Livet och lyckan,  Vardagsfilosoferande

Några tankar om förhållanden

Alltså, det här med att jag numera har en pojkvän, det är en ganska big deal för mig. Jag är liksom inte en sån som går och blir ihop med folk hur som helst, snarare tvärtom. Jag har bara haft två förhållanden tidigare och när de avslutades var jag båda gångerna mest lättad över att få vara singel igen. Alla som känner mig väl vet att jag inte är “förhållandetypen”, jag värderar i regel min frihet för högt för att binda mig vid en annan person. Dessutom är det extremt sällsynt att jag gillar någon tillräckligt mycket för att det ska vara värt ansträngningen.

Jag har aldrig förstått mig på folk som är serial monogamists, det vill säga konstant går från ett förhållande till ett annat. Jag har kanske för höga krav, men om jag ska ge upp min frihet (eller ja, jag överdriver kanske lite, men ni fattar) för någon så MÅSTE jag känna att det är på riktigt och att vi inte bara är en i mängden för varandra. Det ska kännas i hela kroppen att vi är rätt för varandra, och gör det inte det (vilket det typ aldrig gör) låter jag hellre bli. Jag vet så himla många som bara nöjer sig med första bästa person som visar dem intresse, och det gör mig uppriktigt ledsen för deras skull.

Jag är verkligen ingen romantiker, jag tror inte nödvändigtvis att monogama förhållanden är det ultimata sättet att leva på, och för mig känns begreppet “själsfrände” sjukt orealistiskt – liksom, vad är oddsen för att man ska träffa sin enda själsfrände bland en befolkning på 7 miljarder människor?

Med detta sagt är det så himla värt att som cynisk kärleksagnostiker träffa någon som känner precis likadant. Och att vi efter bara en knapp månad tillsammans har kommit längre i vår relation rent emotionellt än jag gjorde i något av mina andra förhållanden under de 2-2½ åren de varade. Då känns det lite som att det är på riktigt.

Igår var vi ute med ett helt gäng av mina vänner, och M berättade efteråt att en av mina killkompisar hade sagt något till honom om att det krävs en väldigt speciell kille för att få mig att ge upp mitt eremitliv. Och att M då hade svarat att det krävs en väldigt speciell tjej för att få honom att ge upp sitt. Ganska fint ändå.

ninjamikeExtra plus för att min katt ÄLSKAR honom. Det brukar vara ett bra tecken.

0 Comments

  • Agnes

    Fint, njut av livet! 🙂

    Jag är inte heller en “serial monogamists” utan älskar mitt eget sällskap och är aldrig på jakt när jag är singel. Å andra sidan så har jag inget emot om någon är med på färden om man säger så. Jag gör det som känns bra för stunden, och jag umgås mer med människor som får mig och må bra och mindre/inte alls med de som drar ner mig.

    Min kille var min vän länge innan vi blev ett par. Vi umgicks mer och mer, för vi mådde bara bättre och bättre i varandras sällskap och plötsligt var vi ett par 🙂

  • burgschki

    Det är ju så fantastiskt fint. Och ja jag håller med, de som bara liksom nöjer sig. Utan att få känna det där brinnandet, det känns så svagt. Samtidigt, hur ska man kunna veta hur det ska kännas innan man upplevt det själv? Det finns ju en massa som aldrig varit kära på riktigt.

    Men jag tänker såhär, man ska inte slösa tid på förhållande ifall de ritkiga känslorna inte finns där eller ifall det inte ger någonting. Men annars kan nog alla förhållande vara bra för man lär sig ju så mycket under resans gång.

    • Cinderalley

      Jo så är det kanske, det är ju säkert lättare att hantera de där riktiga känslorna när de väl dyker upp om man har fått öva lite innan.

  • bangz

    asså brukar inte kommentera MEN nu kände jag mig tvungen: 1. din syn på luvz stämmer överens med min och jag tycker snarare att den är realistisk (eller vafan: NORMAL) än “oromantisk” eller “cynisk”. och 2: jävla bra skägg på g där!

    • Cinderalley

      1. Men bra, skönt att höra att man inte är ensam och bitter! 2. Bästa skägget, fast han rakade av sig det förra veckan i en vadslagning :/

    • Cinderalley

      Ja, ingen fara! Och jag läser din blogg också fortfarande, men har inte lyckats kommentera på den nya bloggen, det verkar vara något skumt med kommentarsfunktionen.

  • S

    Åh så fint!
    Jag känner likadant om förhållanden, nu när jag för första gången i mitt vuxna liv är singel (8-årigt förhållande som tog slut) och jag stormtrivs med friheten! Jag har tänkt på att du alltid verkat så stark och fri och så bekväm med att vara singel, och att det så sällan skrivs om det. Alltså, i media och i filmer och böcker så är det alltid att man ska leta efter en partner, man ska hetsa, man ska prova man ska försöka in i oändligheten. Som om singel och lycklig inte gick. Och jag tänker mig att om andra som känner som jag, som inte vill ge upp den fören man hittar en som det verkligen är värt att ge upp det för, hittar nån att bli stormande kär i så bådar det gott för mig!
    Hoppas ni får det bra ihop!

Leave a Reply to Anna Granström Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *