Joan-Cusack
Amerika, Det ofattbara

Från Obamacare till Trump-don’t-care

Är så ledsen just nu. Det var väl ett tag sen jag klagade på att USA egentligen är ett u-land som låtsas vara ett i-land, men det har sällan varit tydligare än idag. För bara en liten stund sen röstade nämligen medlemmar av Representanthuset ja till Trumps “sjukvårdsreform” som ska ersätta Affordable Care Act (aka Obamacare). I praktiken kan den nya planen innebära att många miljoner människor blir av med sin sjukförsäkring, antingen för att de inte kommer ha råd med de nya premierna eller för att de kommer blir förnekade pga pre-existing conditions (vilket kan innebära allt från astma till graviditet till cancer till att ha blivit våldtagen).

Jag förstår inte hur ett land som kallar sig en stormakt år 2017 inte kan erbjuda sjukvård som en rättighet till sina invånare. Jag förstår inte hur någon enda person kan rösta på ett parti som så tydligt tar försäkringsbolagens parti över de människor de har blivit tillsatta för att representera. Jag förstår inte hur den kristna arbetarklassen i mitten av landet, som till övervägande majoritet röstade Trump, inte inser att det är de själva som kommer att drabbas hårdast av detta. Jag förstår inte heller hur politikerna i Representanthuset med gott samvete kan rösta på ett förslag som kommer att orsaka människors död. Barn kommer att dö av detta. HUR försvarar man det här beslutet för sig själv, sin familj, sina väljare? Det är ren och skär ondska.

Förhoppningsvis röstas förslaget ner i Senaten, och alla de miljoner människor som har blivit försäkrade genom Obamacare kan fortsätta uppsöka sjukvård när det behövs. I alla fall ett tag till. 

Joan-Cusack

weather
Äventyr, Irritationsmoment

Om vädret kunde samarbeta vore det fint

weather

Jag börjar känna mig en smula motarbetad av högre makter som av någon anledning inte vill att jag ska få se Grand Canyon. Vi skulle ju åkt förra helgen, men sköt upp det en vecka pga kallt och regn den enda dagen vi skulle vara där. Alla andra dagar i hela april och hittills i maj har varit soliga och varma. Men nu ser det ut som att det ska regna helgen som kommer också. Inte bara i GC, utan i princip hela vägen från San Diego till Arizona, så vi kommer med andra ord bli ganska blöta på hojarna.

Så vi får se hur det blir. Just nu lutar det åt att vi helt enkelt packar en massa regnkläder och kör ändå. Jag har inte en ledig helg utan planer igen förrän i juni, och då är det med stor sannolikhet för varmt för att köra genom Arizona.

Aja. Detta är i alla fall mitt största problem i livet just nu, så jag antar att det kunde vara värre.

Save

ig
Helgen som gick

Helgen som gick i 9 bilder

Här kommer veckans helgsammanfattning. Det känns som att jag gör dessa hela tiden, betyder det att tiden går alldeles för fort? Det är redan maj, så ja, det gör det nog.

01

I lördags åkte jag hem till Katie på förmiddagen. Där var redan Stacey och Edie, som alla hjälptes åt att byta ut avgasrören på Katies hoj till en uppgraderad modell. Ju fler kockar osv, så jag satt mest bredvid och fotade. Bra arbetsfördelning!

02

Sen promenerade vi ner till Daofu för att äta lunch. Det här är kanske världens bästa restaurang – man får en gratis tofusallad till förrätt, och så ingår det glass till efterrätt. Och portionerna är så stora att de räcker till tre måltider. Plus att ca halva menyn är vegetarisk/vegansk och de gör egen tofu.

03

Efter maten köpte vi öl och gick tillbaka hem till Katie för att kolla på senaste avsnittet av RuPaul’s Drag Race. Katies tre hundar var extremt keliga som vanligt.

04

Efter detta påpekade jag att det var alldeles för fint väder ute för att sitta inomhus (svensk som jag är) så vi satte oss på Katie och Jordans tomt och spelade Exploding Kittens tills det blev mörkt ute. Då åkte jag hem och kollade på Parks & Recreation med Paul resten av kvällen.

05

På söndagen tog jag en välbehövlig sovmorgon, och sen mötte jag upp med Katie och Stacey (igen!) för att åka på en liten motorcykeltur. Det var JÄTTEvarmt ute så vi bestämde att det var bäst att hålla sig borta från stranden (där det alltid är väldigt mycket folk och trafik och inte går att köra tillräckligt snabbt för att hålla sig sval på hojen) och körde inåt landet istället.

06

Vi tog våra bästa slingriga bakvägar till Alpine Brewery för att äta lunch. Väl framme var vi så hungriga att jag glömde fota maten innan den var uppäten. Oh well.

07

Sen tog vi den lååååånga vägen hem, förbi Otay Lakes där vi stannade för att kontemplera hur fint det var.

ig

Stacey tog den här bilden på mig som jag la upp på Instagram, och som ganska snabbt blev min mest gillade bild någonsin med 1780 likes. Fast jag tror att det var något fusk, för sen fick jag följande direktmeddelande från en okänd person: “Hello. Our company has given you a present likes to last post. Incredible?” Incredible, indeed!

09

Sen åkte jag hem till Paul igen. Han har knappt lämnat huset på flera månader eftersom han försöker få sin ena hoj klar för en Mexiko-resa vi ska göra om ett par veckor. Han gjorde i alla fall lite “yoga” på garageuppfarten för att imponera på vår granne som just hade avslutat en 30-dagars yogautmaning. Och det var den helgen!

beyonce2
Irritationsmoment, Nära döden-upplevelser

Aghhggkknrhshh folk som kör som idioter

På väg hem från jobbet idag var jag och min bil extremt nära på att bli påkörda av en annan bil (long story short: jag körde i filen längst till vänster på en trefilig enkelriktad gata när en bil i mittfilen försökte svänga vänster över två filer. Hade jag inte tvärbromsat och lagt mig på tutan hade bilen kört rakt in i mig. Nu stannade den istället med ca 1 centimeters marginal).

Vid det här laget var jag dock fortfarande osäker på om jag hade blivit påkörd eller inte – det lät som en mindre kollision, men det kunde lika gärna ha varit något annat, typ ljudet från den andra bilens bromsar eller alla mina grejer som flög ner på golvet från passagerarsätet när jag tvärnitade.

Så jag följde helt enkelt efter bilen som nästan hade krockat med mig tills den körde in på en parkeringsplats och parkerade. Alltså, jag vill påpeka att jag är ganska konflikträdd och helst undviker konfrontationer, men den här situationen gjorde mig så jäkla arg. Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som är ouppmärksamma i trafiken. Kanske framför allt för att jag och så många jag bryr mig om kör hoj, och då kan det ganska lätt handla om liv och död när bilförare inte är uppmärksamma.

Så jag gick helt enkelt fram till damen som körde bilen och skällde ut henne, sen tog jag för säkerhets skull ett foto på hennes registreringsskylt och gick tillbaka till min bil. Damen var ganska ursäktande, men hennes dotter som var i 20-årsåldern och var med i bilen blev skitsur när jag fotade regplåten, så det hela urartade till ett ganska ordentligt bråk. Damen hotade med att ringa polisen (oklart varför, med tanke på att hon hade gjort en olaglig vänstersväng och nästan orsakat en krock, medan jag inte gjort något olagligt alls), medan jag skrek något jag inte minns tillbaka och sen körde därifrån.

Sen var jag så arg att jag skakade hela vägen hem. Vad är det för FEL på folk? Hur tänker man om man först kör som en idiot och nästan orsakar en krock, och sen börjar hota personen man nästan har kört på? Vill verkligen veta.

Aja. Nu när jag har fått ventilera kan jag kanske släppa detta. Tack för att ni lyssnade.

beyonce2

Tacksam att jag och Beyoncé klarade oss helskinnade ur detta.

ninjabday2017
Djur

Ninjas födelsedag och ändrade planer

Nä, det blev inget Grand Canyon den här helgen. Det ska vara kallt och regnigt där idag och jag är lite förkyld, vilket jag alltid blir av snabba klimatförändringar (San Diego – Cabo – San Diego). Så vi skjuter upp det till nästa helg istället. Det blir bra. Skönt att ha en lugn helg hemma för en gångs skull.

Idag fyller min katt Ninja 8 år, vilket innebär att jag har varit hennes människa i hela 7 år. Hon var egentligen min ex-svägerskas katt, men när svägerskan inte kunde behålla henne längre fick hon flytta in hos mig. Då hette hon Angel, men den här katten är INTE en ängel, så jag döpte om henne till Ninja. Och trots att hon är anledningen till att jag inte kan ha fina saker, typ växter, gardiner eller möbler utan klösmärken, så vet jag inte vad jag skulle göra utan henne. Grattis på födelsedagen Ninja!

ninjabday2017

18120296_10209077483721494_1332647123_o
Äventyr, Livet är en fest, Resor

24 timmar i Mexico

Vissa veckor gillar jag mitt jobb extra mycket. Den här veckan var en sån vecka. Jag fick nämligen följa med Southwest Airlines på deras allra första direktflyg mellan San Diego och Cabo, Mexico. Det var en kort resa, bara 24 timmar, så det gällde att maxa njutningen. Så här såg det ut:

20170425_090240

Jag fick ta med min kompis Sarah, och när vi kom fram till vår gate möttes vi av mariachi-musik, ballonger och burritos för att fira Southwests första internationella destination från San Diego.

17992058_10155419969633949_6270004049518101041_n

Alla ombord fick goodie bags med små presenter i och det var fotografer ombord som dokumenterade den här historiska (!) dagen. Den här bilden har jag snott från Southwest Airlines Facebooksida. Sarah och jag sitter i tredje raden till vänster, men mitt ansikte är dolt bakom en flagga. Ha!

20170425_135806

Väl framme i Cabo fick vi först gå på en presskonferens, sen bussades vi hit, till Hyatt Ziva Los Cabos, ett all-inclusive resort där vi skulle bo över natten. Det här var utsikten från vårt hotellrum.

20170425_140500

Jag var tvungen att jobba en stund, men det går ju helt okej att göra på en tropisk balkong med havsutsikt och en kall öl i handen.

18110175_10209077484681518_53797641_o

Vi hade någon timme innan det var dags för middag, så vi gick ner till poolen. Jag har aldrig bott all-inclusive förut så det här var som en helt ny värld som öppnade sig. Vi hade liksom aldrig haft råd att bo så här fräsigt om vi behövde betala för det själva.

18120296_10209077483721494_1332647123_o

Att bada i en pool på stranden bara några meter från havet är nog mitt ultimata livsnjut. Man får hela upplevelsen men slipper oroa sig för vågor och hajar och sånt.

20170425_180929

Sen fick vi skynda oss upp på rummet igen och göra oss i ordning innan det var dags att kliva på en buss och åka hit, till Sunset Monalisa, för drinkar och middag med Southwest-gänget.

20170425_171053

Den här restaurangen var så extremt romantisk att jag och Sarah skojade om att det var tur att Paul inte var här (hans pass hade gått ut) eftersom vi nog inte hade kunnat hålla oss ifrån att fria till varandra. Och vi har verkligen inte tid att hålla på och planera bröllop och ha oss!

20170425_180259

Utsikten ♥♥♥

18120438_10209078334662767_593704122_o

När solen började gå ner var vi tvungna att ta några glamour shots med den här fantastiska himlen i bakgrunden.

18120596_10209078329142629_1133713658_o

Fast i verkligheten var det extremt blåsigt så vi satt mest och höll i hattarna för att de inte skulle blåsa iväg.

20170425_185932

Middagen var för övrigt helt strålande. Jag åt den här tortillasoppan till förrätt, sen gick solen ner och det blev för mörkt för att fota resten av maten.

20170425_185448

Men fint var det!

20170425_213836

Väl tillbaka på hotellet hade vi både ätit och druckit i ganska många timmar och det var full fest trots att det var tisdag. Hela vår grupp på kanske 20 personer gick in på en av hotellets alla barer för att dansa och spela biljard, medan jag istället gick och la mig tidigt, innan midnatt.

20170426_084642

Nästa morgon åt vi frukostbuffé med allt som är gott: frukt, yoghurt, granola, bröd, ost och pannkakor.

20170426_092556

Sen hade vi ungefär en timme kvar innan flygbussen gick så vi gjorde det enda rätta och gick ner till poolen igen. Som sagt, måste maxa njutningen!

20170426_094411

En mimosa på det också!

20170426_101410

Hejdå Cabo och Hyatt Ziva! Det här var nog den bästa 24-timmarssemestern jag någonsin varit på, även om jag tillbringade den med att vara ganska konstant stressad över att behöva åka hem. Hade gärna stannat en vecka till, minst.

(Detta var en pressresa genom mitt jobb på ett magasin och alltså inget bloggsamarbete. Om det inte framgick alltså.)

Äventyr, Vardagsfilosoferande

Den här veckan också

hyatt-ziva-los-cabos

Det lutar åt att den här veckan blir ännu mer hektisk än förra veckan, så nu kör jag ett till veckoschema för att få lite struktur på tillvaron.

MÅNDAG:
Idag är det jobb, jobb, jobb till en antagligen ganska sen timme och sen måste jag hem och packa….

TISDAG:
…för imorgon åker jag till Cabo San Lucas i Mexiko! Det är en pressresa eftersom Southwest Airlines börjar flyga direkt mellan San Diego och Cabo imorgon och de ville bjuda med några lokala journalister på premiärflighten. Jag tar med min kompis Sarah och vi får bo på finhotell (se bild ovan) och äta finmiddag. Är så peppad på detta.

ONSDAG:
Dag två i Cabo. Förhoppningsvis hinner vi med att relaxa lite innan flyget hem igen går, även om jag nog mest kommer behöva jobba. Men jag tänker mig att jag helt enkelt tar med laptopen till poolen?

TORSDAG:
Tillbaka på kontoret för jobb, jobb, jobb och sen är det hem och packa som gäller IGEN…

FREDAG:
…för på fredag eftermiddag tar jag och Katie hojarna till Arizona för att se Grand Canyon. Eller, det har i alla fall varit planen de senaste veckorna, men nu ser det ut som att det ska bli kallt och regnigt hela helgen och det känns inte så kul. Det här börjar kännas ganska exakt som mitt Grand Canyon-försök förra året, då det var fint väder hela månaden utom den enda dagen jag försökte åka dit, då snöade det. Så vi håller koll på prognosen och om det inte blir bättre innan onsdag så tar vi detta nästa helg istället. Vi har hotellrum bokade för båda helgerna just in case.

LÖRDAG:
Om allt går som planerat (vilket det alltså eventuellt inte gör) så vaknar vi i Phoenix, AZ på lördag och kör sedan 4 timmar norrut till Grand Canyon. Så om vädret kunde samarbeta vore det fint, kthx.

SÖNDAG:
Söndag blir en lång dag eftersom vi måste ta oss hela vägen hem igen. Det är över 700 kilometer på hoj i ett kör, vilket är ganska mycket. Men jag har gjort det förr så det ska nog gå igen. Sen kommer jag ganska garanterat behöva ta igen en del sömn, men det får väl bli nästa vecka.

hk1
Helgen som gick, Motorcyklar

Hippy Killer Hoedown 2017

hk1

Igår var det lördag och det här glada gänget tog hojarna norrut för att gå på Hippy Killer Hoedown, en årlig bil- och hojfestival i Perris (uttalas likadant som Paris, men är ungefär raka motsatsen).

hk2

Katies pappa Dale hade precis köpt en sprillans ny Road King, så han hängde också på.

hk3

Vi promenerade runt och tittade på hojar och shoppade lite.

hk4

Fina bilar fanns det också. Jag gillade det gröna temat här.

hk5

Katie och Edy och jag tog en selfie…

hk6

Och så här blev den!

hk7

Dagens bästa grej: vi blev kompisar med Chopper, en liten taxvalp som var så himla kelig och glad.

hk8

Den här guldiga sportstern är en av mina favorithojar. Hoppas att min ironhead kan bli lika fin som denna en dag.

hk9

Det var ASVARMT ute, typ 35 grader och vindstilla. Så vi drack flera liter vatten och hittade lite skugga att svalka oss i. Och jag vet inte varför min selfiekamera gjorde mig helt suddig?

hk10

Vi kollade på lite flattrackracing också och fascinerades över hur de här personerna kunde ha så mycket kläder på sig i den här hettan.

hk11

En sista bild innan vi åkte hemåt igen.

banana5
Livet är en fest

Bananorama

Idag fyllde Paul år! 37 närmare bestämt. Jag hade planerat ett födelsedagsfirande på temat bananer. Eh, bananer? Ja, okej, lite backstory:

Paul har en panhead, dvs en gammal Harley från 50-talet, som han nyligen har tagit isär och lackat, och nu håller på att bygga om. Den var svart från början, men nu är den gul som en banan, så de senaste veckorna har jag bedrivit en kampanj för att han ska döpa hojen till The Banana Hammock, lite halvt på skoj. Ungefär lika länge har Paul pratat om Velvet Undergrounds Warhol-skivomslag som har en banan och en spruta på insidan, och hur han skulle vilja ha ett klistermärke med det motivet att sätta på hojen.

banana2

Så jag hittade en webbsida där man kunde designa egna klistermärken och skickade efter detta, med banansprutan från Velvet Underground-skivan.

banana3

Min kompis Katie är något av en expert på att hitta världens bästa tishor, så när hon hörde om bananklistermärket skickade hon en länk till denna, som jag ju var tvungen att beställa åt Paul. Och någonstans här föddes idén om ett banantema för hela födelsedagen. Jag döpte således hela eventet till Bananorama.

banana5

Jag hittade även ett banan-kort, och t-shirten kom med ett matchande banan-klistermärke. Och det sjukaste av allt? När vår granntant, en väldigt gammal och ganska senil dam, fick höra att det var Pauls födelsedag gick hon direkt hem till sig för att hitta något att ge honom i present. Några minuter senare kom hon tillbaka med EN BANAN! Ingen av oss hade nämnt ett ord om Bananorama, och hon hade inte sett någon av hans andra presenter. SÅ KNÄPPT! Det måste vara ödet liksom.

banana4

Banansprutan fick direkt en plats på oljetanken på den gula hojen. (Och obs att han fick andra icke-bananrelaterade presenter också. Jag älskar att köpa födelsedagspresenter och det händer ibland att jag tar i lite i överkant.)

banana1

Sen gick vi ut och åt middag, på vår gemensamma favoritrestaurang Kindred. Paul hade nya tishan på sig. Framsidan är nästan ännu bättre än baksidan. Later, haters! står det. Vi lär ju gå och göra matchande Later, haters!-banantatueringar snart.

banana6

Jag hade på mig den här jackan som är det enda gula plagg jag äger. Även om den för all del är mer senapsgul än banangul.

banana7

Vi åt extremgod mat, dock utan bananer. Och sen var det slut på Bananorama.

hulu
Litteraturbloggen

Lästips: The Handmaid’s Tale

Har ni läst Margaret Atwood’s The Handmaid’s Tale (Tjänarinnans berättelse på svenska)? Det hade inte jag, fram till ganska nyligen. Det är en dystopisk roman skriven i mitten av 80-talet, om en framtid där kvinnor har fråntagits alla rättigheter och används som barnalstringsmaskiner åt rika män och deras infertila fruar. Hade jag läst den här boken för ett år sen hade jag tyckt att den var intressant men lite långsökt, men nu känns den plötsligt mer som en instruktionsbok för USA:s nuvarande regering.

handmaidstale

Efter att Trump blev vald till president har The Handmaid’s Tale, tillsammans med ett helt gäng andra dystopiska romaner (typ 1984 och Fahrenheit 451) hamnat ganska högt på Amazons bestseller-lista, vilket jag tycker är både lustigt och lite läskigt på samma gång. Och i Texas för någon månad sen dök ett gäng kvinnor upp i senaten klädda som handmaids för att protestera mot en ny anti-abortlag.

Hulu har dessutom just gjort en tv-serie som bygger på boken och som har premiär nästa vecka. Jag har kollat på trailern ett par gånger och får lite gåshud varje gång. Så sjukt obehagligt detta: