Bra saker, Sverige

Syskon är det bästa som finns

Vår allra sista dag i Stockholm passade vi på att göra det kanske viktigaste på hela resan, nämligen att hänga med mina syskon.

Paul och jag tog båten från Södermälarstrand till Norrmälarstand för att äta lunch med min lillasyster Frida och min lillebror Erik på Mälarpaviljongen. Älskar att man kan ta båtar överallt i Stockholm.

När vi klev av båten sprang vi av en händelse in i min andra lillebror, Petter, som var på väg till jobbet på sin moppe. Det här med att köra tvåhjulade fordon ligger visst i släkten.

När Frida och jag var små hade vi alltid identiska kläder på oss (bildbevis här) och idag körde vi visst en ofrivillig repris på detta. Och Erik hade precis fått veta att han hade kommit in på läkarlinjen i Stockholm (han har redan en psykologexamen, så himla ambitiös kille) så vi var ju tvungna att fira.

Vi promenerade bort till Flyt/Mojitobaren där Petter jobbade för dagen och skålade i mojitos och cava. Så mycket att fira, bara en sån sak som att vi alla fyra fick hänga tillsammans för första gången på 6 år liksom. Flyt är för övrigt en strålande liten bar på en båt med världens finaste utsikt, perfekt för eftermiddagshäng på sommaren. (Även om det för all del började regna medan vi satt här så vi fick flytta in under taket.) Stockholmstips!

Några av mina bästa personer. Det är inte mycket jag saknar från Sverige, men det ÄR sorgligt att bo så långt ifrån sina syskon. En himla fin sista dag i Stockholm fick vi i alla fall tillsammans.

Bra saker, Jobbrelaterat

How to Be Badass

Nu är det här! Det nya numret av San Diego Magazine, där jag har skrivit omslagsreportaget som handlar om fyra ascoola kvinnor. Är rätt så stolt över detta, vill typ rama in hela magasinet och hänga på väggen, och köpa en kopia och skicka till alla jag känner.

Här kan man läsa hela reportaget om man vill. (Och det vill man ju?)

Livet är en fest, Vardagsfilosoferande

Off the grid



Idag ställde mitt jobb till med årets största fest, vårt Best of San Diego Party som firade 10 år i år. Jag drog med mig min karl och trängdes med 2000 pers bland San Diegos bästa restauranger och barer. Massa god mat och dryck, men jag blir fasen helt utmattad av såna här sociala tillställningar. Plus att jag var där hela dagen och hjälpte till med förberedelserna, så jag är extra trött och borde verkligen gå och lägga mig.

Imorgon bitti ska vi dessutom åka och campa. Vi är ganska många i vår umgängeskrets som känner att vi behöver en helg i bergen utan mobiltäckning så att vi kan koppla bort all skit som händer i det här landet (och i resten av världen) åtminstone för en helg. Så imorgon blir vi 16 personer som tar hojarna upp till Idyllwild. Det ska bli så. himla. skönt.

Ok, det var bara det. God natt.

Helgen som gick, San Diego

Två strandhatare åker till stranden

Måste ta en paus i att tänka på och prata om nazister för annars kommer jag helt att förlora förståndet (<– sjuk grej att behöva säga år 2017). Så här kommer en liten titt på min söndag, som jag antar kunde ha varit sämre.

Det var strålande sommarvärme ute och Paul och jag fick för oss att vi skulle göra något typiskt San Diego-igt och åka till stranden. Kan räkna på en hand de gånger vi har varit på stranden tillsammans de senaste åren, det är liksom inte vår grej. För mycket sand och för mycket folk. Men sagt och gjort, vi tog med oss Lola och körde ner till Mission Beach.

Vi köpte glass! Och jag hade min nya kamera med mig. Jag älskar den.

Det var eftermiddag och motljus, och stranden var helt packad med folk.

Det är verkligen som en helt annan värld nere på boardwalken. Vi som mest hänger på hipsterställen långt från stranden eller kör hoj i bergen är inte vana vid detta. Så himla kaliforniskt är det i alla fall.

Vi satte oss på en bar med utsikt över stranden och tog en kall öl.

Lola är inte heller så förtjust i sand, hon är mer en cityhund. Vi orkade med stranden i ca en timme (varav vi stod i kö för att köpa glass i säkert 20 minuter), sen åkte vi hem igen. Det var fint, men nu dröjer det nog till nästa sommar innan vi tar oss hit igen.

Listor

Arg-listan

Idag regnar det. Jag kan inte minnas att det har regnat i augusti en enda gång under mina nio år i San Diego, och jag pratade just med ett par kollegor om hur snabbt det går att se faktiska resultat av den globala uppvärmningen. Dessutom sov jag knappt något inatt. Så det känns som ett lämpligt tillfälle att göra den här arg-listan, hittad hos Jenny.

Obehagligaste jag vet: 
Alltså, att rensa hår ur golvbrunnen i duschen/badkaret. Jag KAN inte göra detta, får kväljningar bara av att tänka på det. Den kanske allra bästa egenskapen hos Paul (och då har han extremt många bra egenskaper) är att han alltid rensar golvbrunnen utan att klaga. Keeper.

Absolut inte min killtyp: 
De allra flesta killtyper är inte min typ, jag har ganska snäva krav. Men allra mest ogillar jag nog bröliga bro dudes samt bikersnubbar som har byggt hela sin identitet på att det är manligt att köra motorcykel och därför känner sig enormt hotade av kvinnor som kör hoj.

Absolut inte min kompistyp:
Personer som är high maintenance.

Sak som får mig att sluta vara vän med någon på Facebook:
Oftast en av två saker: att personen ger uttryck för rasistiska, sexistiska eller homofoba åsikter, eller att jag inser att jag är kompis på Facebook med någon som jag inte vet vem det är.

Sak som får mig att ranta loss i kommentarsfält:
Jag försöker verkligen undvika att ranta loss i kommentarsfält, men ibland bara måste jag (trots att min självbevarelsedrift skriker åt mig att låta bli). Exempel ur verkligheten på situation där jag var tvungen att kommentera: en bekant som är anti-vaxxer postade något foliehattsidiotiskt på Facebook om att vaccinationer är förbjudna i Europa, och VARFÖR SKULLE DET VARA FÖRBJUDET OM DET INTE ÄR FARLIGT ATT VACCINERA SINA BARN? Som den kanske enda europé den här personen känner var jag då tvungen att berätta för hen att hen hade fel, vilket till slut resulterade i att hen raderade hela inlägget.

Då slutar jag följa en blogg/ett instagramkonto:
Jag avföljer ganska ofta folk på Instagram, oftast efter att någon jag inte känner i verkligenheten utan bara följer på IG postar något politiskt och det visar sig att de är Trump-supportrar/rasister/sexister. Har nolltolerans för sånt i mitt feed.

Äckligaste mat jag vet:
Kött. Tycker verkligen att det är knäppt att så många människor anser att det är helt normalt att äta DÖDA DJUR!?

Äckligaste drycken:
Läsk och annat som bara smakar socker.

Blir arg på: 
Mycket, men just nu framför allt giriga vita män i maktposition som sätter sig själva först och är beredda att låta miljontals människor lida så länge de kan tjäna pengar på det.

Sämsta bok jag läst:
Oj, jag vet inte? Men den sämsta boken jag har läst i år är nog i alla fall The Life We Bury av Allen Eskens. Vilket slöseri med tid.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Vänner. Paul brukar ha den på i bakgrunden medan han gör annat, och den serien har verkligen inte åldrats med värdighet. Blir arg på all casual fatshaming och alla homofoba skämt.

