Sverige,  Vardagsfilosoferande

Resfeber

Det börjar dra ihop sig. Om fem ynka dagar sitter jag på ett plan till Stockholm. Och jag börjar bli nervös. Ni vet ju redan vad jag ser fram emot med att komma till Sverige igen. Men sen har jag också en liten lista på saker som jag inte ser fram emot. Här är topp två:

1. Att vara ifrån min man och katterna i tre veckor. Jag och Isaiah har inte varit ifrån varandra mer än kanske fyra dagar i sträck sen vi träffades, och nu kommer vi att i tre veckor befinna oss på olika sidor av världen med nio timmars tidsskillnad. Det känns helt overkligt – hur gör folk som har distansförhållanden egentligen?

2. En lite mer irrationell nervositet har att göra med språket. Vid de fåtal tillfällen jag umgås med svenskar här växlar vi friskt mellan svenska och engelska, och är det amerikaner närvarande pratar vi inte svenska alls. Jag misstänker att jag under de senaste åren har försummat mitt modersmål till den grad att engelskan nu är det som kommer naturligt. Mina svenska vänner skämtar om att jag kommer komma hem och låta som Victoria Silvstedt. Det är det nog ingen större risk för – däremot är det bristen på ordförråd i närminnet som oroar mig. Jag vet själv hur störigt det är med folk som ser sig själv som “internationella” och exemplifierar detta med att konsekvent blanda in engelska ord i svenskt tal.

0 Comments

Leave a Reply to Linnea i USA Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *