Obehaget

Jag var i mataffären nyss. Jag stod med en påse frusen aubergine- och zucciniblandning i handen, och när mannen bredvid plockade åt sig samma påse tyckte han att detta var anledning nog till att inleda ett samtal med mig. Det är väl allmänt känt att amerikaner inte blygs inför att prata med främlingar, men de flesta har i alla fall så pass mycket social kompetens att de inser när gränsen för pinsamhet börjar infinna sig och går vidare.

Inte den här mannen.

Han var blond, blek, kort och tjock, med ett grodliknande leende, och hävdade att han var italienare. Han gav sig rask in i en utläggning om hur hans italienska släktingar i New Jersey odlar zuccini och säljer till maffian, och innan jag visste ordet av började han berätta om en maffiaboss han kände och någon händelse på ett casino.

Okej, för det första – INTE en lämplig konversation att ha med en främling i mataffären. För det andra tror jag han försökte berätta det hela som en rolig anekdot med punchline, men misslyckades fatalt eftersom ingen del av historien var tillräckligt rolig för att kunna agera punchline. För det tredje pågick det hela i säkert tio minuter. Jag tappade suget på aubergine- och zucciniblandning ganska omgående, men mannen fortsatte att prata trots att jag la tillbaka påsen i frysdisken och flyttade mig i sidled bort från honom. Diskret, visserligen, men han kan inte ha undgått att märka det.

Det är något med människor utan social självbevarelsedrift som gör mig mycket illa till mods. Han måste ha sett den desperata kombinationen av självömkan och medömkan i min blick, men inte förrän jag till slut bara fick nog och gick därifrån avslutade han sin berättelse. Han ropade till och med ett “okay, have a good one!” efter mig.

Sen fick jag gömma mig bakom pastahyllan tills jag såg mannen med grodleendet betala för sin aubergine-och zucciniblandning och lämna affären. Ville inte riskera något.