Irritationsmoment

Ett förtydligande

vedervardig

Till eventuella övriga läsare som tycker att jag är vedervärdig efter att ha läst förra inlägget kan jag lova att jag faktiskt inte slår och spottar på min killes son. Jag gör mitt bästa för att vara hans kompis (inte låtsasmorsa, han har redan en mamma och behöver inte en till) och hitta gemensam grund på en femårings villkor.

Men det är samtidigt frustrerande, vilket jag tror att alla som har egna barn kan relatera till – och den här bloggen fungerar som en ventilationskanal för mig. Därmed alltså inte sagt att jag inte anstränger mig, tvärtom. Det är en omställning för alla inblandade, men jag tycker nog att vi hanterar det ganska bra än så länge, både ungen och jag.

Jag inser att det nog framstår som ganska osympatiskt för många att (som kvinna) inte vilja ha barn, men jag tycker samtidigt att det är onödigt stigmatiserat. Det är ju egentligen bara mitt problem, jag går liksom inte runt och är otrevlig mot folk (oavsett ålder) utan anledning, och jag respekterar såklart alla som väljer att skaffa barn. Fattar inte ens att jag behöver skriva detta, det är en sån självklarhet.

0 Comments

  • Agnes

    Jag har full förståelse för dina känslor. Jag hade lite äldre föräldrar och vi bodde avskiljt. Andra får öva lite för de leker många i olika åldrar på “gården” där de bor eller med jämngamla som har barn i samma ålder och yngre.. Jag har alltid umgåtts med folk i min ålder och uppåt så jag är inte van vid barn. Jag vet inte hur man pratar till dem, vilken nivå de är på. Vad de tycker är roligt osv. Jag byter inte plats på restauranger.. eller det kanske jag skulle göra men har inte råkat ut för det. Men jag byter plats i kollektivtrafiken om jag råkar ut för en skrikande barn. Jag vill ha barn så småningom, och jag hoppas det är mina barn – andras ungar som gäller.

    Men såklart är jag inte dum mot barn. Klart jag umgås med vänner eller släktingar som har barn. Men jag kommer inte så bra överens med dem, antar att jag blir lite stel och konstig omkring dem. För övrigt har jag svårt att umgås med gamla människor också, av precis samma anledningar. Ja förutom att de i mindre utsträckning skriker okontrollerat, men jag har varit med om det också…

    • Cinderalley

      Jamen precis, lite så har det varit för mig också, jag har visserligen 3 yngre syskon men vi är så nära varandra i ålder att jag aldrig har behövt ta hand om barn heller. Jag har liksom aldrig haft barn i mitt liv och då är det ju som sagt inte så konstigt att man inte vet hur man ska bete sig runt dem.

  • Sherdil

    Ganska vedervärdig kommentar i sig…

    Har själv planerat ett barnfritt liv och även funderat på att säkra det med sterilisering (tyvärr ett par år kvar innan lagen säger ja) och barn är något jag varken uppskattar eller avskyr. Jag vill helt enkelt inte ha några. Synd att diskussionen aldrig kan stanna där. Med andra ord, jag är den sista som tycker att du är osympatisk 😉

    • Cinderalley

      Ja jag har också funderat på sterilisering, men samtidigt så finns det ju andra, mindre drastiska, sätt att se till att det inte blir några barn gjorda. Och jag håller helt klart med, det är synd att diskussionen inte kan stanna vid att alla har rätt att tycka olika i frågan, men jag tror att många tar andras självvalda barnfrihet personligt.

  • Angelica

    Kul när folk gör sina egna dramatiska tolkningar av saker och ting. Jag som inte heller tycker om barn läste inte alls in det denne “arg” gjorde i ditt inlägg. Jag förstår dig precis och bara för att man är obekväm kring barn och tycker de är jobbiga betyder det ju inte att detta är något som tas ut över barnet.

    • Cinderalley

      Men precis! Folk gillar att läsa saker mellan raderna som verkligen inte finns där, och det är ju som upplagd för missförstånd.

  • Soflex

    Gillar inte heller “barn”. Gillar däremot Isak! Som fan. Och de flesta andra barn som har ett namn, om du förstår vad jag menar. Fast jag har nog svårare för slappa föräldrar än själva barnen när jag åker kollektivt, är på restaurang etc. Även om jag numera har en större förståelse för att det inte alltid är så lätt. En större förståelse som samtidigt har gjort att jag är mycket mindre förlåtande när någon tar med barn i sammanhang där de inte hör hemma. Som vissa restauranger eller andra platser där man generellt ska störa andra så lite som möjligt. Det är inte snällt mot barnen och det är inte snällt mot omgivningen.

    Men kan det inte bli så att sonen, när ni har lärt känna varandra bättre, blir mindre “barn” och mer en person för dig? Så tycker jag att det har varit för mig själv många gånger med vänners barn. Blir ofta förvånad över hur mycket de faktiskt fattar och hur enkelt det är att konversera med dem. Särskilt efter tre års ålder.

    • Cinderalley

      Jamen absolut, det är klart att när det är ens eget barn är det annorlunda. Min syster fick barn för några månader sen och även om jag inte har träffat ungen ännu är jag övertygad om att jag kommer älska henne, min systerdotter liksom. Det ändrar dock inte hur jag känner inför en majoritet av alla barn jag har träffat, även om det kanske är föräldrarna som borde stå till svars och inte barnen.

      Och jo det är väl fördelen med att han är just fem och inte en bebis, att det faktiskt finns en person med en egen personlighet där inne. Det gör helt klart saken lättare.

  • month day year

    Det känns inte som en kommentar från någon som läser dig regelbundet, tycker du verkar långt ifrån vedervädig. Och i och med din förklaring så verkar du redan ha en bra plan för hur du ska förhålla dig till barnet. Förstår dock att det kan vara frustrerande med ett barn inblandat speciellt i en ny relation. Hoppas det går bra och att allt faller på plats.

    • Cinderalley

      Tack snälla. Jag tog egentligen inte åt mig av den där kommentaren eftersom jag tror (och hoppas) att folk som har läst här ett tag vet att jag inte är någon hemsk barnamisshandlare. Det är skönt att höra att jag inte är helt ute och cyklar då 🙂

  • Annika i Colombia

    Jag förstår inte alls “Args” kommentar. Och jag är en sådan som älskar barn, har alltid gjort det, men det måste jag väl inte projicera på hela världen heller. Klart jag fattar att det finns folk som inte är som jag, och de är inte vedervärdiga människor för det. Och det framgår ju tydligt att du försöker, men du måste väl få uttrycka att det är en jobbig situation för dig. Hoppas allt går bra och att ni hittar gemensamma mötespunkter, barnet och du!

    • Cinderalley

      Alltså, jag ÖNSKAR att jag var en sån som älskar barn, det hade gjort många sociala situationer betydligt enklare. Tack för fin kommentar!

  • Elina

    I egenskap av förskolechef, och även mamma, så vill jag nog påstå att jag älskar barn. Generellt, så gör jag det. Men jag vet, och framförallt FÖRSTÅR, jag att inte alla gör det. Och det är okej! Alla behöver inte tycka om barn. Alla behöver inte tycka att det är roligt att umgås med barn. Det ÄR skitjobbigt med barn, också. Det kan varenda förälder skriva under på.

    Jag har flera kompisar som inte vill ha barn/inte gillar barn, och dessa kompisar är ju lika bra människor för det. De har bara gjort ett personligt val (högst personligt, som man inte ska behöva rättfärdiga!). Sedan så betyder ju inte det att de/ni är otrevliga och behandlar barn illa. (hey, signe har ju tom en present från dig som hon fick som bebis! barnhatare där!!!)

    Okej, är trött och kanske inte skriver helt sammanhängande. Men summa summarum; Man är inte en dålig människa bara för att man inte älskar barn eller vill lägga sin tid på att uppfostra ett barn. Det finns det andra som gärna gör. 😀

    (ps, kommenterar aldrig, men kunde inte låta bli här, för jag vet hur bra/smart/snäll/vettig du är och blev arg av denna kommentar! Din blogg är så fin, det är så roligt att få läsa om hur ditt liv i usa är! kram! ds.)

    • Cinderalley

      Tack Elina, håller med om allt du skriver – och det är ju inte direkt ett val jag har gjort att inte gilla barn, kan liksom inte rå för hur jag känner. Då är det ju grymt att det finns folk som du som är där och faktiskt älskar barn istället 🙂

      Kram! ♥

  • Saga

    Kan inte alls förstå den där kommentaren. Man måste ju inte gilla barn för att behandla dem väl och med respekt….

    Jag vill inte ha barn, och gillar enbart nära vänners barn. Jag har aldrig velat ha barn, men när alla mina vänner började få barn så började jag ufrågasätta mig själv, missar jag ngt om jag inte får barn? Kommer jag ångra mig? Hade nog lite livskris där ett tag, men så tog jag beslutet igen, att nej, inga barn för mig. Vilken lättnad det var!

    • Cinderalley

      Men eller hur, jag tror att problemet är att folk tar saker liiite för personligt. Jag umgås med massor av folk som inte gillar katter, men är de hemma hos mig så är de såklart snälla mot mina katter i alla fall. Kanske inte riktigt samma sak, men samma princip.

      Visst är det en lättnad! Jag har känt lite samma sak, om nu ALLA andra skaffar barn borde det väl finnas något bra med det som jag också vill ha del av? Men nej, det gör det inte. Och det är ok.

  • Maggie May

    Alltså, jag tyckte typ att ditt inlägg vad ganska skönt att läsa! Hade du ens fått kommentaren om du var en man t ex? Det tror inte jag faktiskt. Hur som helst! Jag vill väldigt gärna ha barn, men samtidigt har jag enormt svårt för barn! Det låter kanske skumt, men liksom, mina barn kommer jag ju gilla! Sen gillar jag ju typ min brors son. Grejen är att jag också ibland kan känna att jag verkligen ogillar vissa barn. Känner mig så jäkla hemsk när de känslorna kommer, jag vet ju hur fel det skulle uppfattas av andra. Tycker man inte om exakt alla barn så är man ju ett känslokallt monster i princip.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *