Uncategorized

TISDAG

Det här med språk är intressant, och hur man anpassar sig till sin omgivning. När jag just hade flyttat hit fick jag ständigt höra att jag hade en “cute accent”; min svenska brytning var inte fruktansvärd, men ändock märkbar. Jag vet inte när förändringen skedde – det mest logiska svaret är väl “gradvis” – men numera hör 99% av alla amerikaner jag träffar ingen skillnad på mitt uttal och deras eget. Jag märker det inte själv – och vissa ord är fortfarande värre än andra om man vill dölja sin brytning (girlfriend är ett praktexempel) – men på senare tiden har jag fått mängder av kommentarer angående det hela. Till exempel var jag på en fest nyligen där folk uppenbarligen tog mig för amerikan, tills någon fick reda på att jag var från Sverige. Resten av kvällen blev jag presenterad som “the Swedish girl with no accent”. Och min (amerikanska) kompis S påstår ibland att jag pratar bättre engelska än många amerikaner hon känner, men jag anar att det är en smula överdrivet. 


Jag är fortfarande inte helt klar på huruvida det är en förolämpning eller en komplimang att bli tagen för amerikan. En sak som är säker är dock att det underlättar daglig kommunikation med främlingar, då man hela tiden slipper småprata om Sverige hit och Sverige dit – så svensk är jag fortfarande att jag undviker småprat i mesta möjliga mån. Dessvärre är jag rädd att det hela går ut över min svenska, som har blivit läskigt amerikaniserad på sistone. Främst, anar jag, beroende på det faktum att jag aldrig använder den.   

0 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *