Uncategorized

Dagen efter

Igår hoppade vi alltså fallskärm. Det är inte helt lätt att sätta ord på upplevelsen. Den korta versionen är: helt jävla fantastiskt. Den långa versionen kommer nedan.

Vi körde ner till Chula Vista i södra San Diego, strax norr om den mexikanska gränsen, i Isaiahs lilla racerbil. Den har över 400 hästkrafter och är alltså så snabb att bilturen ner var en upplevelse i sig. Väl framme vid Skydive San Diego insåg vi att jeans och långärmat var alldeles för varmt, eftersom det plötsligt hade blivit sommar igen. Vi blev iklädda selen och tilldelade varsin instruktör, sen bar det uppåt i ett skrangligt litet plan tillsammans med ett gäng andra hoppare. Jag var ensam tjej bland runt 20 killar, varav majoriteten var erfarna hoppare. Turen upp bestod mest av tatueringssnack och ryggdunkande, och sen försvann alla de erfarna hopparna ut i luften.

Min instruktör spände fast sig på min rygg och sen hoppade vi. Eller föll, är kanske en bättre beskrivning. I 120 kilometer i timmen. Fritt fall i omkring en minut.

En minut är i de flesta sammanhang en ganska oansenlig tidsrymd, men när man faller handlöst ur ett flygplan på 4000 meters höjd är det oändligt lång tid.

Och så otroligt jävla skitballt.

Jag var först ut ur planet och sist ned på marken. Isaiah var sist ut och först ner. Hans instruktör var en fartdåre av högsta klass, som inte fällde ut fallskärmen förrän i sista sekunden. Jag fick istället flyga i närmare 10 minuter, med ohindrad utsikt över nordvästra Mexico, Stilla Havet och hela San Diego. Det var alldeles knäpptyst så högt uppe, och lika varmt som nere på marken.

Det första vi gjorde efter att ha landat och fått av oss selena var att gå och köpa varsin biljett till nästa fallskärmshopp. Det här var första gången, men definitivt inte sista.

0 Comments

Leave a Reply to Sakke Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *