Cirkeln sluten

Jag har varit i Los Angeles två gånger under de senaste månaderna, båda gångerna för milstolpar i helt olika skeden av livet. I december var jag där för ett bröllop, och i måndags åkte jag upp igen för en begravning. Personen som begravdes hade bara två månader tidigare varit vigselförrättare på nyss nämnda bröllop, vilket gör det ännu svårare att fatta. Ena sekunden var han där, och nästa borta. Så obegripligt, svårgreppbart, surrealistiskt.

Jag har inte varit på speciellt många begravningar i mitt liv, men jag är ganska säker på att den här ceremonin var ensam i sitt slag. I en stor vacker tempelliknande byggnad på Hollywood Forever Cemetery, ett par hundra gäster, alla svartklädda, med minnesaltare och bildspel, och ändå var den enda skillnaden mellan den här tillställningen och en vanlig fredag i LA att det satt folk med söndergråtna ögon och tröstade i varje hörn. Ett par punkband spelade, det bildades moshpit, folk drack keg-öl ur röda plastmuggar och någon krossade en fönsterruta.

Så himla fint ändå, på något sätt. Alla var rörande överens om att det var precis så här han hade velat ha det.