Nära döden-upplevelser

If The Brakeman Turns My Way

Jag tror inte på Gud eller ödet eller tur eller otur. Däremot kan jag ibland känna att det finns någonting där ute vars jobb är att upprätthålla en balans i universum. Det är inte nödvändigtvis en god makt – somliga får allt och andra inget – men balansen upprätthålls.

Och sen finns det andra, som jag och Isaiah, som nästan alltid har grymt mycket flyt. Nästan allt går precis som det ska, nästan jämt. Men för att balansen ska behållas måste allt välgående ibland vägas upp med något katastrofalt dåligt.

Sist det hände hade jag haft så mycket medgång så pass länge att jag var helt säker på att något dåligt skulle hända. Jag var alldeles nygift, nyinflyttad i mitt fina hus med min fina man och kattunge, och skulle precis få en löneförhöjning. Då gick min farmor bort. 

Nu hade det, igen, gått alldeles för länge utan något som helst negativt ens i närheten av oss. (Borträknat det svenska valet, men det tror jag inte hade något som helst att göra med universumbalansen.) Och så igår hände detta. En otäck biljakt som slutade i en katastrofal frontalkrock med flera allvarligt skadade, precis utanför min gamla lägenhet. Och min man var där, när det hände, bara en hårsmån från att själv stryka med. Jag har bara fått händelsen återberättad, via Isaiah och via nyheterna, där han för övrigt var intervjuad, och sett olycksplatsen och bromsspåren och polisens markeringar i gatan, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Bara tanken på att den jag älskar mest i hela världen hade kunnat ligga på akuten, eller ännu värre, om han bara hade lämnat huset en minut tidigare, ger mig kalla kårar och får mig att vilja ligga i fosterställning på golvet och hulka.

Det är ingen nyhet att folk kör som idioter här, och när jag kör min Miata är jag nära på att bli påkörd nästan varje dag, mest för att min bil är pytteliten och alla andra kör SUVar. Men genom att köra defensivt och vara uppmärksam kan dessa potentiella olyckor ganska lätt avvärjas. Det som skrämmer mig mest med gårdagens olycka är det faktum att den inte gick att vara beredd på. Den kvinna som igår blev påkörd rakt framifrån i 200 kilometer i timmen av ett gäng pårökta tonåringar på flykt från polisen, hade inte en chans att värja sig. Hon satt i sin bil vid ett rödljus när det hände. Min man satt ett rödljus bort. Och jag har plötsligt fått en återvunnen respekt för livet och dess obarmhärtiga balans.

0 Comments

Leave a Reply to CINDERALLEY Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *