Irritationsmoment

Att inte vilja bli modell

Jag har egentligen ingenting emot komplimanger – det tror jag inte att någon har, oavsett vad de försöker hävda. Men efter 4 år i USA (där folk konstant säger vad de tycker, även till främlingar) börjar jag seriöst ledsna på kommentarer om mitt utseende. Det kanske låter bortskämt, men när man knappt kan lämna lägenheten utan att någon kommenterar ens allmänna uppenbarelse så tappar alla komplimanger efter ett tag sin innebörd. Speciellt när det handlar just om något så godtyckligt som utseende.

Den här diskussionen som pågår i bloggvärlden om kvinnors rätt att slippa att konstant få sina kroppar bedömda, den tycker jag är så himla vettig. Ge mig gärna komplimanger som rör något av faktiskt värde – men utseende, det är bara så himla ointressant.

Alldeles nyss var jag i mataffären och handlade. Eftersom klockan var efter midnatt var butiken ganska tom på folk, det var i princip bara jag och en kassör där. Och den här kassören kunde liksom inte sluta prata om mitt utseende. Han tyckte att jag borde “bli modell”, och var så fängslad att han knappt kunde ta betalt ordentligt. Sånt här händer hyfsat ofta, och det stör mig så himla mycket. Bara en sån sak som att man som kvinna förväntas vilja exploatera sitt yttre på alla sätt man kan, som om att vara modell är den ultimata kvinnliga drömmen.

Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett värre yrke än fotomodell. Jag undrar vad att konstant bli bedömd för sitt yttre gör för ens självbild. Det finns tillräckligt med riktiga problem här i världen för att inte behöva bekymra sig över viktstress, utseendehysteri och konstant objektifiering. Men istället förväntas jag alltså vara glad och tacksam över att någon random snubbe, vars åsikter är av bortom obefintlig betydelse för mig, tycker att jag är snygg. Det är så himla tröttsamt.

0 Comments

  • burgschki

    jag förstår hur du menar, samtidigt har du ju ett utseende som avviker från normen, inte bara det att du är snygg men tatueringar etc. etc. och jag kan tänka mig att folk tar sig friheten att kommentera ditt yttre i och med att du själv valt att se ut på ett vis som gör att man reagerar. hajar du?

    gällande modell ja herregud, vara rekvisita, props i en kreativ scen någon annan skapat. har man tur blir man en designers musa, alltså fyfan för att vara inspiration till någon annans skapande och inte skapa något eget.

    jag försöker att inte kommentera folks yttre för mycket, jag vill inte bedöma eller bli bedömd hela tiden, jag har gått ifrån fan vad snygg du är idag till fan vad glad du ser ut. jag märker själv hur jag blir när jag får komplimanger, jag börjar bry mig om att behaga och att bli bekräftad och jag vill någon gång kunna släppa det. på jobbet är det allra värst, ministrar och diplomater som kommer med sliskiga kommentarer om utseendet och man kan inte göra ett enda skit. samtidigt vet jag ju att jag fått fördelar på jobbet för att jag är snygg och lyckats få de rätta personerna att gilla mig. man måste fortfarande vara kompetent men man får ju så himla mycket mer goodwill om man ser bra ut.

    hur som helst, har tänkt en hel del på det här på sistone för beauty är så himla förgängligt. själv vill jag bli imponerande (vilket förvisso också är ett bekräftelsebehov men skjut mig då), utveckla mig själv och mina egenskaper och göra min grej och inte gå omkring och försöka se snygg ut.

    • Cinderalley

      Ja, du har helt rätt i att folk förmodligen tar sig andra friheter att kommentera mitt utseende för att jag ser ut som jag gör. Kanske 80% av alla kommentarer jag får handlar om mina tatueringar. Och så länge det är folk som är genuint intresserade av tatueringar har jag väl egentligen ingenting emot att prata om dem.

      Alltså det där med att man får fördelar av att vara snygg, det är ju sorgligt men sant. Jag försöker att inte utnyttja det för mycket, men det är ju svårt ibland när folk bara ser ens yttre. Och jag tycker inte att det är något fel med att vilja vara imponerande, så länge man är det i sin egen rätt. Plus att det ju absolut inte är något fel med att vara snygg – jag är gärna snygg för folk jag gillar. Det är bara alla snubbar på stan som förväntar sig att man ska vara så himla tacksam för att de ger en komplimanger som verkligen, verkligen stör mig.

      • burgschki

        Dessa snubbar som går omkring och inbillar sig att man väntar på att få höra deras jävla feedback liksom.

        Sen snygghet och bekräftelse man behöver väl inte gå Lady Dahmer hela vägen och avsäga sig komplimanger, men jag tycker synd om de stackars brudar som byggt sin identitet på att vara snygg och sen vet de inte vart de ska ta vägen när en yngre och snyggare tagit deras plats. för det är ju så med utseende, det är så himla relativt och det finns alltid någon snyggare än en själv,

    • Cinderalley

      Igår kväll sa jag tack för komplimangen men underströk att jag verkligen inte har något intresse av att vara modell. Egentligen skulle jag vilja slänga mig in i ett feministiskt brandtal, men det är rätt bortkastat på amerikanska män eftersom de i regel inte har minsta bakgrund av genusanalys att luta sig mot. De hajar helt enkelt inte vad man snackar om, utan tror att man bara är någon rabiat PMS-häxa som inte uppskattar en komplimang.

  • Åsa

    Word på det. Det är så trist att se hur tjejer uppmuntras till att utnyttja (“framhäääva”) sitt yttre i tid och otid…det känns som ett sådant slöseri på personligheter att inte peppa fram folks inre talanger istället/också.

    • Cinderalley

      Men eller hur! Jag tycker att jag ständigt ser hur snygga tjejer uppmuntras till att bara vara snygga tjejer, det är som att alla andra talanger och personlighetsdrag blir helt överflödiga om man är vacker. Så himla snedvridet ju.

  • egon

    Kan relatera och fattar. De gånger jag har varit i USA har jag tyckt det varit jävligt uppfriskande med strösslandet av komplimanger, men fattar att det blir en helt annan sak när det är dagligen, konstant.

    Och modell-grejen. Ja herregud. Nuförtiden händer det sällan, men när jag som yngre klagade på min 180cm fick jag ALLTID som svar: “men du kan ju bli modell?” som om det vore lösningen på lyckan med livet.

    • Cinderalley

      Ja, det var kul i början för att det var så annorlunda från Sverige, men det blir verkligen tröttsamt efter ett tag.

      Men eller hur! Jag är 175, så jag har också fått den kommentaren based på längd. Som om det dessutom bara är att “bli modell” om vi nu skulle vilja det. Hela den kommentaren är så verklighetsfrånvänd.

  • Annika i Colombia

    Men så bra skrivet! Här är det ständigt så… Sliskiga kommentarer så fort man går utanför dörren, särskilt när man är “blond” och blåögd som jag. Och man förväntas liksom vara så himla tacksam. SUCK.

  • CC

    Eftersom det så sällan händer att man får beröm för tex utseende i Sverige är det ju kul att få kommentarer ibland. Men det kanske blir trist i längden…

    Jag gjorde en tjej överlycklig igår genom att berömma hennes ursnygga röda hårfärg. Hon blev superglad å tackade och såg nästan rörd ut. Hon var definitivt inte van vid såna kommentarer.
    Så är det ju i svenne-banan-land…

    • Cinderalley

      Alltså det här kanske är sexistiskt av mig, men jag uppskattar komplimanger från tjejer så himla mycket mer än från killar. Kanske mest för att det i regel inte ligger några dolda motiv bakom.

Leave a Reply to burgschki Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *