It’s friendship, friendship, just the perfect blendship

När jag flyttade från Stockholm till Kalifornien var det svåraste att lämna mina vänner, och att försöka skaffa nya. Att hitta folk att hänga med är inte så svårt. Eftersom punkscenen i San Diego är relativt liten kan man gå på spelningar och fester och räkna med att träffa ungefär samma grupp av människor överallt. Men när det gäller att hitta riktiga vänner – såna som man kan ta en fika med efter jobbet, eller ringa när som helst på dygnet, eller åka på semester tillsammans med – så är möjligheterna begränsade. Det är som sagt svårt att lita på amerikaner, eftersom de väldigt ofta är totalt opålitliga. Jag vet inte hur ofta jag ser folk som beter sig som svin även mot sina bästa vänner, och så länge man inte är med i en sorority tror jag att livslång vänskap a la Sex and the City är ganska sällsynt. 

Inte förrän ganska nyligen har jag träffat ett gäng amerikanska tjejer som är på precis samma våglängd som jag. Vi träffades på en fest i höstas, och ingen av oss kände egentligen varandra speciellt bra innan dess, och sen sa det bara klick. Vi är alla i ungefär samma ålder (20-30) och gifta eller förlovade, men utan planer på att skaffa barn. Vi lyssnar på samma musik, klär oss i samma sorts kläder, bor i närheten av varandra, och har en mängd gemensamma intressen. Anda sen den där festen i höstas är vi totalt oskiljaktiga och tillbringar flera dagar eller kvällar i veckan tillsammans. Vi går på spelningar och krogen, har roliga temafester, lagar mat, går på restaurang, shoppar, åker på roadtrips, fikar, spelar spel, går ut och dansar, skrattar hejdlöst och planerar resor och äventyr tillsammans. Dessutom kommer våra män så bra överens att när vi har tjejkväll styr de upp en killkväll och spelar poker tillsammans. 

Det är fint när ens vänner säger “I want us to grow old together”, och man vet att de verkligen menar det. Det är också fint när man sätter den vänskapen på pränt genom att skaffa matchande gängtatueringar. Så det gjorde vi häromdagen.