Irritationsmoment,  Vardagsfilosoferande

Jämställdhetens baksida

Precis som alla andra såg jag Uppdrag Gransknings inslag om näthat mot kvinnor igår, och det gjorde mig ganska matt.

Det är på något sätt lite surrealistiskt att sitta i ett land vars jämställdhetspolitik inte har utvecklats nämvärt sen 50-talet, och betrakta Sverige och dess debattklimat utifrån. Därför att det är världens mest jämställda land, och därför att detta banar väg för en rad nya problem.

Någon av kvinnorna i programmet konstaterade att det i regel inte är män i maktposition som näthatar kvinnor. Istället är det patriarkatets stora förlorare – de vita medelålders män som inte har fått smaka på de privilegier de fått höra att de har rätt till, typ ensamstående pappor som förlorat vårdnaden över sina barn – som sitter och spyr ur sig hat skyddade bakom datorskärmens anonymitet.

Jag har full förståelse för att dessa män känner sig maktlösa, och jag förstår faktiskt också att det ligger nära till hands att skylla sina problem på feminismen. Alla dessa kvinnor som plötsligt kommer och ska ha samma rättigheter som män – de får väl tåla lite gamla hederliga våldtäktshot liksom.

USA är ett splittrat land med många problem, men jag har aldrig hört strukturellt näthat nämnas som ett nationellt bekymmer eller ens ett existerande problem här. Och jag tror helt ärligt att detta beror på att USA inte är ett jämställt land för fem öre. Männen sitter ohotade på sina maktpositioner och kvinnorna stannar hemma och tar hand om barnen och allt är frid och fröjd. Typ.

Så är det inte i Sverige. Där förs debatten dagligen på flera nivåer. Där har de män (och kvinnor) som förespråkar patriarkat och normativa könsroller faktiskt anledning till oro. Det är enormt skrämmande att det inte går att som kvinna göra sin röst hörd utan att få ta emot dödshot och sexuella trakasserier. Men den typen av härskartekniker genomsyras samtidigt av desperation – som en sista utväg i brist på faktisk argumentation.

Och jag tror på fullaste allvar att det ursinniga näthatet mot kvinnor, och det faktum att det nu uppmärksammas utanför bloggarnas kommentarsfält, är ett tecken på att något håller på att förändras till det bättre – även om vägen dit är en snårig labyrint kantad av foliehattar, Flashbacktroll, SD-anhängare och antifeminister som skriker “hora”.

0 Comments

  • Egon

    Intressant. Tror nog du har en poäng, framförallt att det här händer pga att något håller på att förändras. Men att det inte talas om i USA behöver ju inte betyda att det inte finns?

    • Cinderalley

      Det har du absolut rätt i. Jag läser en del amerikanska bloggar också och har aldrig sett något som liknar det näthat jag ser dagligen i svenska kommentarsfält. Men det betyder förstås inte att det inte existerar.

  • month day year

    Här (i USA) talas det ju främst om nätmobbning gällande barn/tonåringar. Att de nu inte längre får vara i fred hemma efter skolan utan att mobbningen då fortsätter på nätet. Jag har läst några (inte många) artiklar om näthatet här men då främst gällande skribenter på vissa speciella sajter som tex Gawker och då har det förklarats med att just de sidorna bjuder in till det.

    Mycket intressant analys och låt oss hoppas att du har rätt, att det är på väg att bli bättre!

    • Cinderalley

      Ja, det är en viktig poäng som jag inte tog upp – det där med nätmobbning hos ungdomar. Där har det ju diskuterats slutshaming och andra rena elakheter som får tonåringar (både tjejer och killar så vitt jag vet) att ta livet av sig.

  • Åsa

    Jag brukar följa http://skepchick.org/ som visserligen är internationellt, men vars eldsjälar brukar leva och verka i USA. De har ofta tagit upp näthat där, så jag antar att det finns i USA också men att det inte är lika uppmärksammat. Tex. länkade de till http://msmagazine.com/blog/2013/01/23/how-some-men-harass-women-online-and-what-other-men-can-do-to-stop-it/ för ett tag sedan som skrevs av en amerikans journalist. Otroligt obehagligt oavsett land iaf.

  • Andrea

    Det här har jag också tänkt på. När nya förändringar sker i ett demokratiskt land som innebär att rättigheter utvidgas, blir det alltid en stark motreaktion. Det är en återkommande fenomen – gubbar blev skitarga när slaveriet avskaffades, gubbar blev skitarga när kvinnor fick rösta, gubbar blir skitarga när folk börjar prata om djurs rättigheter. & nu blir folk skitarga över att en massa jävla kvinnor syns överallt & “tar plats”.

    Det är ett obehagligt raseri, men precis som du säger – en reaktion på att något förändras. Det känns skönt att tänka så när det är som värst.

Leave a Reply to Cinderalley Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *