I kampen mot tristessen
För ganska exakt tre år sen (inser jag nu, det känns som det var typ förra året) hade jag så sjukt många bollar i luften; jag skrev kandidatuppsats i medie- och kommunkationsvetenskap på JMK på heltid, jag läste grundkursen i journalistik på Poppius på kvällarna, jobbade ungefär halvtid i Akademibokhandeln, repade med bandet två gånger i veckan, gick och gymmade ungefär lika ofta, samt var alltid ute på spelningar och krogen på helgerna. Det var stressigt och ohållbart i längden, men under de kanske fyra månaderna på detta schema insåg jag något om mig själv, nämligen att ju mer jag har att göra, desto effektivare är jag på att få det gjort.
När jag var klar med uppsatsen och Poppius, och bara hade deltidsjobbet och bandet kvar att oroa mig över, blev jag för en stund nästan överväldigad av tristess. Och är det något jag inte hanterar speciellt bra är det tristess.
Den här veckan går lite i anti-tristessens tecken, vilket jag gillar. I söndags åkte jag och ett gäng vänner på roadtrip till Banning, som är en liten håla ungefär 1,5 timmar norr om San Diego, för att se Koffin Kats spela. Vi kom hem vid 2 på natten, och fyra timmar senare vaknade jag för att gå till jobbet. Igår var jag och red, min första tisdag, eftersom jag nu har börjat rida två gånger i veckan istället för en. Kan helt enkelt inte vänta en hel vecka mellan varje gång. Idag ska jag repa med nya bandet – vi har lite nya medlemmar som ska drillas in eftersom vi sparkade ut alla andra. Bandrep brukar dessutom innebära öl och poker, vilket har utvecklats till en fin onsdagstradition. Imorgon har Lucky 13 modevisning och burlesqueshow i Ocean Beach, och vi i CFAC kommer vara där med ett photo booth. Sen är det helg och då händer det oundvikligen en massa roliga saker, som spelningar, mer ridning, och så ska jag fotas i spännande kläder av en av mina favoritfotografer – men mer om det senare.
Nu gäller det bara att försöka hitta på en plan för hur och när jag ska hinna med att sova, äta, blogga, klappa katterna och umgås med min bättre hälft.
0 Comments
Ulf
Det sista är väl inte minst viktigt (snarast: viktigast!)
Annars gäller snart inte ditt förra blogginlägg, kan man befara
CINDERALLEY
Han kan ju for all del folja med pa det mesta om han kanner for det 🙂
Fiat
Ha! Jag var kurssekreterare på Poppius när du gick där. Minns att jag tyckte att någon hade snygga tatueringar, och det måste nästan ha varit du nu när jag tänker efter. Vilka lärare hade du?
CINDERALLEY
Fiat: Nähä, på riktigt? Nu försöker jag minnas om jag träffade kurssekreteraren, för det lär ju ha varit du då. Men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad lärarna hette.
Fiat
I kid you not! Förmodligen var den enda egentliga kontakten vi hade under er avslutning. I övrigt var ju skolan rätt kasst planerad med undervisningslokaler i ett hus och kansli i ett annat. I slutet av 2009 fick jag hjälpa till att ordna med flytten till nya lokaler. Precis när de var installerade i Slussen fick jag sluta. Bittert.
CINDERALLEY
Oj, jag visste inte ens att de hade flyttat. For mig var det ratt bekvamt med gamla lokalerna eftersom jag pluggade pa JMK precis bredvid samtidigt. Men det dar later jakligt surt i vilket fall som helst.