Bilar

Under de senaste två åren har jag avverkat ett förhållandevis högt antal bilar. Det har främst att göra med mina tidigare mycket begränsade tillgångar, vilket har inneburit begränsad valmöjlighet när det gäller bilköp. Kort sagt har jag bara haft råd med skrothögar.

Först var det Candy. En -88 Chrysler LeBaron Convertible som jag och Emmy ägde tillsammans. Vi köpte henne av en snäll gubbe med en gullig hund och ett gevär. Hon höll i tre månader, men med tanke på att hon saknade den bakre vindrutan samt fungerande vindrutetorkare var det kanske lika bra att hon gick sönder lagom till regnsäsongen.

Efter Candy kom Peggy-Sue. -92 Toyota Paseo. Jag köpte henne billigt från en tow yard utan att ha testkört eller någonting. Hon funkade finfint, förutom att hon vägrade klara det smog-test som krävs för att få registrera en bil i Kalifornien. Jag hade henne i 6 månader, och fick med jämna mellanrum gå till the Department of Motor Vehicles och gråta krokodiltårar för att de skulle ge mig fortsatt körtillstånd trots att man egentligen inte får köra bilar som inte klarar smoggen. Sen gick hon också sönder.

Sen var det Jezebel. En -95 Hyundai Elantra. Efter två billösa veckor, som gjorde att jag nästan fick droppa några kurser på UCSD eftersom det var så komplicerat att ta sig dit, fick jag nog och köpte första bästa skrothög jag hittade. De kosmetiska bristerna fixade jag enkelt med lite färg och kreativitet. De mekaniska bristerna var det desto värre med. Mot slutet övervägde jag att skänka bort Jezebel till en junk yard, men lyckades istället sälja henne för $400 till någon stackare som nog inte visste vad han gav sig in på. Det här var helt klart den sämsta bilen hittills.

Nu har jag två bilar. Efter en klar nedåtgående tendens i bilköp vände det plötsligt, precis i slutet av förra året. Då köpte jag nämligen Betsey. En liten, fin och pålitlig Honda Civic från -95. Hon kostade lika mycket som de tre tidigare bilarna gjorde tillsammans, men det priset inkluderade en make – som bekant träffades jag och Isaiah genom att jag köpte Betsey av honom. Den här bilen gör jag mig inte av med i första taget.

Och så var det ju Dolly, som ni redan känner till. -91 Mazda Miata. Den minsta och överlägset snabbaste av alla bilar jag haft. Och den roligaste att köra – det är den enda av bilarna jag har ägt i Kalifornien som är manuellt växlad. Sen jag började köra Dolly till jobbet har jag börjat med vanan att ta kustvägen hem. Det tar en smula längre tid än motorvägen, men att köra nercabbat i sen eftermiddagssol med vinden i håret är så himla mycket bättre till doften av hav än till avgasdimmorna på motorvägen.