Sämsta karaktären i en film eller tv-serie:
Ross i Vänner. Gnälligare och mer irriterande person får man leta efter.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Jag är ingen våldsam person, men i lördags var det fan nära. En random snubbe i ett parkeringsgarage anklagade min kompis B för att ha kört in i en bil och åstadkommit en stor buckla. Han gick till och med och hämtade ett gäng väktare för att göra en anmälan. Vi hittade dock ägarna till bilen med bucklan, och de bekräftade att de hade blivit påkörda någon månad tidigare, någon helt annanstans. Den här snubben vägrade dock att be om ursäkt vilket urartade i en ganska otrevlig skrikmatch mellan mig och B och honom. Hade jag haft mindre självkontroll hade jag eventuellt gått fram och knuffat honom, alternativt kört in i hans bil.

Sist jag skrek så skrek jag det här till den här:
Massa okvädesord till snubben ovan. Obs att jag inte kan minnas sist jag skrek på någon innan detta hände. Är ingen skrikare.

Fulaste plagg jag vet:
MAGA-keps.

Det skriker jag när jag blir arg:
GODDAMN IT! eller FUCK!

Det ofattbara, Irritationsmoment

Make Nazis Afraid Again

Jag har en klump i magen som vägrar ge med sig. Har så svårt att ta in att vi är nu på gränsen till kärnvapenkrig samtidigt som nazister marscherar öppet på USAs gator och kör ihjäl folk som protesterar. Det är 2017 och Donald Trump har varit president i ett drygt halvår. Hur kunde det bli så här?

Jag hade egentligen tänkt skriva något om helgen som gick. Jag var på födelsedagsfest för min kompis B på ett hotell/casino i Pala norr om San Diego, och jag var den enda som dök upp. Alla hennes andra kompisar bangade i sista sekunden, de flesta samma morgon. Så det var bara jag, B och hennes mamma hela dagen och hela kvällen.

Nu är det måndag och jag har huvudet fullt av nazister, Nordkorea och vänner som sviker. Klump i magen.

(Tishan på bilden köpte jag för övrigt på en tatueringsstudio i Malmö förra månaden. Den är för små barn, men funkar som magtröja också. Och just nu är den det mest lämpliga plagget jag äger.)

Det ofattbara

En dålig grej den här veckan

Som uppföljning på det förra inlägget, som var alldeles för positivt…

1.

“North Korea” och “Nuclear war” trendar på Twitter just nu efter att Trump har gått ut och hotat Nordkorea med kärnvapenkrig. BRA! KUL! VI KOMMER DÖ!

(Jag vet inte varför, för det är så mycket som är åt helvete i världen just nu, men just tanken på kärnvapenkrig gör att jag får så stark ångest att jag knappt kan andas. Så fort min kompis Katie såg nyheterna idag började hon skicka roliga videoklipp till mig för att distrahera mig från tanken på ett nytt världskrig… Det hjälpte inte.)

Bra saker

Tre bra grejer den här veckan

1.

Jag har köpt en ny kamera! Den ska inte komma på posten förrän på torsdag, men jag är så himla peppad. Har haft min asgamla Nikon D3100 i flera år och den håller på att falla isär, plus att den är stor och otymplig och jag orkar aldrig bära med mig den någonstans. Så jag har funderat ett tag på att köpa en spegellös systemkamera istället eftersom de är betydligt mindre och lättare, och häromdagen beställde jag en Sony A5000. Det är ju verkligen inte den nyaste modellen, men jag har ingen större lust att lägga nästan tjugo tusen spänn på en kamera som jag mest kommer använda till en blogg jag inte tjänar några pengar på, såatteh ¯\_(ツ)_/¯

Men bered er på snäppet bättre bilder här framöver i alla fall! När jag har lärt mig hur den nya kameran fungerar.

2.

Jag har haft ett par extremt hektiska veckor på jobbet sen vi kom hem från Sverige, men det har tydligen lönat sig. Igår blev jag nämligen framröstad av mina kollegor till Employee of the Month, vilket är ett så himla fint sätt att få känna sig uppskattad på. Det innebär också att jag får en extra semesterdag som belöning. Har ju lite snålt med semesterdagar annars, som sagt, så en till skadar ju verkligen inte.

3.

Ni vet det där reportaget om inspirerande kvinnor jag nämnde att jag jobbade på för ett tag sen? Det blev betydligt större än jag hade väntat mig – jag fick 10 helsidor i magasinet plus omslaget. Jag lämnade in det häromveckan, och idag fick vi våra förhandskopior av det nya numret här på redaktionen. Och alltså, att hålla ett glossigt magasin i handen där jag har skrivit omslagsstoryn, och där det längsta reportaget har min byline… jag vet inte om ni förstår vilken stor grej det här är för mig. Den lilla blyga 17-åringen inom mig, som praktiserade på Svenska Dagbladet i gymnasiet och drömde om att bli journalist, skulle vara så stolt. Ska köpa ett nummer av tidningen till alla jag känner. Och jag lägger såklart upp en länk här när artikeln går att läsa online.

Sverige

Sverige, del 6: Vad Paul tyckte

Ni är flera stycken som har efterfrågat ett inlägg om vad Paul tyckte om Sverige (eller ja, mest Stockholm då eftersom det var där vi var större delen av tiden), så här kommer det! Några grejer som Paul gillade, ogillade, eller som bara var annorlunda från vad han är van vid:

• Pappor med barnvagnar! När jag frågade Paul om vad han uppfattade som den största kulturkrocken var detta det första han nämnde. Att man i Stockholm ser så många män som hänger med sina barn i parker eller på stan. I USA ser man inte detta. Någonsin. Eftersom Paul är feminist gör han samma analys som jag, att ett av de största hindren för jämlikhet i USA är det väldigt utbredda machoidealet som gör att män ofta är frånvarande fäder och inte har några verktyg för att vara omhändertagande och känslosamma. Enligt Paul ses det som en svaghet att ta hand om barn här, så han var verkligen extremt imponerad över alla närvarande, engagerade pappor vi såg i Sverige.

• Det bästa Paul åt på hela resan: en calzone med pesto från Seven Eleven, som han åt på tunnelbanan klockan två på morgonen. Bildbevis ovan.

• Det näst bästa han åt: halloumi. Det är jättesvårt att få tag på halloumi här så han hade aldrig ätit det innan, men när vi var i Sverige åt han det nog varje dag i två veckor. Citat: “It changed my life.”

• En inte lika kul grej var att minst en gång om dagen fick han, i egenskap av amerikan, stå till svars för den totala shitshow som är amerikansk politik. Så himla många personer frågade honom hur Trump kunde bli vald, och han ba, jag vet inte, jag röstade på Hillary?

• Vi gick många kilometer om dagen medan vi var i Stockholm. I San Diego går vi aldrig någonstans, den här stan är liksom inte byggd för gångtrafik. Så det var en annan grej. Paul hade med sig två par sprillans nya skor, det första paret fick han slänga efter en vecka eftersom de var så slitna från allt promenerande.

• Ljuset! Att det är ljust typ hela nätterna på sommaren. Paul säger att han önskar att det var så här också, för då kan man vara uppe hela natten och sova hela dagen utan att känna att man slösar bort de timmar då det är dagsljus.

• Den största chocken för mig var pengarna, och Paul nämnde också detta. Jag hade med mig några svenska sedlar och mynt som jag hade hittat i en låda här hemma – inte jättemycket, kanske totalt 200 kronor – så döm om min förvåning när jag fick veta att de inte gick att använda längre!? Jag hade ingen aning om att det fanns nya pengar. Och att typ ingen använder kontanter längre. Vi brukar alltid ta med oss cash på semester för att det är lättare att hålla koll på hur mycket man spenderar, men det gick ju knappt att använda i Stockholm. Vi tog en öl på söder en av de första kvällarna och när jag försökte betala med kontanter så stirrade bartendern på mig helt förvånat och sa “Oj! PENGAR!” som om jag hade försökt betala med en påse antika guldmynt eller något. Ha! I USA använder man fortfarande checkar och ettöringar. Såatteh. Sverige är kanske lite mer modernt på den fronten, ja.

