Mexico,  Motorcyklar,  Vardagsanekdoter

It’s a small world after all

Jag fick en ny kompis häromveckan genom en hel rad sammanträffanden. Lite backstory först så ni hänger med:

I mars körde jag och två kompisar motorcykel ner till San Felipe i Mexico och campade på stranden och hade det allmänt gött. På morgonen innan vi åkte hem satt vi och åt frukost på ett litet hak på huvudgatan i San Felipe när tre amerikanska snubbar körde upp och parkerade sina hojar bredvid våra. Vi snackade lite med dem i några minuter och det visade sig att de också var från San Diego. Sen var det inte så mycket mer med det, vi åkte hem och de stannade kvar.

bikes

Fast forward några månader, till mitten av juni när jag började på mitt nya jobb. I parkeringsgaraget som alla i min byggnad (som är en skyskrapa på 19 våningar där ett helt gäng olika företag håller till) parkerar i finns det ett hörn bara för motorcykelparkering. När jag parkerade hojen där på min första dag så kände jag igen en av de andra hojarna där—jag var helt säker på att den tillhörde en av snubbarna vi hade träffat nere i Mexico.

Vi parkerade i alla fall bredvid varandra i nästan tre månader utan att någonsin träffas. Sen för kanske tre veckor sen var jag ute och körde nere vi stranden när jag såg en motorcykel i filen bredvid. Det visade sig vara samma snubbe igen. Vi vinkade lite och körde sen åt olika håll.
Och så förra fredagen när jag skulle åka hem från jobbet satt det en gul post-it på min sadel. Det var snubben med Mexico-hojen som presenterade sig och undrade om jag ville ut och köra nån gång. Han lämnade även sitt nummer, så jag sms:ade samma kväll och sa hej.

Vi skulle grilla hemma hos min kille den kvällen, så jag bjöd in Mexico-snubben, som visade sig heta Greg, och han kom över och hängde, och nu är vi kompisar allihopa. (OBS att jag var noga med att påpeka med en gång att jag hade en pojkvän så att det inte skulle ske några ”missförstånd”.)

Det knäppaste av allt är ändå att vi jobbar i samma byggnad (han på ett datorspelsföretag på 16:e våningen, jag på ett nöjesmagasin på 11:e våningen), parkerar bredvid varandra varje dag, bor ungefär två kvarter från varandra, samt kör samma sorts hoj (en Harley Sportster) —men att vi fram tills häromveckan aldrig hade träffats, utom en snabbis i ett annat land för 6 månader sen. Liten värld, ändå.

2 Comments

  • Agnes

    Älskar såna sammanträffande! Träffade ett par på Aruba för två år sedan. Jag jobbar som fastighetsförvaltare – visar sig att de bor i mitt bestånd men vi har aldrig haft anledning att träffas (bra betyg!). Ändå lite roligt att man springer på dem på en strand då 😉

    Roligaste är ändå när min pappa är på mingelfest hos en kollega till min mamma, då sen många år var han boende i Stockholm. Han går runt och tittar lite på tavlor osv och plötsligt ser han sig själv på ett kort. Visar sig att min mammas kollegas fru är från grannbyn till den lilla by i norrland min pappa är från. De konfirmerades samtidigt och hon var också med på kortet. Pappa beskriver känslan när han ser sig själv på fotot som surrealistisk och jag kan bara föreställa mig det, haha!

    När jag spelade World of Warcraft fanns det två personer som fattade tyckte för varandra. De hängde ihop lite extra, ingame, under ganska lång tid. De visste att de bodde i samma stad men inte exakt var. De bestämmer sig för att faktiskt träffas, visar sig att de bor nära varandra. Väldigt nära varandra till och med. I samma byggnad! Bara två våningar från varandra. Tänk att de suttit kväll efter kväll och pratat med varandra över internet så skiljer det bara två våningsplan… Vad jag vet är de fortfarande ett par! Så gulligt!

  • Polly

    “Och så förra fredagen när jag skulle åka hem från jobbet satt det en gul post-it på min sadel. Det var snubben med Mexico-hojen som presenterade sig och undrade om jag ville ut och köra nån gång. Han lämnade även sitt nummer, så jag sms:ade samma kväll och sa hej.

    Vi skulle grilla hemma hos min kille den kvällen, så jag bjöd in Mexico-snubben, som visade sig heta Greg, och han kom över och hängde, och nu är vi kompisar allihopa. ”

    hmmm…i wonder if that was what Greg had i mind

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *