Sverige

Lisbeth & jag

När jag läste Stieg Larssons Millennium-triologi jobbade jag på Akademibokhandeln och hade ganska nyligen avslutat en kandidatutbildning i Litteraturvetenskap. Jag var (och är!) ganska mycket av en litteratursnobb, och läste böckerna mest för att ta reda på what the fuss was all about. Och jag kan inte påstå att jag var direkt imponerad – de var ungefär precis vad jag hade förväntat mig. (Här är ett gammalt inlägg från den tiden om precis hur ointresserad jag är av Stieg Larsson.) Jag minns också att jag tänkte att böckernas handling – som faktiskt är ganska utstuderad – skulle göra sig bättre på film. 
Jag såg “Män som hatar kvinnor” när den gavs ut på DVD i USA (med den otroligt fåniga titlen “The Girl with the Dragon Tattoo”), och minns den som helt okej. Häromdagen hyrde jag även uppföljaren “Flickan som lekte med elden”, som hade letat sig in på tredje plats på videotoppen. Det är extremt ovanligt med icke-engelskspråkiga titlar på topplistan här, och en svensk film som nummer tre är närmast att betrakta som ett mirakel. Så jag var ju tvungen. Men det som slår mig när jag ser Lisbeth Salander knalla runt på gatorna i sitt nithalsband (!) är inte huruvuda filmen är spännande eller välgjord eller realistisk eller ens underhållande – utan allt jag ser är en Stockholmsskildring. 
Det är en märklig känsla att befinna sig ett stenkast från Hollywood och se staden man växt upp i vara skådeplatsen för en internationellt uppmärksammad actiontriologi. Att karaktärerna dessutom pratar svenska är ännu mer förvirrande. Jag pratar liksom aldrig svenska längre. Jag har inte varit i Sverige på över två år, och de svenska vänner jag har på den här sidan Atlanten träffar jag alldeles för sällan. Jag börjar få en känsla av att min engelska numera är bättre än min svenska – men det är svårt att bevisa eftersom jag så gott som aldrig har anledning att använda svenskan i tal.

Men i vilket fall som helst fick filmen mig att sakna Stockholm en smula. Inte det kalla, mörka, slaskiga november-Stockholm som jag anar att jag skulle få uppleva om jag åkte hem imorgon – utan Stockholm under de få veckor om året man kan hänga i parker och promenera på Söder och bada på Långholmen och vara ute hela natten eftersom det är alldeles ljummet och aldrig blir riktigt mörkt. Det saknar jag nu, tack vare Lisbeth Salander. 

(Bonus: Andrea uppmärksammar subkulturförvirringen i första filmen.)

0 Comments

Leave a Reply to darcy made a messy poo Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *