Vardagsfilosoferande

Burrata, Oregon och Stilla Havet

Det här känns som världens längsta dag. Den började vid 7-tiden imorse när jag tog hojen till stranden för min första wakeboardlektion. Det var jag och typ tio 19-20-åringar som får universitetspoäng för att ta den här kursen. Jag har nog aldrig känt mig så gammal, jag var minst 10 år äldre än alla andra där. Idag var det dock bara introduktion, så inget brädåkande ännu. Däremot var jag och tre personer till tvungna att göra ett simtest för att få fortsätta kursen. Medan resten av deltagarna stod bredvid och kollade på. 

Det är egentligen min värsta mardröm att stå i baddräkt framför en massa påklädda tonåringar. Men det är högsommarvärme i San Diego just nu och det var över 30 grader varmt ute redan klockan 9 på morgonen, så att få börja dagen med att både ta en motorcykeltur och simma i Stilla Havet kändes som en sån enorm lyx att jag inte ens orkade bry mig om något annat. Hade kunnat stanna i vattnet hela dagen.

Nu sitter jag på en hotellrestaurang i Clackamas, Oregon och dricker en öl och skriver detta istället för att skriva färdigt en artikel jag har deadline på idag. Jag har precis ätit en strålande middag på burrata och broccolini. Burrata är eventuellt det godaste som finns, och åtminstone 80% av anledningen till att jag aldrig lyckas vara vegan speciellt länge. 

Imorgon bitti ska jag hämta upp en motorcykel, och sen är det roadtrip i ett par dagar som gäller. Ska försöka bli bättre på att uppdatera här, men annars får ni gärna hänga med på Instagram (@cylinderella). Hav och berg och minst en nationalpark utlovas. 

Resor

Man måste vara hemma ibland

Jag har alltid velat ha ett jobb där jag får resa mycket. Och nu har jag det. Så jag borde verkligen inte klaga. Men just nu känner jag mig bara så enormt TRÖTT av allt flängande. Är mentalt och fysiskt utmattad. 

Först var det en månad i Sverige. Den var självvald och välbehövlig, men sen blev jag sjuk när jag kom hem, precis i tid för att åka till South Dakota i några dagar. Igår kom jag hem från fyra dagar i Kentucky (bild ovan på en solnedgång jag såg där). Och nästa vecka ska jag till Oregon och Washington. Kombinerar jobb med en mini-roadtrip och en baby shower. 

Sen har jag inga andra resor planerade förrän oktober och tänkte försöka hålla fast vid det. Ibland måste man ju vara hemma också.

Vi har långhelg den här helgen pga Labor Day och i vanliga fall brukar jag ha panik över att inte ha något inplanerat när jag har tre dagars ledigt bara sådär, men den här gången känns det skönt. Ska bara ligga ner och läsa böcker i tre dagar tänkte jag. Om jag känner mig själv rätt kommer jag vara rastlös redan dag 2, men det är värt ett försök i alla fall. 

Äventyr, Sportrelaterat

Jag har (eventuellt) en ny hobby!

En av mina bättre egenskaper, om jag får säga det själv, är att jag är bra på att ta tag i saker. Jag klagar visserligen ganska mycket, men om det jag klagar på är något som jag själv har möjlighet att förändra så brukar jag se till att göra det. 

Som häromdagen när jag klagade på att jag var rastlös och inte promenerade någonstans och behövde hitta på något att göra för att komma ut ur huset. Dagen efter gick jag 8 kilometer genom North Park (området där jag bor) — visserligen till en bar och tog en öl, men ändå. Det kändes bra.

Och idag gjorde jag något som egentligen är helt out of character för mig, men nu tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen anmält mig till en 15 veckor lång kurs i…….. wakeboarding!

Jag vet, otippat va? 

Fram tills för bara några veckor sen hade jag aldrig åkt wakeboard. Jag har åkt snowboard i 20+ år, men det är ju mycket lättare. Man behöver till exempel inte en båt. Men när jag var med familjen ute på landet förra månaden tog vi båten ut på klipporna ett par dagar. Min pappa och kusin åkte vattenskidor och min lillebror åkte wakeboard, och jag tänkte att det väl var lika bra att prova. 

En rolig grej med mig och min brorsa är förresten hur olika våra personligheter är. Vi har ungefär samma typ av hobbies och är bra på ungefär samma grejer, men våra approacher är varandras raka motsats. Petter är extremt självsäker (han har liksom inte ett ödmjukt ben i kroppen) och går in i nya situationer och aktiviteter med ett mindset där han är 100% säker på att han genast kommer att vara bäst i världen på sagda aktivitet. Med varierande resultat, men ändå.

Jag är å andra sidan väldigt ängsligt lagd. Får lätt ångest över nya situationer och försöker alltid hitta ett sätt att backa ur i sista sekunden för att slippa stressen och nervositeten. Nu är jag dock extremt medveten om den här egenskapen hos mig själv, så jag brukar få föra en inre dialog där jag liksom övertalar mig själv att det ska bli kul och att jag aldrig ångrar efteråt när jag har provat något nytt.

(Paul har för övrigt kommit på världens bästa sätt att få mig att göra saker som jag egentligen vill göra, men som min inre fegis försöker få mig att undvika. Han säger bara: “Yeah, you’re right… women probably can’t do that anyway.” Och fast jag VET att han skämtar och bara försöker trycka på mina känsligaste knappar så funkar det varje gång. Jag MÅSTE bevisa att kvinnor visst kan göra det, vad det nu är.)

Jag bestämde mig i alla fall för att prova att åka wakeboard. En grej som hjälper (och som jag rekommenderar till andra ängsliga personer) är att vara ordentligt förberedd, så när grabbarna var ute och körde passade jag på att googla hur man egentligen åker wakeboard. Var mest orolig över att inte lyckas komma upp till stående på brädan. Så jag hittade en YouTube-video som jag tittade på två gånger precis innan jag spände fast brädan och hoppade i vattnet. 

Och det gick hur bra som helst! Gjorde precis som killen i videon hade sagt och kom upp på första försöket! Och ramlade inte en enda gång! 

När jag simmade i land efter två turer kunde jag inte sluta le. Det var så himla roligt. Sen hade jag rätt rejäl träningsvärk i hela kroppen i ett par dagar, men det var det värt. 

Sen jag kom hem till San Diego har jag försökt hitta ett ställe där man kan åka wakeboard, och igår hittade jag äntligen en kurs som hålls genom ett av universiteten här i stan. Det är ju egentligen nästan slöseri att bo så här nära Stilla Havet och inte utnyttja det. Så nu tänker jag göra det. Kursen börjar nästa vecka men då är jag i Ohio på en jobbgrej, så ni får en uppdatering om hur det har gått om några veckor helt enkelt, vare sig ni vill eller inte.

Tatueringar och sånt

En ros över hjärtat

Jag klagar så mycket på USA nuförtiden att folk har börjat undra varför jag bor här egentligen. Det kan man ju för all del fråga sig. En grej som i alla fall är mycket enklare i USA än i Sverige är att tatuera sig. Åtminstone i Stockholm känns det som att alla bra tatuerare är uppbokade flera månader framåt, så man måste ha ordentlig framförhållning om man vill få något gjort. Så är det inte här. 

Igår fick jag en något spontan tatueringsidé och kände mig genast redo att göra slag i saken. Så jag messade den mest lämpliga tatueraren jag kunde komma på, Kenny Waizumi på Electric Tiger Tattoo, och frågade om han hade några lediga tider. Det hade han! Så redan samma eftermiddag fick jag komma in och göra denna fina ros rakt över hjärtat:

Fick även feeling imorse och klippte luggen i en helt ny vinkel. Så nu känner jag mig som en ny person. 

Jag har för övrigt nästan uteslutande färgglada tatueringar i old school-stil, men när jag var i Sverige förra månaden gjorde jag denna svartvita (hos megaduktiga Jack Ankersen på Nothing Tattoo) och fick mersmak:

Nu har jag plötsligt två svartvita tatueringar bland all färg och jag gillar det. Alltid fint med kontraster ju. 

Vardagsfilosoferande

Måste hitta på någonstans att gå och något att göra

Jag känner mig rastlös. 

En grej som hände när jag var i Sverige hela juli var att jag gick så himla mycket. Snittade på nästan en mil om dagen. Här i San Diego går jag ingenstans. Förutom en daglig promenad runt kvarteret med lillhunden, men den är så kort och långsam så den räknas knappt. 

Jag saknar att promenera, men jag vet inte riktigt vart jag skulle gå. Vi bor djupt inne i ett villaområde med få saker inom gångavstånd (och dessutom är det en miljon grader varmt just nu, vilket gör det ännu knepigare att vara ute och röra på sig). I Stockholm bodde jag mitt på söder och promenerade överallt. Tog knappt tunnelbanan, om jag inte skulle utanför tullarna. En gång tog jag en Uber för att det spöregnade och jag hade packning. Men annars: fötter. 

Det är märkligt hur lätt det var för mig att liksom falla in i mitt gamla liv. Här har jag aldrig hörlurar eller böcker med mig, och måste ta bilen (eller ja, motorcykeln då eftersom jag precis sålde min bil) för att ta mig någonstans. I Stockholm promenerade jag runt och lyssnade på musik och poddar, och hade alltid en bok i väskan om jag skulle hamna på en buss eller ett tåg. 

Det finns så många grejer jag saknar med Sverige. Inte tillräckligt för att vilja bo där, men ändå så att det liksom ligger och skaver. Maten är en grej, all mat är godare i Sverige, det är ett 100% sant påstående. Och så då att man (i alla fall i storstaden) kan ta sig runt utan att behöva köra. 

Jag älskar att jobba hemifrån, men när arbetstagen är slut behöver jag ta mig ut ur huset för att inte helt förlora förståndet. Igår jobbade jag halva dagen från ett café, det hjälpte lite. Annars sitter jag här klockan 16:30 och försöker komma på något att göra. Vad gör folk efter jobbet egentligen? Antar att de som jobbar på kontor har motsatt problem och bara vill hem, men typ frilansare då? Vad gör man? 

Bilar och sånt

Hej då Beyoncé

Här kommer ett inlägg som eventuellt är extremt tråkigt för de som inte är intresserade av bilar. Men jag vill skriva detta ändå. 

Idag sålde jag Beyoncé, min bil. Den här bilen var en big deal för mig. Jag har ägt över 10 bilar de senaste decenniet, alla billiga (på gränsen till vrak) från privata säljare. Detta var den första bilen jag köpte från ett dealership. Visserligen bättre begagnad, men ändå. Har aldrig tidigare betalat så mycket för en bil.

I ganska många år har min drömbil varit en Nissan 350Z. En dag insåg jag att jag numera är vuxen och tjänar hyfsat med pengar, så det finns ingen anledning för mig att köra runt i gamla skrotbilar. Jag började kolla på 350Z:s till salu, men insåg ganska snabbt att de inte har ett baksäte, vilket verkade opraktiskt. Efter lite research hittade jag Infinitis G37-modell, som är i princip exakt samma bil som 350Z fast med baksäte. Alltså en liten, snabb, japansk sportbil. (Infiniti är alltså Nissans lyxmärke, typ som Lexus vs Toyota.)

Manuellt växlade G37:s är skitsvåra att få tag på, men jag lyckades efter ett par veckors letande hitta min hos en dealer norr om LA. Paul och jag tog en road trip i min dåvarande bil för att köpa den nya. Lämnade den gamla bilen som handpenning och körde hem i min sprillans (nä ok, bättre begagnade) G37. Det var två och ett halvt år sen

Sen dess har jag börjat jobba hemifrån och kör nästan inte bil över huvud taget. Kör till mataffären och om jag behöver ta med Steve eller katterna någonstans, typ veterinären eller en hundvakt. Annars tar jag hojen. Det finns alltså ingen anledning för mig att ha en dyr bil som bara sitter och kostar en massa pengar. 

Sen jag la upp annonsen har många personer hört av sig och varit intresserade. Det här är en specialbil som är svår att få tag på, som sagt. Och idag kom den första personen och provkörde. Han köpte bilen på direkten. 

Det var sorgligt att säga hej då. Queen G är den bästa bil jag någonsin ägt, och den roligaste att köra. Men nu är jag ganska många tusen dollar rikare och det är ju trevligt. Tänkte försöka klara mig utan bil ett tag, vi får se om det går. I bästa fall går de här pengarna direkt in på Pauls och mitt husköparkonto. Så förhoppningsvis blir det som att byta en bil mot ett hus. Känns värt ändå. 

Amerika, Äventyr, Resor

En emotionell bergochdalbana i South Dakota

Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad. 

Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej. 

Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen. 

Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.  

Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare. 

Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken. 

Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:

Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert. 

Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.

Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list. 

Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.

På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet). 

Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park. 

Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.

De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning. 

Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.

Djur

Vi har en hel skunkfamilj som grannar

Jag har bara varit hemma i ett par dagar, men imorgon bär det av igen. Då sticker jag och Paul nämligen till South Dakota för att gå på motorcykelfestivalen Sturgis. Har redan fått rapporter från kompisar som är där som varnar om att det är Trumpland 2000.

Vi överlever förhoppningsvis ändå. Får ge oss ut och köra hoj så mycket det bara går helt enkelt. 

Jag har visserligen åkt på en ganska redig förkylning (som jag alltid gör när jag kommer hem från en längre resa) och Paul har så ont i foten att han inte kan gå. Så vi får väl se om vi ens lyckas ta oss till South Dakota imorgon.

En lite roligare grej är detta. Vår granne i huset bredvid är bortrest så vi (eller jag, eftersom Paul inte kan gå) matar hennes katt i ett par dagar. Jag gick precis över för att servera kvällsmaten och möttes av… en hel skunkfamilj! Mamma skunk och typ 10 ungar, som tydligen bor under vår grannes hus. 

KOLLA VAD GULLIGA!

Nu är det kanske inte jättestabilt rent långsiktigt att ha 11 skunkar som bor i huset bredvid. Skunkar är sjukt gulliga men det GÅR inte att bli av med lukten om man blir skunkad. Är mest rädd för att något av våra djur ska råka komma för nära dem.

Men strunt i det nu, kolla på den här skunkfamiljen på min grannes veranda!

Amerika, Det ofattbara

Om det här är ett test har vi redan förlorat

Det är fint att vara hemma, men det känns samtidigt som att jag har kastats rakt in i någon sorts makaber parodi på verkligheten i USA. Från att ha tillbringat en månad i en av världens mest välfungerande demokratier och haft otaliga diskussioner med andra svenskar om vad som egentligen pågår i USA, till att komma hem till tre masskjutningar på bara några dagar: 4 döda och 12 skadade i Gilroy, Kalifornien för en vecka sen; 20 döda och flera dussin skadade i El Paso, Texas igår; och 9 döda och 26 skadade i Dayton, Ohio bara några timmar senare.

Det är så oerhört tragiskt och ofattbart, men samtidigt kommer alla dessa döda att vara bortglömda i medierna om en vecka. Det är så det fungerar här. Det har hittills skett 252 masskjutningar i USA det här året. Vi är inne på årets 216:e dag. 

Jag lyssnade på någon podcast häromdagen (minns inte vilken) där de pratade om hur en massa tech bros i Silicon Valley är övertygade om att vi lever i en datorsimulering av verkligheten och att allt egentligen är ett test för att se hur mänskligheten handskas med olika problem. USA:s enorma problem med arga, vita, unga män som regelbundet begår massmord med automatvapen utan att någon gör något åt det är väl ett ganska tydligt tecken på att om vår verklighet är ett test, så har vi redan misslyckats. 

Litteraturbloggen

Sverigesammanfattning: Böckerna jag läste

Hej bloggen, jag är hemma i Kalifornien igen efter en hel månad i Sverige. Nu har jag visserligen varit helt sämst att blogga under den månaden, men jag tänker försöka ta igen det med ett gäng resesammanfattningar.

Hemresan igår tog i runda slängar 22 timmar, trots direktflyg mellan Stockholm och Los Angeles. Mitt flyg var dessutom så pass försenat att jag höll på att missa tåget från LA till San Diego. Men det gick ju bra till slut. Jag hann i alla fall läsa ut hela tre böcker från början till slut under de här 22 timmarna. 

Tillsammans med de andra böckerna jag läste i eller på väg till Sverige blev det sammanlagt nio böcker utlästa förra månaden. Alla var bra! Här kommer de om någon vill ha boktips. 

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Den här läste jag i ett svep under hemresan igår, efter rekommendation av Jenny. Tyckte väldigt mycket om hur den var skriven. Den tappade kanske lite på slutet, men annars svår att lägga ifrån sig. 
4/5

Nej och åter nej av Nina Lykke
Fint och inspirerande (och en smula deprimerande) om ett par som har varit gifta länge och hur de på olika sätt handskas med ett uppbrott. Älskade Ingrid, hatade Jan.
4/5

Terror av Håkan Östlundh
En hederlig gammal deckare, fick denna av min mor precis innan jag åkte. Den utspelar sig på Gotland där jag ju precis var, så det var ett plus i kanten. Den andra boken på rad (efter Nej och åter nej) som handlade om män som är otrogna med kollegor. Blir man ju trött på ändå. 
3/5

Testamente av Nina Wähä
Den här var fantastisk, bland det bästa jag har läst i år. Ett stort släktepos som på något sätt får plats på bara runt 450 sidor. Älskade hur den var skriven och ville inte att den skulle ta slut.
5/5

Stormvarning och Felsteg av Maria Adolfsson
Fler deckare jag lånade av mamma. De här utspelar sig i ett fiktivt land som ligger mellan Danmark och Storbritannien. Gillar blandningen av skandinavisk och brittisk kultur. Det krävs väldigt mycket för att jag ska ge en deckare mer än en trea i betyg, men gillade ändå dessa. 
3/5

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman
Säga vad man vill om Alex Schulman, men skriva kan han. Jag som läste hans blogg ganska flitigt när det begav sig tycker att det var fint att få läsa om hur hans kärlekshistoria med Amanda började. Får ont i ögonen av titeln dock.
4/5

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
En mörk, sorglig och väldigt vackert skriven skildring av ett mord ur den mördades perspektiv. Läste den i flera omgångar mellan andra böcker eftersom det blev lite väl tungt annars.
4/5

The Idiot av Elif Batuman
En bok på engelska fick kvala in på den här listan. Denna läste jag ut på flyget till Sverige. Väldigt udda och rolig (på ett extremt torrt och akademiskt sätt, kanske min bästa typ av humor) även om jag störde mig på i princip alla karaktärer. 
4/5

***

Jag fick med mig ytterligare nio böcker på svenska hem från Sverige, så det blir väl ett till sånt här inlägg om en månad.

Nä, skoja. Har inte tid att läsa nio böcker i månaden när jag inte reser.