Matbloggen

Veckan som gick i mat

Jag har haft en himla bra matvecka om jag får säga det själv. Har både experimenterat i köket med lite nya veganska recept och ätit en massa god mat på restaurang. Här kommer några av de bästa måltiderna.

Måndag


Jag veganiserade ett gammalt recept jag hade på quinoa- och sötpotatisbiffar genom att ersätta ost med näringsjäst och helt utesluta ägg. De höll ihop ganska bra och blev så. himla. goda. Kan göra ett inlägg med receptet om någon är intresserad.

 

Tisdag

På tisdagen kände jag mig så ambitiös att jag både gjorde egen seitan på glutenmjöl (som sen fick stå i kylen och dra sig i ett par dagar innan jag faktiskt åt det) OCH såna här pulled jackfruit-sliders. Jag har aldrig använt barbecue-sås på något tidigare, kände mig väldigt amerikansk. Jag utgick från det här receptet, plus gjorde en slaw på rivet äpple och zuccini (eftersom jag inte hade varken vitkål eller morot hemma), vegansk majonnäs, vitvinsvinäger och mandelmjölk. Det blev gott!

 

Onsdag

Varje onsdag går Paul och jag ut och äter med våra kompisar Katie och Jordan. Den här gången hängde även Edy och Ace på och vi hamnade på Kindred, som vi gör ganska ofta. Vår kvartersrestaurang som nyligen blev framröstad till USA:s bästa veganska bar i Veg News Veggie Awards 2017. Jag åt en tofuburgare. 

 

Torsdag

På torsdagen var det dags att laga något med den seitan jag hade gjort två dagar tidigare. Så det blev en seitan- och svampröra med tomater och persilja plus hemmagjort potatismos. Jag utgick från receptet på seitan i kokboken Veganomicon, här har någon bloggat om det. Det tog ganska lång tid att göra, men var superenkelt och blev väldigt gott. 10/10 kommer göra igen. 

 

Fredag

I fredags skulle jag gå och se The Devil Makes Three med några kompisar, så vi gick och tog en pizza och en öl på Tribute Pizza innan spelningen. Jag och Edy och Ace delade på två såna här lila skapelser som var svingoda. De hade följande toppings: “wood roasted heirloom Japanese purple sweet potato puree, kabocha squash, leeks, and crispy hazelnuts”.

 

Lördag

Igår hamnade vi på Kindred igen, med exakt samma gäng som några dagar tidigare. Den här gången var det dock mitt på dagen så vi beställde från brunchmenyn. Fyra av sex personer i sällskapet beställde en s.k. Hashes for the Mashes som innehåller detta: “Fried Potatoes, Smoked Coconut, Calypso Beans, Soy Curls, Maitake Mushrooms, Charred Kale, Jicama Salsa, Creole Aioli”. Älskar innovativ veganmat!

Sen glömde jag äta middag och hamnade istället på en spelning för andra kvällen i rad (mer om detta senare). När jag kom hem vid 22-tiden var jag så hungrig att jag fick slänga ihop en sallad med balsamic glaze och Miyokos VeganMozz. Fint ska det va! 

Nu är det söndag morgon och jag har bara ätit frukost än så länge. Paul och jag ska dock på en releasefest/middag för en ny vegansk kokbok ikväll så jag får eventuellt återkomma med fler grejer vi har ätit den här veckan lite senare. Det här är kanske det bästa med att ha tagit steget till att bli vegan igen: jag har fått en massa ny matinspiration och tycker plötsligt att matlagning är det roligaste som finns. Hoppas det håller i sig!

Sverige vs. USA

Om amerikaners miljötänk

Karin:
Hej! Kan du skriva om amerikaners miljötänk i förhållande till ditt egna? Tack för en jättebra blogg!

Hej och tack snälla! ♥ Jag ska vara ärlig här, jag har bävat lite inför att svara på den här frågan, mest för att jag inte riktigt vet svaret? Men jag kan generalisera lite utifrån mina egna erfarenheter.

Jag upplever det som att amerikaner är ganska… ointresserade av miljötänk. Alltså, jag tror att de flesta bryr sig om miljön och vill att deras barnbarn ska ha en planet att växa upp på osv. Men det logiska steget därifrån till att ta personligt ansvar och faktiskt förändra sitt eget beteende, det saknas ganska ofta (#inteallaamerikaner osv).

Jag kommer osökt att tänka på ett inslag i The Daily Show med John Stewart för några år sen, när de gjorde en ”Cribs”-parodi hemma hos Robyn i hennes lägenhet i Stockholm. Programledaren Wyatt Cenac går runt och förfäras över att Robyn (”Sveriges största popstjärna!”) bara har en TV och att hon har hela köket fullt av källsortering. SOCIALISM! Källsortering är ett ganska främmande koncept för amerikaner, jag fick förklara det i detalj för Paul när vi var i Sverige.

 Alltså, vi återvinner ju också, men vi har en soptunna för all återvinning. Glas, plast, allt hamnar i samma soptunna. Jag tror på allvar inte att det skulle gå att förvänta sig att vanliga amerikaner skulle sortera sin egen återvinning, det är tillräckligt svårt att få folk att inte slänga typ batterier och glasflaskor i vanliga soporna.

För att inte tala om hur vanligt det är framförallt bland amerikanska män (fler generaliseringar, jag vet) att äta kött till varje måltid och köra gigantiska lifted trucks som ens dagliga fordon. 

USA är så sjukt långt efter Sverige på så många plan, och miljötänket är definitivt ett av dem. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att inte äta kött, återvinna så mycket jag bara kan, köpa kläder på second hand och ekologisk/närodlad mat, köra hoj istället för bil, inte ha barn, skänka pengar till organisationer som kämpar för miljön, och så vidare. Men detta är ju verkligen en piss i Mississippifloden jämfört med den skada som redan görs, och som bara kommer bli värre så länge Trump är president och fortsätter att förneka klimatförändringarna och sätta sina egna intressen framför resten av världens.

Ha, jag vet inte. Var det svar nog på frågan?

Bra saker

Olika saker jag fick i födelsedagspresent

Det här är ju en väldigt storbloggig grej att göra, och jag försöker undvika att konsumtionshetsa så gott jag kan, men jag fick så HIMLA fina födelsedagspresenter i år att jag verkligen vill visa upp dem. Så nu gör jag det.

Så knäppt egentligen, jag hade inte förväntat mig några presenter alls förutom en hög böcker från mina föräldrar, och så fick jag allt detta av mina kompisar? Och det är så himla genomtänkta presenter dessutom. OBS det här är inget humble brag, utan jag är genuint chockad. 

Katie är en mästare på genomtänkta presenter. Bevismaterial A: denna tisha och pin med texten “Babes against bigots”. ÄLSKAR dem. Till vänster skymtar även ett par leopardmönstrade solglasögon från Vans som jag fick av Jess. Hon har ett par likadana som jag har lånat av henne tidigare för att de är så fina. Nu fick jag ett eget par!

Sarah gav mig dessa fina vin- och champagneglas eftersom jag alltid serverar både vin och champagne i dödskalleformade plastglas. Ha, det är tydligen inte så uppskattat hos mina finsmakarvänner. Nu när jag har riktiga glas är jag väl vuxen på riktigt. Det röda glaset till vänster fick jag av min granne Lisa som hade blåst det själv. Sjukt impad av detta!

Inte världens skarpaste bild, men här är i alla fall ett par roliga menstrosor från Stacey, en Red Rag Garage-nyckelring från Katie, Jordan och Edy, och en Harley-pin från Jess. Den lilla trälådan hade Dennis tillverkat till mig helt för hand. Så fint alltihop. 

Edy och Ace gav mig denna veganbibel. Har redan gjort seitan helt från skratch utifrån ett recept i denna. Så peppad på att lära mig att laga mer spännande mat nu!

Sist men inte minst: bokpaket! JAL från mamma och Westö och Ishiguro från pappa. Och ett presentkort på böcker från Pauls mamma. Tack alla snälla!

Tatueringar och sånt

Om tatueringar

Linda:
Vilken av alla dina tatueringar är du mest/minst nöjd med? Och kostar det typ lika mycket att tatuera sig i USA som i Sverige?

Oj, så himla svår fråga! Jag gillar egentligen alla mina tatueringar och är inte missnöjd med någon av dem. En del hade jag kanske inte skaffat idag om jag hade haft möjlighet att börja om från början igen, men en stor del av grejen med tatueringar för mig är att de fungerar lite som ett tidsdokument över olika tidpunker i ens liv. Så även om något motiv kanske inte känns helt klockrent idag så gjorde det ju det när jag skaffade tatueringen, och det tycker jag är värt något. (Men så har jag inte heller typ hakkors eller mina ex namn tatuerade, så det är kanske lätt för mig att säga.)

Här är i alla fall två tatueringar som jag är extra förtjust i:

Min vänstra handtatuering. Jag tycker mycket om den högra också, men den på vänsterhanden är nog snäppet finare. Gjord av Shannon som då jobbade på Remington Tattoo här i San Diego, men som nu har flyttat till Seattle. (Jag sa ju att alla mina tatuerare flyttar.) 

Min sidotatuering. Det här var min allra första tatuering. Den är gjord av Thomas som då jobbade på Swahili Bobs, men nu jobbar på Imperial Tattoo i Stockholm. Hittar inga bättre bilder på den, men det är i alla fall Thomas tolkning av barnboken Det blåser på månen, som var min favoritbok när jag var yngre. Alltså, han läste boken och ritade sen upp det här motivet, är fortfarande imponerad över detta. Det är den mest episka tatueringen jag har, och vi tävlade till och med med denna på Stockholm Ink Bash för snart 10 år sen. Älskar den fortfarande så mycket. Borde kanske ta en bättre bild.

Det kostar nog ungefär lika mycket att tatuera sig i USA som i Sverige. Det är eventuellt snäppet billigare här, men man lämnar dricks också så det blir nog samma slutsumma. Jag har dock en massa kompisar som tatuerar, så jag brukar aldrig behöva betala fullt pris. Behövde jag det hade jag nog inte haft ens i närheten av så många tatueringar som jag har nu. 

Vardagsanekdoter

Det läskigaste på hela Halloween

Idag är det Halloween aka årets roligaste högtid. Jag orkade inte komma på en till utklädnad, så jag körde på min Amy Winehouse-peruk idag också. Den är så högt tuperad att jag knappt fick plats i min bil imorse, takhöjden är för låg. Så här ser vi ut på kontoret idag i alla fall:

I övrigt tog Paul och jag ner alla våra Halloweendekorationer från framsidan av huset igår. Vi planerar att sitta inne och gömma oss med släckt utebelysning ikväll så att det inte kommer några barn och knackar på för att tigga godis. Barn är mycket läskigare än spöken och häxor och sånt. 

En annan grej vi firar den här veckan? Indictment Week! Äntligen händer det något i hela den här Rysslandshistorien. 

Vardagsfilosoferande

Om att träffa nya vänner som vuxen

Anna:
Du är så cool!
Har du vänner som inte älskar motorcyklar?
Är det svårt att få vänner i USA? I Sverige tycker jag att det är svårt att få nya vänner när man är vuxen.
Vad är du rädd för?

Hej och tack snälla! Jag har absolut vänner som inte kör hoj, men de har blivit färre och färre de senaste åren. Det beror nog dels på att jag har glidit isär från en del personer som jag kanske inte har så mycket gemensamt med längre, och dels att flera av mina kompisar som kanske inte var så intresserade av motorcyklar tidigare nu har fått upp ögonen för dem och själva tagit motorcykelkörkort. 

Jag vet inte om det är lättare eller svårare att hitta vänner i USA än i Sverige. Amerikaner i allmänhet är väldigt sociala, så jag upplever att det helt klart är lättare att bara börja prata med folk här än det är i Sverige. Så det är lättare att skaffa ytliga vänner. Men att komma någon så pass nära att man är vänner ”på riktigt” är nog lika svårt här som i Sverige.

Jag har alltid haft ganska lätt att få vänner trots att jag inte är världens mest socialt kompetenta person, och jag tror att detta beror mycket på att jag har väldigt specifika intressen: jag gillar motorcyklar och lyssnar på punk och har tatueringar. De här grejerna gör det hyfsat lätt att hitta folk man har saker gemensamt med och som kan bli potentiella nya vänner. Det är liksom bara att leta upp andra personer som gillar motorcyklar, punk och tatueringar. Flera av de kvinnor jag nu betraktar som mina bästa vänner har jag till exempel träffat genom Babes Ride Out.

Nu föreställer jag mig att det är svårare att hitta nya vänner om man inte har så himla specifika intressen eller tillhör någon sorts subkultur. Men mitt tips (vet att du inte specifikt efterfrågade tips, men nu får du några i alla fall) till den som vill träffa nya vänner i vuxen ålder är i alla fall att hitta en aktivitet man kan bonda med likasinnade personer över. Gillar du böcker? Gå med i en bokklubb/bokcirkel! Gillar du matlagning? Ta en matlagningskurs! Har du hund? Googla hundvänliga aktiviteter i din stad!

Sociala medier är också grymma när det gäller att träffa nytt folk. Jag har träffat en massa smarta, kreativa och inspirerande kvinnor som nu är mina vänner genom både bloggen och Instagram.

Angående den sista frågan så är jag rädd för allt det hat som har kommit till ytan sen Donald Trump blev president. Jag är rädd för klimatförändringar och naturkatastrofer som de bränder, översvämningar, jordbävningar och orkaner som har drabbat världen de senaste månaderna. Jag är fullkomligt livrädd för kärnvapenkrig med Nordkorea. Och så är jag rädd för att någon jag älskar ska dö.

Helgen som gick, Livet är en fest

Min födelsedag 2017

Igår fyllde jag 31, och det var kanske den mest perfekta dagen någonsin? Det var strålande solsken och sommarvärme ute, och Paul och jag tog sovmorgon, åkte och åt veganska tacos, körde runt kvarteret på min chopper, lagade mat och gjorde i ordning huset för kvällen. Och sen kom alla våra kompisar över på Halloweenfest!

Paul klädde ut sig till mig! DÖR över hur roligt detta var. Han gick runt med en Bud Light Lime i handen hela kvällen och klagade över att han frös eller var hungrig med jämna mellanrum, precis som jag. Hahaha. NAILED IT! (Och jag var alltså Amy Winehouse om det inte framgår.)

Stacey och Ryan var de första som dök upp. Och Lola var i himmelriket, hon fick så mycket uppmärksamhet!

Sarah kom klädd som en rysk spion/Bondskurk. Och jag orkade bara ha högklackat på mig i ca 5 minuter, sen fick det bli de här skorna resten av kvällen.

Ace och Edy var en peanut butter & jelly sandwich. Gulliga! Edy hade dessutom lagat mat hela dagen och hade med sig mängder med veganska rätter som var helt fantastiska. Är lite arg på mig själv för att jag glömde ta kort på hela härligheten. 

Här står jag och hänger med grabbarna. Eller nej förlåt, det var ju Paul. (Och fick visst med Ninja som försöker rymma i bakgrunden, ha.)

Några av mina bästa personer. Och lite spindelnät och ljusslingor som jag hade hängt upp dagen till ära. 

Våra grannar Eric och Lisa dök upp klädda som Mexiko och USA med Trumps mur mellan sig. Vilket är extra roligt eftersom Lisa är från Irland och inte alls amerikansk. 

Fler och fler personer dök upp (inklusive typ alla våra grannar? så gulliga) och sen glömde jag helt att fota resten av kvällen. Vi är i alla fall så pass *vuxna* nu att de sista gästerna gick hem runt midnatt, sen städade Paul och jag upp lite och var i säng innan klockan 1! 

En rolig grej? Fem olika personer hade mig sig Bud Light Lime till mig i födelsedagspresent. Så nu har jag BLL så det räcker tills nästa år!

Jobbrelaterat, Livet och lyckan

Om det hypotetiska drömjobbet

Ida:
Om du söker jobbet för New York Times och får det. Kommer du att ta det eller inte? Vad har du för tankar om jobbet? Berätta mer.

Okej, vill bara börja med att säga att jag absolut inte går runt och tror att jag kommer få det här jobbet, så mycket hybris har jag verkligen inte. Men jag tänker att det ändå är som att spela på lotto, om man inte spelar så är det hundra procent säkert att man inte vinner. Köper man en lott så finns det i alla fall en möjlighet, även om den är marginell. Så jag skickade in en ansökan, mest för att jag skulle ångra om jag inte gjorde det. 

Om vi dock rent hypotetiskt utgår från att NYT skulle ringa och erbjuda mig jobbet så skulle jag antagligen tacka ja. Det är ju en helt sjuk grej att göra, att besöka 52 platser i världen på samma år. Om man befinner sig konstant på resande fot under den tiden (utan att åka hem mellan varven) innebär detta en vecka på varje plats. Och jag är övertygad om att det skulle suga en stor del av tiden. Jag ser redan mig själv sitta och gråta på ett hotellrum någonstans i Asien för att jag är så trött och ensam. Och att sen komma hem efter ett år och inte ha ett jobb eller några rutiner att återvända till? Läskigt!

Men samtidigt, vilken jävla möjlighet detta skulle vara. Jag som är en upplevelsenarkoman av rang kan knappt tänka mig något mer spännande än att få betalt för att resa jorden runt. Och att dessutom få skriva för New York motherfucking-Times? Det är liksom alla journalisters våta dröm. Nä, hörrni. Den som får det här jobbet kan skatta sig jäkligt lycklig.

Vill dock även påpeka att jag såklart pratade med Paul innan jag ansökte. Hans svar var (som det alltid är när jag får galna idéer, även om de innebär en längre tid ifrån varandra): ”You should definitely do it. I’m not going anywhere.

Livet och lyckan

Om behovet av förändring

Jenny:
Jag tänkte på det du skrev om förändring för lite sedan, och att du sen blev vegan och det “räckte”. Blir du någonsin rädd för den här känslan av att något måste förändras? Sen undrar jag vilken plats som är din tryggaste och din otryggaste?

Jag är inte rädd för behovet av förändring, utan ser det snarare som en kompassnål för mitt liv. Så här: Om det är något jag är rädd för så är det att vakna en dag när jag är gammal och känna att jag inte har levt livet till fullo, utifrån mina egna möjligheter. Att jag har jobbat för länge på ett jobb där jag inte trivs, eller varit fast i ett dåligt förhållande, eller bott någonstans där jag egentligen inte ville bo. Nu går det ju såklart inte att vara lycklig varje sekund, eller ens varje dag eller vecka, av livet, men jag vill ändå göra det jag kan för att oddsen för lycka ska vara så optimala som möjligt. Och jag tänker att den här känslan – att jag måste göra en stor förändring – hjälper till att hålla mig på rätt kurs.

Sen blir det såklart lite knasigt ibland, som just nu, när jag ändå har det rätt bra och inte borde behöva ändra på något. Men kanske mitt undermedvetna känner till något som jag inte gör? Vi får se helt enkelt!

Några platser där jag känner mig trygg: hemma i soffan med Paul och djuren, omgiven av kvinnor och motorcyklar i öknen, och på min familjs landställe i Öregrund.

Min otryggaste plats är i en hiss med främmande män.

Metabloggande

Ska vi ha en frågestund kanske?

Hörrni, jag tycker att det har gått rätt bra att blogga varje dag den här månaden faktiskt (förutom en kort paus förra helgen), men just idag har jag verkligen ingenting att skriva om. Så vi kan väl köra en frågestund! 

Fråga vad ni vill – det kan handla om motorcyklar, mat, att bo i USA, tatueringar, djur, kärlek, jobb, politik, vilken som är den roligaste SNL-sketchen (ok, svaret är denna) eller vad som helst egentligen. Så försöker jag svara så gott det går (förutsatt att någon faktiskt frågar något, annars blir det ju lite pinsamt). Det går även bra att komma med rubrikförslag.

Okej? Okej!