• Stockholm är enligt Paul befolkat till största delen av “beautiful, fashionable people”…

• …fast det ligger cigarettfimpar på marken överallt. Tydligen.

• Övriga iakttagelser: tunnelbanan är förvirrande, man kan ta båtar överallt, Globen är awesome, alla svenskar är tatuerade och spelar i band (detta är nog mest min umgängeskrets, men ändå), folk badar lite var som helst, svenskar är artiga och tystlåtna, och svenskt bröd och ost är det bästa som finns.

 

Håller ni med eller är han ute och cyklar?

sommar, Sverige

Sverige, del 5: SKÄRGÅRDEN ♥

Vi har varit hemma i San Diego i några veckor nu, och jag har haft så SJUKT mycket att göra. Men förhoppningsvis är det inte för sent att lägga upp några bilder från Sverige?

Vi åkte ut till min pappas sommarställe i Öregrund ett par dagar. Här tillbringade jag i princip hela mina somrar som barn, och jag kan inte tänka mig att besöka Sverige utan att åka ut hit.

Det var alldeles för kallt för att jag skulle få för mig att bada, men min pappa (som badar året runt) och lillebror hoppade i, och då kände Paul sig tvungen att göra likadant. Omkring 16 grader i vattnet. Uppfriskande! Tydligen.

Min pappas hus till höger och min fasters i mitten. Min familj har ändå flyttat ganska många gånger under min livstid, men det här huset har alltid funnits där, som den enda konstanta bostaden. Mina farföräldrar köpte det för många år sen. När man bor på andra sidan jorden från sin familj och sin uppväxtort känns det extra viktigt att ha något att kalla “hemma”. Huset i Öregrund är nog det närmaste hemma jag har. 

Vi gav Paul en hundraprocentig svensk sommarupplevelse och lärde honom att spela kubb. Det var jag, min lillebror, min kusin och så Paul. Vi var ganska dåliga, men det var kul ändå!

Och så tog vi en promenad ner på stan för att titta på alla fina båtar.

Männen i mitt liv ♥

En grej som stod på min lista över somriga grejer att göra i Sverige: äta mjukglass!

Pappa tog en sväng i sin lilla jolle. Det är sällan man ser min far så glad som när han är ute till sjöss.

Dag två på landet skulle vi egentligen ha åkt ut med båten, men det var regnigt och ganska kallt, så Paul och pappa och jag åkte på roadtrip istället. Till Lövstabruk!

Och när vi kom hem igen hade det blivit soligt, så vi gjorde middag och åt ute på altanen. Det serverades sill och potatis (med vegetariska alternativ) och så fick Paul lära sig några svenska snapsvisor. Oklart riktigt hur pass knäppa han tycker att svenska traditioner är.

Och så satt vi ute tills solen gick ner och det blev kallt och alldeles för mycket mygg. Vårt hus har i alla fall finaste utsikten i stan, och Öregrund är – enligt säkra källor – det enda stället på östkusten där solen går ner i havet.

Dag 3 var det soligt igen, så vi åkte ut med båten!

När jag tänker på svensk sommar är det detta jag tänker på. Att ta farfars gamla båt ut till någon liten ö i skärgården, lägga till vid klipporna och sola, bada och äta medhavd lunch. Kanske kommer det en liten regnskur, men det gör inte så mycket. Det är alldeles stilla, och förutom vågornas kluckande och en och annan fiskmås är det helt tyst. Är så glad att jag fick visa Paul detta.

Blir som ni kanske märker helt nostalgisk av detta. Men svensk sommar, ändå, hörrni? Vilken grej.

Sen lät pappa Paul köra båten, hela vägen hem. Båten är från 60-talet, så för Paul var det nog ganska mycket som att köra en av sina gamla bilar.

Sen tog vi ett traditionsenligt familjefoto på klipporna innan vi åkte in till Stockholm igen. Pappa, styvmamma, kusin, faster och lillebror. Fint gäng detta ♥