Länkkärlek och annan kärlek
Läser årets kanske finaste inlägg hos Östfronten och blir helt glad, av själviska skäl. Jag är väldigt bra på att inte låta folk komma för nära, och när folk då blir sårade och i stundens hetta vräker ur sig att “om du fortsätter stöta bort folk kommer du att vakna en dag och inse att du är helt ensam” så blir jag inte rädd utan tänker att ensam inte behöver vara dåligt. Jag tycker om att vara ensam. Och inte ens de få gånger jag trott att jag har varit kär har jag känt något som är ens i närheten av känslorna som väller ut mellan raderna i Stiffys inlägg. Men det gör inget. Det är fint att det finns, och att folk får uppleva det, och om det någonsin händer mig så gör det väl det, men det är ingenting jag eftersträvar eller saknar. Och det är en insikt som jag kanske inte har formulerat för mig själv innan och som gör mig glad, detta att jag är okej med det. Jag har så mycket kärlek i mitt liv från familj och vänner och små djur och det räcker. Det räcker så himla, himla bra.
0 Comments
Ulf
Jo, just så. Kärleken är en stark upplevelse. Den kommer när den kommer
Cinderalley
Precis.
Annika i Colombia
Men åh så fint! Både ditt inlägg och Östfrontens.
Apropå kärlek, hur blev det med din exman? Har ni skiljt er? Bara separerat? Har ni mycket kontakt?
Cinderalley
Ja, skilsmässan gick officiellt igenom i augusti. Han har flyttat iväg från San Diego nu så vi har inte så mycket kontakt… men så kan det bli.
Stiffy
<3
Cinderalley
♥