Livet och lyckan,  Vardagsfilosoferande

Att vara den som stannar kvar

Sen jag lämnade Stockholm för San Diego har jag inte ångrat beslutet att flytta en enda gång. Det var jobbigt, speciellt i början, att lämna vänner och familj – men jag misstänker att det var värre för dem som stannade kvar i Sverige. Just det där med att bli kvarlämnad har alltid varit något jag bävat lite inför. Är man den som flyttar iväg till en ny, spännande plats har man så mycket annat att oroa sig för, se fram emot och uppleva, att det där med att skiljas från dem som betyder mest ändå tenderar att försvinna i bruset från allt det andra. Att däremot stanna kvar i samma vardag och rutin som tidigare, medan någon man bryr sig om försvinner till andra sidan jorden, det är så mycket mer påtagligt.

På måndag flyttar en av mina bästa vänner till en liten stad i Wisconsin. Det är nästan på andra sidan landet, en 6 timmars flygresa och en evighet bort. Och trots att jag inte har en tanke på att flytta ifrån San Diego, staden som jag lämnade hela mitt svenska liv för, så är det ändå så himla mycket sorgligare att vara den som stannar kvar än att vara den som börjar ett nytt liv på en helt annan plats.

0 Comments

  • Sofia

    Vi är så olika man kan bli på den här punkten. GUD vad jobbigt att rycka upp, lämna och börja om. Jag förstår att din känsla blir “kvarlämnad”, du som vill. Jag har däremot alltid glatt vinkat av och tänkt “kommer sakna honom/henne men skönt att jag slipper åka”. Och när jag faktiskt var den som var borta så var det med förvåning jag såg hur lite påverkan det hade att jag stuckit iväg. Så nä, inte sorgligt, snarare ett tecken på att man tycker om där man är.

    • Cinderalley

      Åh men nej, jag kan verkligen inte relatera alls! Det är ju såklart jättebra att trivas så bra där man är, men jag har en sån där konstant längtan efter nya platser och upplevelser precis hela tiden.

  • Johanna

    Åh 🙁

    Ibland läser jag sms:konversationen som följde på när min bästa vän bestämde sig för att flytta till Danmark och plugga, för ganska många år sen. Börjar gråta varje gång, minns den hjärtskärande känskan. Nu bor hon i Stockholm och jag har bott utomlads och far och flänger och vi ses ändå, såklart. Men att förlora det där dagliga hänget – hjärtskärande.

    • Cinderalley

      Ja, det är ju det! Hjärtskärande. Man håller ju fortfarande kontakten, i mitt fall kanske mest över internet eftersom det blir så knasigt med tidsskillnaden annars, men det är verkligen inte samma sak som att kunna ta en fika lite när som helst och så.

  • burgschki

    jag känner igen mig till hundra procent. har heller aldrig ångrat min flytt, men så fprt någon åker ifrån mig får jag lite ångest och tänker att jag borde jag med.

    å ena sidan känner jag att jag utvecklas me om jag flyttar ofta och bryter upp ofta än om jag bara stannar kvar. men å andra sidan, den senaste tiden har jag haft en gnagande känsla av att jag aldrig bygger upp något på riktigt om jag bara ska tröttna vart andra år och göra något nytt.

    • Cinderalley

      Ja, men samtidigt, vad betyder det egentligen att bygga upp något på riktigt? Så länge man trivs med vad man gör tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Jag skulle gärna flänga runt betydligt mer än jag gör, trots att jag också tröttnar så himla lätt.

Leave a Reply to burgschki Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *