Livet är en fest

Warped Tour i sammanfattning

Vi vaknade tidigt på söndagmorgonen och packade in oss i bilen för roadtrip till Ventura, som ligger norr om LA. En biltur som i vanliga fall tar kanske 2,5 timmar tog oss närmare 4 tack vare totalt trafikstopp på Highway 101 (som för övrigt alltid är packad med bilar, såhär i efterhand var det kanske inte den smartaste vägen att ta). Väl framme fick vi dock veta att inte bara jag utan även min man stod på gästlistan. Vi kunde alltså sälja biljetten vi köpt och dessutom obehindrat knalla in på backstageområdet.


Vid Street Dogs backstagetält hittade vi Diana. Hennes snubbe Derik spelar bas i Unwritten Law och hade varit schysst nog att fixa in oss.


När Unwritten Law spelade stod vi på scenen med allt annat VIP-folk. Jag är inget fan av bandet, men det var fint att stå och titta på människorna längst fram i publiken. Lyckan i deras ansikten över att få se sina idoler från första parkett var så himla smittsam.


Jag har nog aldrig känt mig så gammal som under årets Warped Tour, där medelålden verkade ligga på runt 15 år. Jag fick starka flashbacks till mitt eget 15-åriga festivaljag. Som tur var kunde vi med åldern inne i alla fall fly in på ölområdet, där det krävdes en hel drös med armband för att få vistas.


Jag var nöjd med att ha lyckats släpa med mig karln på festival för en gångs skull, och med att han hade lika roligt som jag.


Isaiahs kameraskygga bästis Richard var med också. Fast utan backstagepass, stackarn.


Jag tror jag glömde nämna att jag fick ett ryck häromdagen och klippte luggen kort igen. Så här ser det ut.


När Against Me! spelade stod jag hellre i publiken än på scenen, eftersom de ar ett av mina absoluta favoritband och jag ville få hela konsertupplevelsen. Så sjukt bra var det, som vanligt. Det finaste med att se dem live är ändå att sångaren alltid ser helt lycklig ut, liksom ler sig igenom hela spelningen. Precis som jag då.


Street Dogs hade jag också tänkt se framifrån, men sen kom deras roadie ner och sa att de hade en bar på scenen. Så då gick vi såklart och ställde oss bakom bandet istället. Det var ju gratis alkohol, liksom.

Sen var festivalen i princip slut, så vi hängde lite i Unwritten Laws turnébuss, och sen åkte vi hem till San Diego igen, helt utmattade. Hemresan tog mindre än 2 timmar, som en liten kompensation för trafikkaoset på vägen upp.

0 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *