En djupdykning i nostalgiträsket

Idag blev jag på Facebook påmind om Ausländer, det allra första bandet jag spelade i. Alla i bandet var tjejer i de yngre tonåren, och vi spelade skitsnabb punk med avgrundsvrålssång. Ingen av oss kunde egentligen riktigt spela något när vi startade Ausländer, så alla valde liksom instrument utefter vad vi hade tillgång till i utrustningsväg. Jag fick bli trummis eftersom jag hade lite scenskräck och ville kunna gömma mig bakom cymbalerna, Ida spelade bas, Evelina gitarr och Aurora fick sjunga. Och så styrde vi upp en replokal i Idas föräldrars källare i Bromma.

Vi spelade tillsammans ganska länge, i alla fall i ett par år, och utvecklades under den tiden både genremässigt och talangmässigt. Vi bytte också instrument och medlemmar vid några tillfällen. När jag slutade i bandet hade jag gått från att spela trummor till att spela bas. Och så hade resten av medlemmarna flyttat till Gotland, vilket var anledningen till att jag hoppade av. Var lite svårt att repa när vi bodde en tre timmars båtresa ifrån varandra.

Men den där första tiden, när vi fortfarande var unga och naiva och inte världens bästa musiker, den tiden kan jag verkligen sakna. Påminnelsen jag fick idag bestod av en 16 minuter lång mp3-fil rippad från ett kassettband inspelat i replokalen för typ 10 år sen, och jag blir sjukt nostalgisk av att lyssna på den. Gitarrerna är helt ostämda (eftersom ostämda gitarrer är punk!), trummorna i otakt (eftersom jag bara manglade på så snabbt jag kunde) och låtarna superkorta treackordshistorier.

Trots att vi var ett gäng 14-åriga tjejer som mest förde en massa oväsen blev vi bokade till spelningar mest hela tiden. Vi spelade i städer över hela landet, och i Stockholm på bland annat Kulturhuset och Kafé 44. Till de finare minnena hör den där gången vi spelade på Kafé 44 iklädda hemmasydda cheerleaderuniformer som det stod Ausländer på. Eller när vi skrev vår första låt, “Ville ska dö”, som bytte namn beroende på vilken idiotkille vi var irriterade på för tillfället. “Tulle ska dö” och “Julle ska dö” var två alternativa versioner. Eller hur vi ett tag namngav nästan alla vara låtar genom att skriva random ord på lappar och sen pussla ihop dem – så fick vi till spännande låttitlar som till exempel “Fog Cloaking Silence” och “Poliser jagade UFO”.

De låtar som inte handlade om folk vi ogillade var i princip alltid politiska, och fyllda med anarkistiska slagord av rimkaraktär. “Never obey, never conform, fight the power, freedom for all!” är en favorit.

Evelina sammanfattade pa ett mycket träffande sätt upplevelsen av att lyssna igenom den gamla inspelningen:

Den här inspelningen har dock sedermera utnämnts till en nationalskatt för väl utvalda lyssnare (det vill säga bandmedlemmarna ONLY), men här kan man lyssna på två låtar av betydligt senare datum. Var beredda på mer metal än råpunk dock. Första låten där är kanske den enda officiella inspelningen där jag spelar trummor, någonsin.