Nostalgi

10 år i USA

Idag är det exakt 10 år sen jag lämnade Stockholm och flyttade till USA. Det känns som en hel livstid sen. Så mycket har hänt under de här 10 åren, det går liksom inte att sammanfatta. 

När jag flyttade hit, 1 september 2008, var George Bush fortfarande president. Jag var 21 år gammal, hade precis tagit körkort, var nyutexaminerad från universitetet, och hade aldrig haft ett heltidsjobb. Jag kom hit på ett studentvisum och skulle egentligen bara stanna i ett år. Men jag förälskade mig i San Diego redan den där första veckan i september, och sen blev jag liksom kvar här.  

Jag firade min 30-årsdag på ett bröllop i Oregon. Så det känns väl passande att jag firar mitt 10-årsjubileum på ett annat bröllop, den här gången i Utah. Men mer om detta senare.

Jobbrelaterat, Resor

En två månader lång och väldigt stressig paus från verkligheten

Sen jag började mitt nya jobb för nästan exakt en månad sen känns det som att jag lever ett helt nytt liv. Från att ha jobbat i 10 år utan att ha gjort en enda jobbresa kommer jag den här hösten att vara borta mer än jag är hemma. Jag räknade till exempel just ut att jag bara kommer sova i min egen säng sju nätter under hela oktober. Allt är i och för sig inte jobb, jag ska även på en massa bröllop. Så här ser mitt väldigt packade schema ut i september och oktober…

September:

• Idag flyger Paul och jag till Salt Lake City, Utah. Därifrån tar vi en shuttle till Ogden där våra kompisar Colin och Renee gifter sig imorgon. Vi är i Ogden tills på måndag, då åker vi hem igen. 

• Helgen efter tar jag hojen till Joshua Tree för en tre dagar lång möhippa i öknen. 

• Dagen efter jag kommer hem från Joshua Tree flyger jag till Cincinnati för en jobbgrej. Är där måndag till torsdag. 

• Sen har jag en paus från resande på en och en halv vecka (!) innan det är dags för nästa bröllop. Vår kompis Shannon gifter sig i Palm Springs den sista veckan i september, men bröllopet är på en torsdag. Så Paul och jag tänkte att vi helt enkelt stannar där i ett par nätter. Jag kan jobba från hotellet. 

Oktober:

• En vecka senare, den första helgen i oktober, flyger vi till New York för säsongens sista bröllop. Våra San Diego-kompisar Ace och Edy gifter sig i Upstate NY och vi ska bo i fina glamping-tält tillsammans med alla våra bästisar. Hela bröllopshelgen varar i tre dagar och det ska bli så himla fint. 

• Bara några dagar efter att vi kommer hem från New York ska jag iväg igen, den här gången för att vara med på Rebelle Rally. Så här skrev jag om det för två år sen:

“Häromveckan intervjuade jag tre tjejer som är med i Rebelle Rally, ett ‘off-road navigation rally’ bara för kvinnor, det första av sitt slag i USA. Hela tävlingen pågår under en vecka, och går ut på att lag som består av två personer ska ta sig runt i öknen i Nevada och Kalifornien och hitta olika markörer (fysiska och virtuella) utan hjälp av GPS eller navigationssystem. Man får bara använda karta och kompass.

Jag ska dock inte delta i själva rallyt utan är där i egenskap av journalist. Tänkte skriva ett reportage om detta för Roadtrippers, och får alltså betalt för att hänga med en massa coola kvinnor och köra offroad i öknen i en vecka. Kommer dock behöva sova i tält i fyra nätter i minusgrader. Brrr!

• Sen är jag hemma i exakt en dag innan det är dags för Babes Ride Out i Joshua Tree, mitt favoritevent på hela året. Det här innebär ytterligare fyra dagar av att hänga (och tälta) med coola kvinnor i öknen. En annan, varmare öken dock, tack och lov. 

• Dagen efter att jag kommer hem från Babes Ride Out är det dags för månadens sista, och längsta, resa. Ska roadtrippa längs hela USAs västkust från Seattle till LA i 10 dagar tillsammans med några kollegor för en grej som fortfarande är hemlig. Det här innebär för övrigt att jag är borta på min födelsedag. 

Och sen är det november. Jag kommer att flyga mer de här två månaderna än jag gjort i hela min karriär sammanlagt och det känns väl sådär. Men jag försöker intala mig själv att eftersom jag aldrig har rest i jobbet tidigare så är det ändå inte så mycket om man slår ut det över det senaste årtiondet. Jag räknar liksom inte med att det kommer se ut så här varje månad. 

Är det för mycket att hoppas på att klara mig igenom de här två månaderna utan att bli sjuk eller alldeles för utmattad för att existera? Undrar om min pojkvän och mina katter ens kommer känna igen mig när jag återvänder till verkligheten i slutet av oktober.

Nära döden-upplevelser, Vardagsanekdoter

Ett dödsfall, två möten, en ridlektion och en massa rök

Har haft en väldigt… intensiv dag. På gott och ont. Men mest ont. Detta hände, i kronologisk ordning:

Det började i morse med att jag fick veta att min tandläkare har dött. Det här är kanske inte en sån grej som de flesta blir speciellt påverkade av, men jag har tandställning och är på ortodontin flera gånger i månaden. Och jag tyckte mycket om min tandläkare. Han var ung dessutom, skulle gissa på 45-årsåldern. Jag blev väldigt ledsen av den här nyheten och vill bara gråta medan jag skriver detta. 

Samma morgon hade jag två viktiga möten på jobbet, varav det första var en presentation inför halva företaget som jag och min chef höll i och som vi hade jobbat på den senaste veckan. Jag hatar att prata inför folk och var ganska nervös. Men det hjälper när det är videosamtal och man kan sitta hemma i pyjamasbyxor med en hund i knät medan man pratar.

Efter det andra mötet hann jag precis slänga i mig en snabblunch innan det var dags för den här veckans ridlektion. Tog hojen ner till stallet som ligger precis norr om gränsen till Mexiko. Att köra motorcykel är det bästa sättet jag vet att skingra tankarna, vilket jag behövde efter den här morgonen. Att få umgås med hästar hjälper också.

Sen hann jag precis hem och sätta mig vid datorn igen innan Paul och jag kände lukten av rök och hörde ett tjutande brandlarm utifrån någonstans. Så vi sprang ut och såg en massa rök komma från vår närmaste grannes hus. Det här är samma granne som vi trodde hade dött för bara någon vecka sen, dvs den väldigt gamla damen som bor ensam med sin hund i huset bredvid vårt. En kvinna som var ute och joggade hade redan ringt 911, så Paul och jag fick ta hand om grannen och hennes hund medan vi väntade på brandkåren. 

Några av er kanske minns att lägenheten ovanför min brann ner för 6 år sen, vilket är något av det mest traumatiska jag har varit med om. Nu fick jag flashbacks till hur jävla läskigt det var att sitta på trottoaren utanför och se ens hus stå i lågor och känna sig helt hjälplös.

Som tur var var det bara rök och ingen eld den här gången. Grannen hade försökt stänga av sin ugn utan att lyckas, och sen kunde hon inte öppna den. Det kunde inte brandkåren heller, så de fick ha sönder ugnen och slänga hela spisen efteråt. Det gick i alla fall att gå tillbaka in efter att brandmännen hade fått ut all rök, även om röklukten nog kommer sitta i ett bra tag framöver. Vet av egen erfarenhet hur svårt det är att bli av med röklukt. 

Ja. Det var den väldigt intensiva onsdagen det. Jag behöver en drink.

Vardagsanekdoter

Jag har röstat!

Igår gjorde jag min medborgerliga plikt och gick till Svenska Konsulatet här i San Diego för att rösta i riksdagsvalet. Det här är det tredje valet jag har röstat i sen jag flyttade till USA, men det var första gången det var kö för att få rösta. Jag vet inte om det säger något, men tycker ändå att det var intressant. Det här är ett viktigt val! (Jag röstade på Vänsterpartiet om någon undrar.)

Det är ju valår i USA också, och även om det “bara” är midterms och inte presidentval så känns det här som det viktigaste valet på väldigt länge. Om Demokraterna inte tar tillbaka representanthuset eller senaten (helst båda) från Republikanerna så kan det verkligen ha sjukt otrevliga konsekvenser för minst en generation framåt. Till exempel kan Trump då få chansen att tillsätta fler uberkonservativa domare till Högsta domstolen. Och då är det Handmaid’s Tale nästa för amerikanska kvinnor. 

Och jag behöver väl knappast berätta för någon vad som händer om Sverigedemokraterna får någon sorts majoritet eller reellt inflytande i Sverige. USA får agera skräckexempel.

TVÅ viktiga val på samma gång är alldeles för mycket. Jag kommer ha konstant stresspåslag fram till november. Det kommer bli en lång höst detta.

Litteraturbloggen

4 böcker jag har läst den senaste månaden

Här kommer några boktips! Jag är inne i en sån där läsperiod just nu där jag helst bara vill sitta utomhus i skuggan och läsa hela dagarna. De här böckerna har jag läst hittills i augusti.

The Nightingale av Kristin Hannah

Detta epos handlar om två systrar i ett ockuperat Frankrike under andra världskriget. Jag är i regel ganska ointresserad av WWII-romaner, men jag tyckte väldigt mycket om denna, antagligen för att den inte handlar om männen som krigade utan om kvinnorna som stannade hemma (och krigade på sitt sätt). Den här boken är nästan 600 sidor lång och jag läste hela från början till slut i söndags, kunde inte lägga ifrån mig den. Gav den 4,5/5 i betyg. 

Magpie Murders av Anthony Horowitz

Det här är en sån bok jag hade kastat mig över när jag pluggade litteraturvetenskap och var helt insnöad på allt som var meta. Magpie Murders är namnet på en traditionell brittisk deckare som vi får läsa inuti denna lite mindre traditionella brittiska deckare. Så, två mordmysterier till priset av en, kan man säga. Spännande upplägg. 4/5.

Moxie av Jennifer Mathieu

Klickade hem denna efter att ha läst Fiats recension och blev inte besviken. Handlar om systerskap, feminism och riot grrrls på en ultrasexistisk high school i Texas. Alla mina svagheter. Borde vara obligatorisk läsning i högstadiet. 4/5.

The Hate U Give av Angie Thomas

Denna bok och Moxie påminner om varandra på flera sätt, inte minst för att de tacklar stora politiska frågor på ett tillgängligt sätt för ungdomar. I The Hate U Give får vi följa en svart tonåring som ser en av sina bästa vänner skjutas ihjäl av polis. Hela berättelsen är en uppgörelse med rasism, polisvåld, gängvåld och segregation. Även denna borde vara obligatorisk läsning framför allt för amerikaner. 4/5. 

Djur, Vardagsfilosoferande

Min inre hästtjej är så glad

På senaste tiden har jag känt att det mesta i livet har börjat falla på plats. Allt från karriär och kärlek till vänskap och allmän livskvalité är på topp just nu. En av få grejer som har saknats är dock tid och ork till att träna. Jag har ganska ont i axlar och rygg från att sitta framför en dator hela dagarna, och i ena handleden från att ha blivit påkörd av en bil för några år sen. Jag vet av erfarenhet att det enda som hjälper mot allt detta är att styrketräna, men jag tycker att det är så innerligt tråkigt att gå till gymmet.

Nu när jag jobbar hemifrån känns det dock en smula mindre jobbigt. Jag kan gå mitt på dagen när ingen är där, plus att jag får en anledning att komma ut ur huset. Så förra veckan skaffade jag ett gymkort för första gången på nästan fem år, samt bokade tid med en personlig tränare. Han gav mig ett träningsprogram som jag kan göra på egen hand (och som var så pass hårt att jag knappt kunde röra mig på tre dagar efteråt). Så nu tänker jag att jag går dit en eller två gånger i veckan. Det får räcka.

Den andra grejen som äntligen föll på plats idag var att jag hade min första ridlektion på länge. Det var jobbigt men kul, och nu tänkte jag börja rida igen varje onsdag. Parakeet hette hästen jag red idag. Hon var väldigt snäll men en sån där långsam och ofarlig ridskolehäst som nybörjare och små barn brukar få rida, och som man verkligen får kämpa med om man vill göra något snabbare än en sävlig skritt. Det är dessutom högsommarvärme ute, så jag kan meddela att jag var ganska svettig efteråt. Nästa vecka har jag dock blivit lovad en häst med lite mer fart i.

Jag tog förresten hojen till stallet och när jag var på väg därifrån var det en kille som stack upp huvudet bakom ett staket på andra sidan gatan och sa något i stil med: “Damn girl, you riding horses AND motorcycles today?” Och det gjorde jag ju. Sån himla bra dag detta.

Jobbrelaterat

Hur det gick till när jag fick mitt nya jobb

Läser om hur Jenny fick sitt nya jobb och blir både fascinerad och imponerad. Jag älskar att läsa om hur folk har fått sina jobb, på samma sätt som jag älskar att se hur folk bor. Är orimligt nyfiken på andra människors privatliv, med andra ord. Så jag tänkte att jag också kunde dela med mig av hur det gick till när jag fick mitt nya jobb.

Jag gillade mitt gamla jobb men hade börjat känna lite smått att jag var redo för något nytt. Framförallt var jag redo för mer semester och att jobba hemifrån, vilket jag ju har tjatat om i bloggen ett tag. Hade sökt en del jobb och intervjuat på flera ställen, men inte känt mig speciellt peppad på något. 

Tills en dag. Katie och jag höll på att planera vår roadtrip till Kanada med hjälp av Roadtrippers app när hon skickade en länk till mig och sa: Det här är det perfekta jobbet för dig. Roadtrippers letade efter en Managing Editor (verkställande redaktör?) till ett nytt digitalt magasin fokuserat på roadtrips, och jag insåg genast att THIS IS IT. Drömjobbet. 

Så jag skrev ihop en ansökan och skickade in tillsammans med mitt CV samma dag.

Sen hörde jag ingenting på kanske en månad.

Men så plötsligt en dag blev jag kallad på intervju. Det var ett videosamtal med chefredaktören, och jag tyckte att det gick bra. Så pass bra att jag kände att om jag inte gick vidare så var det inte mitt fel, jag hade gjort mitt allra bästa och ville de inte ha mig så var det väl helt enkelt inte meningen att jag skulle jobba där.

Men jag gick vidare! Jag blev kallad på en andra intervju, den här gången med en av de högsta cheferna, en man vars namn började på J.

Sen hade jag en tredje intervju med en annan man som började på J.

Och en fjärde, med ytterligare en J.

Den femte och sista intervjun var med Roadtrippers CEO, vars namn också börjar på J. Jag nämner detta dels för att det är lustigt, men också för att det var så sjukt förvirrande att hålla isär vem som var vem.

Någonstans mitt i detta ringde de även alla mina tre referenser, vilket jag aldrig har varit med om att någon har gjort innan hela intervjuprocessen är över.

Den femte intervjun hade jag medan vi var på vår roadtrip. Den dagen befann vi oss i Great Falls (aka Terrible Falls) i Montana och eftersom det var tidigt på morgonen och mitt resesällskap låg och sov i hotellrummet smög jag in till hotellets inomhuspool. Där var det tomt på folk men det ekade massor, så jag var lite orolig att det inte skulle gå att föra ett samtal därinne. Men det visade sig gå helt ok. Kanske inte minst för att jag intervjuade för ett jobb på Roadtrippers medan jag var mitt i en roadtrip som jag hade planerat med hjälp av Roadtrippers. Pluspoäng!

Sen mailade jag fram och tillbaka med CEO:n i ett par dagar, och han hintade ganska hårt om att de skulle erbjuda mig jobbet. Men utan att faktiskt erbjuda mig det.

Den sista veckan på vår roadtrip pendlade jag mellan att vara övertygad om att jag skulle få jobbet och att samtidigt försöka förbereda mig mentalt på att jag inte skulle få det, vilket jag vet skulle ha krossat mitt hjärta. Varje gång vi stannade hojarna plockade jag genast upp min mobil för att kolla mejlen. Och varje gång blev jag besviken över att inte ha hört något.

Inte förrän på måndagen efter att vi hade kommit hem, min första dag tillbaka på jobbet igen, hörde de av sig med ett formellt erbjudande. Efter att ha löneförhandlat lite fram och tillbaka så accepterade jag till slut jobbet på tisdagen. Samma dag sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb.

Och två veckor senare började jag.

Nu har jag jobbat på Roadtrippers i tre veckor, och jag älskar det. Kan knappt fatta att det här är ett riktigt jobb, att jag får betalt för att göra grejer jag tycker är 100% kul. Hoppas att den känslan håller i sig!

Irritationsmoment

Vad är ens poängen med att bry sig om miljön när allt ändå är på väg åt helvete?

Jag vill skriva mer om miljöfrågor eftersom det är något ni efterfrågar och något jag personligen bryr mig om, men jag brukar undvika det ändå för att det är så jäkla deppigt.

Kalifornien står i lågor, som det alltid gör så här års, men det blir verkligen bara värre och värre. Just nu brinner den största skogsbranden i Kaliforniens historia norr om San Francisco, plus ett flertal andra gigantiska bränder som är bland de största någonsin. Det blir varmare och varmare, på ett påtagligt sätt—och inte bara här, som ni som har bott i Sverige den här sommaren vet. 

Samtidigt har vi en klimatförnekande president och administration som aktivt jobbar för att riva upp miljöskyddslagar. National Geographic har en uppdaterad lista över allt Trump har gjort eller försökt göra för att sabotera USAs miljöarbete, från att gå ur Parisavtalet till att försvaga skyddet för utrotningshotade djurarter. Kalifornien är den delstat i USA som har absolut striktast miljölagar, men nu försöker Trump-administrationen ändra på det också

Allt det här är ju helt åt helvete, men jag upplever samtidigt att det speglar USAs miljömedvetenhet i stort. 

För mig som mest följer med i svenska diskussioner via internet känns det som att alla pratar om att minska sitt flygande just nu. Så fort valfri storbloggare bloggar om sin semester fylls kommentarsfältet av skuldbeläggande kring flygresor. Det är väl bra (att dra ner på flygandet alltså, inte att skuldbelägga främlingar på internet). Men jag tänker väldigt ofta att det miljöarbete som görs av medvetna svenskar helt kommer att utraderas av USA. Det här är ett gigantiskt land och folk bryr sig liksom inte om miljön? Inte tillräckligt för att ändra sina egna vanor i alla fall. (Nu generaliserar jag förstås, det finns ju många människor och organisationer som gör helt fantastiska saker för miljön, men de är garanterat i minoritet.)

Även icke-flygrelaterade frågor är mycket knepigare här. Med undantag för vissa storstäder (typ NYC) så är det till exempel nästan omöjligt att ta sig runt i amerikanska städer utan bil. Det är social accepterat att slänga typ glas och batterier i vanliga soporna. Och det äts jättemycket kött. 

Men även OM gemene amerikan plötsligt blev miljömedveten så känns det ändå ganska hopplöst nu när Trump vill gå tillbaka till energiförsörjning genom olja och kol och sälja ut nationalparkerna och alltid, alltid sätta ekonomiska intressen framför planetens intressen.

Jag tror ärligt talat inte att mina egna val gör någon skillnad över huvud taget, just eftersom USA som land jobbar så hårt på att motverka allt som är bra för miljön. Det är ju verkligen åt helvete, inte minst för resten av världen som inte har röstat fram den här hemska administrationen men som ändå kommer att drabbas av konsekvenserna. 

DEPPIGT, sa ju det. 

Vardagsanekdoter

Pauls high school-återträff, men mest en läskig grej som hände

Igår var vi på Pauls 20-åriga high school-reunion. Han tog studenten 1998 i Palmdale norr om LA, men av någon anledning hade alla röstat på att ha återföreningen i San Diego. Passade oss perfekt!

Kvällen började dock med lite drama: Vår närmsta granne, Anne, är en väldigt skröplig dam i 90-årsåldern som bor ensam med sin hund. Igår när vi var på väg att åka hemifrån hörde vi hunden skälla oavbrutet, vilket är ovanligt, så vi gick över till Annes hus för att kolla så att allt var ok. Eftersom Anne älskar Paul fick han uppdraget att knacka på. Han ropade hennes namn utan att få något svar. Så han öppnade dörren, som var olåst, och klev in. Ropade hennes namn igen utan att få svar.

Vid det här laget började vi bli lite oroliga. Det är inte likt Anne att gå iväg någonstans och lämna dörren olåst, och dessutom inte ta med sig hunden. 

Hennes sovrumsdörr var stängd och varken Paul eller jag vågade öppna den. Så vi gick hem till Shelly, en annan av våra grannar, som är lite som kvarterets mamma. Hon känner alla och har koll på allt som händer. Shelly följde med oss tillbaka till Annes hus, och sen stod vi alla tre i hennes vardagsrum och andades i fyrkant. Shelly berättade att hon bara hade hittat en död person tidigare, och det var hennes pojkvän. Hon bad en liten bön om att inte behöva hitta en till. 

Och precis när vi var på väg att öppna dörren hörde vi en annan granne utanför. Hon klev in med en bebis på höften och berättade att hennes man hade sett Anne gå förbi deras hus bara en kvart tidigare. Så vi öppnade sovrumsdörren bara för att dubbelkolla, och rummet var tomt. Anne var inte hemma. Hon hade bara gått iväg någonstans och glömt att låsa dörren.

Det var en sån sjuk lättnad, ni fattar inte. Paul och jag är Annes närmaste grannar, och hon är verkligen gammal och inte i så himla bra skick, så vi hade redan börjat förbereda oss mentalt på att något sånt här skulle kunna hända. Tack och lov att det var falskt alarm den här gången. 

Ja, och sen åkte vi alltså till Pauls high school-reunion. Det var strandtema, så vi hade våra bästa Hawaiiskjortor på oss. En rolig grej var att typ 7 olika personer som jag aldrig hade träffat tidigare kom fram till mig och sa att de följer mina och Pauls äventyr på Facebook och Instagram. Vi var eventuellt även det enda paret där utan barn. Jag glömmer ibland att vi inte lever ett “traditionellt” vuxenliv. 

Sen var det en kvinna som gick runt och skällde ut alla som hade varit elaka mot henne i high school, innan hon stormade ut och försvann. You go girl!

Katterna

Turtle fyller år!

Idag fyller mitt yngsta pälsbarn hela åtta år. Jag har haft Turtle sen hon var bara två månader gammal och så liten att hon fick plats i min hand. Nu är hon en betydligt mer kurvig dam, som fortfarande tror att hon är en kattunge. 

När jag fick Turtle var jag gift och hade redan min andra katt, Ninja. Mitt ex klagade dock på att Ninja gillade mig mer än honom, så han ville skaffa en kattunge som liksom kunde bli hans katt. Fine by me, sa jag. Och sen gick den planen käpprätt åt helvete.

De första dagarna Turtle bodde hos oss (fast då hette hon Blue, jag döpte om henne flera år senare) hade vi henne i ett separat rum så att Ninja kunde vänja sig vid att det fanns en ny katt i huset. Jag satt i det rummet med Turtle flera timmar om dagen och flaskmatade henne och pratade med henne, och jag tror på riktigt att hon fortfarande tror att jag är hennes mamma. Mitt ex fick knappt ens komma i närheten av henne.

Den här katten är livrädd för alla människor som inte är jag eller Paul. Hon sover på mitt huvud på natten, och när jag går på toa sitter hon i mitt knä och spinner högt och ger mig blöta pussar. Hon är väldigt pratglad och svarar på tilltal. Paul älskar Turtle så himla mycket trots att han knappt får något i gengäld (hon låter honom klappa henne ibland). Han sjunger hela tiden små egenkomponerade sånger som handlar om Turtle, och det får mig att älska honom så mycket mer.

Jag försökte ta ett familjefoto med självutlösare idag, men det gick sådär. Bjussar på denna:

Grattis på födelsedagen, Turtle. Du är den konstigaste katt jag vet ❤