Om ofrivillig underhållning

Så länge jag kan minnas har min största sociala skräck varit att tala inför folk. Alltså, två-tre personer går bra, men inte fler än så. I gymnasiet ljög jag till och med ihop en historia om att jag gick hos en psykolog för socialfobi bara för att slippa hålla ett muntligt föredrag i Svenska C (sorry svensklärar-David, om du läser detta). Det är bättre nu, mycket tack vare att jag sen jag flyttade till USA har tvingats kliva ur min komfortzon så pass många gånger att det liksom inte känns så farligt längre. Men, fortfarande gäller att ska jag tala inför folk måste jag ha ett manus att läsa innantill från, så någon vidare inlevelse garanteras icke.

Sen finns det folk som inte har något emot att tala inför folk, som till och med gör karriär av det, men som trots detta inte är speciellt bra på det. Jag har under de senaste dagarna följt The Sing-Off, ett tävlingsprogram i stil med körslaget, fast helt a cappella. Programledaren Nick Lachey (ja, Jessica Simpsons ex) är nog det stelaste jag har sett på TV. Han levererar varje replik i exakt rätt tonläge, och hans tajming är oklanderlig. Men så fort telepromptern framför honom inte visar nästa drag ser han så handfallen ut att det nästan blir pinsamt, och det är uppenbart att utan den där rullande textskärmen skulle han vara en mycket ensam man. Det är också uppenbart att han skulle leverera vad som än stod på samma textskärm med exakt samma sliskigt skämtsamma sneda leende – och halva behållningen med programmet blir plötsligt att sitta och hoppas på en Ron Bugundy.