Livet och lyckan,  Vardagsfilosoferande

Det här med kärlek och relationer

Jag är så himla dålig på förhållanden. Jag tror ibland att jag har en begränsad mängd kärlek att ge någon, och när den mängden är slut finns det liksom inget att bygga en relation på längre. Jag har haft två riktiga förhållanden i mitt liv, och båda slutade när kärleken plötsligt tog slut och det inte fanns några känslor kvar. Aldrig för en enda sekund har jag sedan velat eller undrat om det var rätt beslut att separera, eller känt mig ledsen eller ensam för att inte längre ha den där mannen i mitt liv.

Jag har sett så himla många par som helt uppenbart inte är rätt för varandra, som gör slut och blir tillsammans igen gång på gång, och för mig är det en typ av självskadebeteende som gör mig så frustrerad att det liksom kliar under huden när jag tänker på det. Jag kan inte förstå vad det är som gör att folk klamrar sig fast vid något som uppenbarligen inte funkar. Är det av rädsla för att bli ensam? Av gammal vana? För att man tror att saker kommer förändras?

Jag har vid flera tillfällen blivit kallad självisk, känslokall och självständig till förbannelse för att jag känner så här. I kommentarerna till det här och det här inlägget är det flera av er som antyder att jag är modig som vågar bryta upp, men för mig är det en självklarhet, det finns inget alternativ. Jag kan inte stanna kvar i ett förhållande när jag inte är kär, eller på ett jobb där jag inte trivs, lika lite som jag klarar av att gå runt i en ful frisyr utan att göra något åt det. Det må vara en banal liknelse, men det är precis så det känns.

Jag är dålig på förhållanden, men bra på att gå vidare. Det här är inget ledset tyck-synd-om-mig-inlägg. Det enda som känns riktigt jobbigt just nu är det dåliga samvetet jag har över att inte må det minsta dåligt. Självständig till förbannelse, möjligen. Men jag föredrar att kalla det frihetstörstande.

0 Comments

  • burg

    gud vad jag känner igen mig i er situation. inte att jag enkelt gått vidare, men av facebook o bloggen att döma påminner ändå er situation om vår. när man är bästa vänner i ett förhållande är man också bästa vänner i ett uppbrott. man bär varandra genom det. även om jag o min fd inte stängt dörren för en fortsättning.

    massa kramar.

    • Cinderalley

      Oj, vad jag är sämst på att svara på kommentarer ibland. Men ja, jag känner igen mig i det jag läser om eran relation också. Även om, som sagt, detta är definitivt slut. Kramar tillbaka!

  • Johanna

    Dåligt samvete över att inte må dåligt? Du hör ju själv att det är något fel i den ekvationen, klart man inte ska ha dåligt samvete. Kalas om man mår bra, det är ju ett extra bevis på att man valt rätt.

    När mitt ecx och jag gjorde slut (efter åtta år, och det var jag som lämnade honom) sa han “EN grej bara: lova att inte ha dåligt samvete när du träffar nån ny, oavsett om det blir i morrn eller om ett år. Inget dåligt samvete, okej?! Okej.”

    Typ finaste grejen ever att skicka med någon som just lämnat en, tycker jag.

    • Cinderalley

      Jo det är ju såklart jättedumt, försöker skärpa mig!

      Oj, det låter ju som världens bästa separation, sånt är nog väldigt ovanligt, men sjukt värdefullt när man hittar det.

  • Duktiga Tjejen

    Du mår ju dåligt för att du inte mår dåligt, då mår du ju dåligt.. ? Jag tycker att det låter skitbra att inte må dåligt, det känns bara som att det förväntas av en att må dåligt. Må bra av att du fattat rätt beslut och skit i vd som förväntas. Du vet att du har gjort rätt och man blir alltid kallad självisk då. Det är ju försjutton bra att tänka på sig själv, varför ska man sätta andra före sig själv?

    Kan dock tillägga att jag har varit precis sådär, sedan vet jag inte vad som hände. Nu är det inte alls lila lätt att bra dra från jobbet längre, vet inte vad det är. Ändrad livssituaion, antar jag. När jag var 25 var det inga problem, då gjorde jag både slut på ett långt förhållande och sket i jobbet när det blev dåligt. Nu när jag vill ha barn, är över 30 är det så mycket annat som spelar in för mig. Önskar att jag hade kvar samma inställning som då, mådde mycket bättre av det. Måste hitta tillbaka…

    • Cinderalley

      Ja jag håller med, jag vet inte ens varför jag känner att jag behöver försvara mig eller det faktum att jag har tagit ett beslut som känns rätt.

      Hah. Jag hoppas att jag har kvar samma inställning om 5 år också!

  • Linnéa i Colorado

    Men jag tycker att kärleken kan vara logisk och rak och att det är idiotiskt att tycka något annat. Jag är kär i Casey just nu… ingen aning om hur det ser ut i framtiden. Jag blev kär i en snygg, lycklig, nyfiken kille, och om han skulle gå upp i vikt, bli bitter och cynisk så skulle jag – med all säkerhet – inte längre vara intresserad. Saker händer och det är som det är. Att stanna kvar i ett förhållande som inte är bra är att inte riktigt älska sig själv eller sin partner. Förhoppningsvis kan man i det läget inse att både jag och min partner skulle vara lyckligare med någon annan.

    Kram

    • Cinderalley

      Många kloka ord, jag tror också att det är viktigt att leva i nuet och njuta av det man har istället för att vara så himla fokuserad på en framtid som man ändå inte kan kontrollera. Så länge man mår bra av det ska man såklart fortsätta vara tillsammans, men inte längre än så. Kram tillbaka!

  • Louise

    Jag är exakt likadan. Bryter upp förhållanden pga att kärleken “tagit slut”. Jag har haft två mer seriösa förhållanden som varat i fyra respektive tre år. När jag väl bryter upp gör jag det direkt utan att vela, både för min och hans skull. Själv vill jag inte vara i ett förhållande där den andra är med mig tills han finner någon annan eller är med mig pga att han tycker synd om mig.
    Dock blir jag kallad känslokall och får anklagelser att jag måste ha känt så länge innan jag reagerar (dvs planerat uppbrottet) och är egoistisk. Jag menar att jag är tvärtemot.
    Jag gör likadant med jobb jag inte trivs på, har jobbat inom olika branscher vid sidan av mina studier, stannat på några jobb i cirka fyra år och andra i ett halvår, det beror på hur mycket jag kan ge. När jag känner att jag inte bidrar så säger jag upp mig. Samtidigt har jag väldigt svårt att säga nej och har ställt upp fruktansvärt mycket för de arbetsgivare jag haft.
    Man ska aldrig vantrivas för att andra ska trivas. Jag älskar att göra andra glada och ställer upp, samtidigt ska man inte utnyttjas till den punkt att man själv lider.
    Jag är 26 år och först nu känner jag mig stark nog att säga ifrån och göra saker för min egen skull!
    Jag dömer aldrig någon som är stark för att stå för sina beslut och gå vidare i livet, tvärtemot, beundrar jag människor som gör så!

    Underbar blogg har du och du är en förebild för många tjejer!

    • Cinderalley

      Tack, och så fint ändå att höra att det finns andra med samma filosofi. Jag håller med i precis allt och tycker du verkar grym som gör det du vill och mår bra av!

  • Louise

    Måste tillägga att jag är i den sitsen att jag brutit upp med min nuvarande och sitter mitt i en flytt till egen lägenhet. Är fortfarande bästa vän med mitt ex och vi gör fortfarande saker ihop, som kompisar!

Leave a Reply to Cinderalley Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *