Vardagsanekdoter

Omvänd åldersnoja

Det finns en vändpunkt i livet, som jag tror för de flesta infaller någonstans i 25-30-årsåldern. Det har att göra med huruvida man tar det som en komplimang eller ej när någon säger att man ser yngre ut än man i själva verket är. Jag är nyligen fyllda 24. Om någon säger att jag ser yngre ut menar de oftast att jag ser ut som 17-18, vilket jag INTE tar som en komplimang (den här händelsen var ett extremfall). Många av mina äldre vänner fnissar förtjust över att bli leggade på krogen och möjligen kunna passera som yngre än 21. Men jag gillar det inte. Jag är ju trots allt en gift kvinna som är delägare i ett företag, har universitetsexamen, bor i villa, äger två bilar och har försörjt mig själv i ganska många år nu. Och jag vill bli behandlad som en sådan, och inte som nån snorig tonåring. Eh, jamen ni fattar.

Igår var jag i stallet, där jag är betydligt äldre än genomsnittet, som ligger nånstans mellan 7 och 14 år. Stod och putsade träns i sadelboden när en av de få äldre tjejerna, i 35-årsåldern, inledde en konversation med mig med följande öppningsreplik:
– So, are you in high school?

Först blev jag bara paff. Kanske var det ett ärligt misstag som kan förklaras av att jag var osminkad och hade ridhjälm på mig – men seriöst. Jag har alldeles för mycket tatueringar för att bli tagen för en high school-elev. Jag förklarade i alla fall att nej, jag går inte i high school, jag har gått ut college och jag har ett jobb och en äkta make. Hon retirerade snabbt och slätade över med att i hennes ålder skulle samma misstag ha mottagits som en komplimang. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag som 35-åring skulle bli glad om någon trodde att jag gick i high school. Möjligen att “du ser ut som 25” skulle kännas smickrande – men nånstans får man ju dra gränsen. Eller? Har jag fel?

0 Comments

  • Anna Nio

    Haha, nej, ju äldre man blir desto gladare blir man att höra det, tro mig. Det är en helt annan sak att man inte fattar HUR nån kan missta en för 17 (det händer mig vid enstaka tillfällen också, dock verkar folks favoritålder att placera mig i vara 22, av okänd anledning), men ta illa upp gör jag absolut inte. Skulle det däremot vara ett sånt sällsynt tillfälle då jag misstas för äldre så blir jag mäkta upprörd; ser jag gammal ut, är jag rynkig, verkar jag passé, är jag krum och darrig? är ungefär vad som rusar genom mitt huvud i de lägen det hänt. Lyckligtvis händer det sällan, och jag uppskattar verkligen att folk tar mig för 22 snarare än 31, helt enkelt för att jag känner mig mer som 22 än som 31, i alla aspekter utom livsvisdomen. Jag menar, 31 är ju vuxet, och det är inte jag. 😀

  • Anna Nio

    P.S. En gång i London fick jag och Andrea inte ens vistas på Sainsbury's alkoholavdelning för att vi inte hade legitimation med oss och för att vakten var övertygad om att vi var ungefär 17 bast. Det här var runt 2004, då var jag 25, Andrea var 22. Det var rätt störande då, men roligt nu. ;D

  • CINDERALLEY

    Hahaha, men det bevisar ju totalt min tes om vandpunkten! Jag far aterkomma om 7 ar och se om jag fortfarande blir forolampad. (Fast risken finns ju att ingen kommer tro att jag ar 17 langre da.)

    Lardom av PS:et – ga ingenstans utan leg!

  • Mami

    När jag var 22 och nygift för första gången ringde en försäljare på dörren och frågade om jag hade mamma eller pappa hemma…Nä, sa jag, men du kan få prata med min man – ha, ha, jag tyckte det var jätteroligt!!
    Du motsvarar inte den gängse bilden av en gift, stadgad kvinna i karriären, så jag tror du får vänja dig vid att inte alltid uppfattas så av människor som inte har en aning om vem du är!

  • CINDERALLEY

    Mami: Ah, jag alskar den historien, sa himla roligt!!

    Men alltsa, jag menar ju inte heller att jag nodvandigtvis VILL se ut som en gift, stadgad kvinna i karriaren – jag vill bara (precis som Anna ovan) att folk ska se mig mer som jag kanner mig, och det ar nog narmare 25 snarare an 17.

  • Anna Nio

    Haha, ja, det må vara hänt, att uppskattningen ökar för varje levnadsår man tillskansar sig. Och eftersom butikincidenten inträffade i London hade vi inte med oss våra svenska id-kort, och ville av förståeliga skäl inte släpa runt på passen heller. 😉 Annars har jag faktiskt alltid med mig leg fortfarande, och du kan ge dig fan på att den enda gång jag INTE haft det de senaste fem åren, så blev jag leggad och nekad att ens vistas i lokalen (på Charles dickens av alla ställen, hahahaha), fast jag var 30 år gammal!

  • CINDERALLEY

    Anna: Men så är det ju alltid! Har man leg med sig blir man inte leggad – har man glömt det så nog fan ska de kolla hur gammal man är. Min man, som är 36, får för övrigt alltid visa leg. Vet inte om det är för att hans fru ser ut att vara 17… 🙂

Leave a Reply to CINDERALLEY Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *