TISDAG

Inspirerad av Elina känner jag också att det är dags för en hyllning till livet. Klichémässiga tonårsdepressioner borträknade har jag alltid varit av den starka åsikten att man generellt sett har kontroll över sitt eget välmående, på mer än ett plan. Den insikten, och en viss handlingsförmåga, har på många sätt hjälpt mig dit jag är idag. Jag är LYCKLIG, jag älskar livet, och livet verkar åtminstone stundvis älska mig tillbaka. Jag var inte olycklig i Stockholm, tvärtom, jag hade familj, vänner, band, jobb och så vidare där. Men det var ändå någonting som saknades, den där känslan av att längta bort, ni vet, att inte vara nöjd, att vilja uppleva något annat, något bättre. Beslutet att bege mig långt långt bort var så otroligt befriande och jag har aldrig sovit så gott som månaderna innan jag flyttade till Kalifornien (väl här besväras jag ständigt av mardrömmar om att bli deporterad, men det är en annan historia). Att vakna upp varje morgon till både inre och yttre solsken (cheesy, jag vet) är helt oöverträffbart. Hittills har varje år i mitt liv blivit lite bättre än det tidigare. Jag hoppas att det aldrig vänder.