Äventyr,  Mexico

Inte på en svart hingst i solnedgången, men ändå

Jag har, som ni säkert vet vid det här laget, en ganska lång bucket list över saker som jag bara måste göra innan jag dör, och försöker checka av saker så ofta jag kan. En grej som har funnits på den här listan ända sen jag var liten hästtjej som skrev “ponny” högst upp på önskelistan varje jul och födelsedag, är att galoppera en häst på stranden.

Då var jag med i Pollux hästbokklubb och plöjde hästböcker och hästtidningar i rasande takt, och en tydlig minnesbild jag har från allt detta läsande är hur tjejerna i böckerna alltid red sina ståtliga hingstar på stranden i solnedgången. Det var liksom den ultimata, romantiserade sinnesbilden för varje liten hästtjejs största dröm i livet, inklusive min.

Jag har tidigare ridit på ängar och klippor och vägar och i skog och ridhus och paddockar, men aldrig på stranden. I Rosarito i Mexico kryllar det av folk som hyr ut hästar till turister på stranden, men dessa hästar är ofta mycket magra och undernärda och hålögda, och det skulle aldrig falla mig in att bidra till den misären.

Men när vi var där i söndags och promenerade på stranden hittade vi ett gäng hästar som såg både pigga och välskötta ut, och den där hästtokiga 12-åringen inom mig kunde helt enkelt inte motstå möjligheten att äntligen få galoppera längs strandkanten. Och galoppera fick jag! Eftersom jag var den enda erfarna ryttaren i sällskapet sprang jag och min lånehäst Lucero långt före de andra, och det var så himla fint. Alltså, lyckan! Jag har knappt ridit sen jag föll av och skadade axeln i juli förra året, men nu känner jag att det kanske är dags att börja igen.


0 Comments

Leave a Reply to CC Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *