Christchurch
När tsunamin drabbade Sydostasien i slutet av 2005 skrev jag för Svenska Dagbladet, och fick sitta och gå igenom listorna över omkomna för publicering i tidningen. Att då inse att en nära barndomsvän som var i Thailand när det hände hade förlorat nästan hela sin familj, att se deras namn svart på vitt, uppradade i bokstavsordning i en i övrigt väldigt anonym lista – det var surrealistiskt, övermäktigt. Rapporter om krig, våldsamma protester och naturkatastrofer är alltid så mycket svårare att hantera när man känner någon i de drabbade områdena. Med det sagt hoppas jag att ni är okej där borta. Vi tänker på er.
0 Comments
Sofia
Näe! Så jäkla orättvist. Det går liksom inte att processa när sånt händer. Känner igen det så väl från när en gammal kompis (och ex) försvann i en bilolycka i november.
Första tanken: Nej. Nej.
CINDERALLEY
Jag vet, det är svårt att ta in. Men jag minns tydligt den där känslan, det är som att ens blod fryser till is i någon sekund.
Emmy
tack sanna! vi mår bra, men det är så overkligt sorgligt, hela landet står nästan stilla av sorg. bloggar på vagabond just nu: http://www.vagabond.se/Community/Blogg/?blog=11759
CINDERALLEY
Emmy, jag foljer Vagabond-bloggen, du skriver sa himla bra att det gor alldeles ont att lasa.