vietnamesisk och thailändsk mat. Och medelhavsmat. Mina bästa smaker är citrus, hallon, passionsfrukt och lagrad ost.

Min smak i musik
Om jag ska sammanfatta min musiksmak i en låt så blir det nog denna: Sweet Misery med Born to Lose. Ösig amerikansk punkrock med allsångsrefränger, det är min bästa genre. Sån musik som passar perfekt till både att dricka öl i en pool och att köra hoj på slingriga bergsvägar. 

Min smak i drinkar
Jag dricker inte sprit sedan ganska många år tillbaka. Däremot gillar jag öl, och då speciellt amerikanska pale ales med rejält humlepåslag och smak av citrus. Ge mig en APA eller session-IPA bryggd med Citra-humle så är jag lycklig.  

Min smak i fotografi
Jag är en sucker för bilder på överdådiga landskap och tomma vägar, sånt som gör att jag genast börjar planera en mental road trip. Vi kan illustrera detta med ett något suddigt screenshot från mina senast sparade foton på Instagram.

Min smak i kläder
Hängselbyxor och hatt/keps, det är min look för 2019. Eller jämt för den delen. 

Min smak i inredning
Min inredningsestetik är att jag vill att mitt hem ska se ut som en tatueringsstudio, med dramatiska färger och massor av grejer på väggarna. Och böcker överallt. När vi köper hus kommer jag att gå all in med den här inredningsstilen, inte bara lite halvhjärtat som nu (orka behöva måla tillbaka väggar när man flyttar).     

Min smak på filmer
Jag är verkligen dålig på att kolla på film. TV också. Kollar bara på samma serier om och om igen. Enligt Netflix gillar jag dock “Independent movies with a strong female lead”. 

Vardagsanekdoter

EU-valet

Idag har jag varit en god svensk medborgare och röstat i EU-valet. Jag visste inte ens att jag fick rösta i EU-valet förrän jag såg något om det på Facebook för några timmar sen. Så jag kollade lite snabbt upp ett gäng partiers valplattformar för EU, sen tog jag hojen ner till Svenska konsulatet och röstade. Så kan det gå. 

Jag hade min dalahäst-väst (dalaväst?) på mig dagen till ära. Jag har för övrigt fått tid för min amerikanska medborgarskapceremoni, så om bara några veckor kommer jag ha dubbelt medborgarskap. Då får jag väl sy fast en örn bredvid dalahästen så det blir rättvist. 

Och om det var någon som undrade så röstade jag på Feministiskt initiativ. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Nedräkning till Mexiko

Imorgon sticker jag till Mexiko tillsammans med ungefär alla mina kompisar. Vi ska på El Diablo Run, en stor chopperfest på stranden i San Felipe. Vi har hyrt ett stort hus precis vid havet och jag längtar SÅ mycket efter att få göra alla mina favoritgrejer i ett par dagar: köra motorcyklar, hänga med vänner, dricka drinkar på stranden, bada och äta tacos. 

Sist vi åkte på EDR, för två år sen, blev vår grupp på vägen ner så himla stor att det tog ca 10 timmar att köra 40 mil. Det här året har vi lärt oss av våra misstag och delat in oss i tre mindre grupper istället. Katie, Kelly och jag är den minsta gruppen, och eftersom vi är de enda som kör nyare hojar och inte behöver stanna och tanka var tionde mil så lär vi komma fram betydligt snabbare än alla andra.

Så här har de senaste dagarna sett ut: Alla har hängt hemma hos varandra och kollat/meckat på hojar. 

Jag har förberett mig för den här resan genom att göra en ordentlig service på hojen, samt skaffa ett nytt framdäck. Tog det nya däcket till verkstan igår för att få det utbytt och kände mig ganska stolt över den här lösningen. Vem behöver ens en bil när man kan frakta allt bakpå hojen!?

Nu försöker jag jobba men jag är så peppad på den här helgen att jag har svårt att koncentrera mig. Fick i alla fall just några foton från EDR 2017 av min kompis Mikey som körde ner med oss det året, och som fotar medan han kör hoj som en annan galning.

Det är alltså Paul och jag längst fram, och typ 20 pers bakom oss. 10 timmar!!!

Ses snart, Mexiko!

Vardagsanekdoter

En vanlig vardag

Ni vet den där utmaningen som gick runt på Twitter för ett tag sen där man skulle posta sitt senast skickade sms, och det skulle vara ens sista ord i livet? Om jag skulle göra den idag skulle mina sista ord vara: “I just peed in the bathtub”. 

Jag har en känsla av att många tänker sig att livet i Kalifornien är ganska glamoröst. Vi har perfekt väder, kändisar överallt, vita stränder, vackra solnedgångar, osv. Men idag känns allt detta väldigt långt från min egen verklighet. Det regnar ute (wtf? trodde vi var klara med detta väder nu), jag är täckt i katthår (se bildbevis ovan) och vår toalett har gått sönder.

Jag jobbar hemifrån och dricker litervis med vatten varje dag, så att inte ha en fungerande toalett är… lite jobbigt. Funderade på att knacka på hos grannen för att fråga om jag kunde låna deras toa, men eftersom det regnar vill jag helst inte gå ut. Så jag kissade just i badkaret. Sen messade jag Paul för att berätta detta för honom. 

Nu är både vår toalett och vår ugn trasiga. Vilken dag som helst ringer vi någon som kan fixa detta. 

Varsågoda, en inblick i mitt glamorösa liv.

Det ofattbara

Den andra sidan av gränsen

Att bo i USA just nu känns ganska ofta som att befinna sig i the twilight zone. Presidenten och republikanska politiker ljuger hejvilt om allt möjligt hela tiden, och trots att de allra flesta vet att de ljuger får det liksom bara pågå? Många av de mest destruktiva lögnerna handlar om den mexikanska gränsen och hur det tydligen råder undantagstillstånd och kaos där. Det gör det ju inte. 

Jag bor 15 minuter från världens mest trafikerade gränsövergång och lever mitt i en “mega-region” som består av San Diego och Tijuana. Jag har alltså personlig erfarenhet av alla fördelar detta för med sig: kulturellt utbyte, utökad arbetskraft och ekonomiska möjligheter, massor av god mat och dryck på båda sidor av gränsen, osv i all oändlighet. Har haft kollegor som bor på den mexikanska sidan och pendlar till USA varje dag, och vet att det motsatta också är hyfsat vanligt. 

Om man faktiskt bemödar sig med att ta sig ner till gränsen istället för att lyssna på Donald Trumps rasistiska propaganda så kan det till exempel se ut så här…

USAs sydvästra hörn, där gränsmuren möter Stilla Havet, utgörs av Border Field State Park. Och i Border Field ligger något som heter Friendship Park. För att komma dit måste man så här års promenera ungefär 2,5 km från en parkeringsplats, eftersom själva vägen in är avstängd. 

Det gjorde Katie, Edy och jag i lördags. 

Det var strålande solsken ute och allt stod i blom. Trots att detta är en extremt vacker park precis vid havet var vi nästan helt ensamma här. 

Friendship Park är ett område mellan de två gränsstaketen där personer från båda sidor av gränsen kan mötas genom stängslet. Det är hårdbevakat av Border Patrol på den amerikanska sidan — man får till exempel inte fota eller ha fysisk kontakt genom staketet. Men trots detta kör folk ibland i flera timmar för chansen att få träffa sina släktingar här. Det är både fint och extremt sorgligt på samma gång. 

Border Field State Park är också fullt av extrema kontraster: Den höga, mörka muren som sträcker sig ända ut i det klarblåa havet. Den helt tomma stranden på USA-sidan jämfört med Mexiko-sidan som är full av folk och parasoll och barn som badar. Uniformerade gränsvakter omgivna av miljontals färgglada blommor och fjärilar. Taggtråd och sandstrand. 

Vi var här för att jag behövde ta lite foton till den här artikeln om Friendship Park, och Katie och Edy hängde på för att få lite frisk luft och motion. Förutom Border Patrol och kanske tre personer som var där för att säga hej till släktingar på andra sidan gränsen såg vi inte en levande själ.

På vägen hem igen fick vi höra om dödsskjutningen i en synagoga som skedde mitt under Pesach här i San Diego bara några timmar tidigare. En 19-årig man med en AR-15 sköt ihjäl en kvinna och skadade tre andra personer medan han ropade “anti-Semitic slurs”, enligt New York Times.

Såna här hemskheter händer ju hela tiden i USA, men det är extra läskigt när det händer i ens egen stad. Vi fick i alla fall en extra påminnelse om att det verkliga hotet inte alls kommer från andra sidan den mexikanska gränsen, utan istället från arga, vita män med automatvapen. Ingen är förvånad.