En kärleksförklaring

Inspirerad av Elina (man kan lyssna på hennes historia här), och på allmän begäran, tänkte jag säga något om hur jag och Isaiah träffades.

Årets sista vecka, kanske ni minns, var inte min bästa vecka. Min bil och min laptop gick sönder precis samtidigt, och jag var tvungen att hitta en ny bil snabbt. Som av en händelse var en liten Honda Civic till salu bara några kvarter från mitt hus, och jag tog genast cykeln över i en kolsvart decembernatt för att provköra. När jag närmade mig uppfarten där bilen var parkerad öppnades dörren på förarsidan och en kille klev ur. Isaiah. “Snygg”, tänkte jag. Sen öppnades dörren på passagerarsidan och en tjej klev ur. “Attans, upptagen”, tänkte jag, och sen var det inte mer med det.

Tjejen visade sig vara Sunshine, Isaiahs syster. Och efter att jag hade hämtat upp bilen några dagar senare skickade han ett sms och frågade om jag ville äta middag. Aldrig trodde jag då, när jag tackade ja till middagen, att vi bara fem månader senare skulle vara man och hustru. Men nu känns det så självklart. Trots att vi nog ser ut som ett omaka par är vi själsfränder på flera plan.

Vi har samma humor, samma personlighet, vi tänker samma tankar samtidigt, avslutar varandras meningar, och skrattar oss dubbelvikta åt saker som ingen annan förstår. Vi delar spontaniteten och suget efter nya upplevelser, och flytet och förmågan att alltid få som vi vill. Vi var lyckliga på var sitt håll innan vi träffades, vilket gör vår sammanlagda lycka genuin, intensiv och nästan övermäktig. Första gången vi sa “you are my best friend” och “I love you” kändes det så rätt att vi har fortsatt att säga det varje dag, flera gånger om dagen, och varje gång av total och uppriktig kärleksfullhet.

För fem månader sen hade jag hellre dött än skrivit ett sliskigt inlägg om kärlek, vilket alla jag känner nog kan intyga. Det här torde väl vara bevis nog. För första gången på väldigt, väldigt länge kan jag uppriktigt säga: I’m in love.