Det ofattbara,  Sverige vs. USA

Det är dags nu

Det är läskigt, det här, att sitta här på andra sidan Atlanten och på avstånd se hur ett gäng vildar håller på att förvandla ens hemland till en nynazistisk cirkus. Det är läskigt eftersom det faktiskt finns ett historiskt facit på vad som händer om man ger främlingsfientliga partier politisk makt. 30-talets Tyskland, någon?

För en dryg vecka sen läste jag en artikel av Lena Sundström, en förkortad version av det tal hon höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna, och som jag inte har kunnat sluta tänka på.

Det handlar om precis det som håller på att hända i Sverige just nu, där en högljudd minoritet tillåts styra debatten, medan den tysta massan ser på och accepterar och låter dem hållas.

Lena Sundström skriver:

Problemet är förstås att man inte har en aning. Om man skulle ha varit hon, grannen, som vägrade hänga ut nazistflaggan genom fönstret. Eller den som gömde judar på en vind. Kanske hade man valt fel. Kanske hade man inte valt alls.

Kanske hade man varit den tysta massan som heilade för att det var det enklaste att göra. Sydstatsgrannen som såg åt ett annat håll när grannens hus brändes ner. För efteråt är det som sagt lätt. Att veta vad som är rätt.

Det är samtiden som är utmaningen.

Och:

Ibland intalar vi oss att det handlar om att vi måste riskera våra liv, detta att stå upp mot rasism och nazism och förtryck. Trots att det lika ofta handlar om vår rädsla för att det skall bli tyst i kafferummet när vi kliver in.

Rädslan för att hamna utanför den sociala gemenskapen.

I USA har det politiska klimatet under den senaste veckan präglats av upplopp och protester i hela landet, efter att den polis som i augusti sköt ihjäl en obeväpnad tonåring i Ferguson, Missouri, slapp undan åtal. Och även om jag inte nödvändigtvis förespråkar att gå ut och vandalisera och bränna ner halva städer så tror jag absolut att det är viktigt att folk reagerar. Inte tar vilken skit som helst.

Ferguson är ingen direkt parallell till situationen till Sverige just nu, men det är samma underliggande mentalitet som är problemet i båda fallen: vi mot dem.

Och upplopp är kanske inte lösningen på problemet. Men problemet existerar, och inget kommer ändras om folk står tysta och tittar på.

Lena Sundström skriver:

[…] jag behöver påminna mig själv om att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. Att det är då det blir intressant på riktigt. När man får en dumstrut på huvudet för att man säger exakt samma saker som man sa för några år sedan.

Och jag tror att det är dags nu. Att säga ifrån på riktigt. Att Sverige reser sig mot nynazisterna, gör en Ferguson. För idag vet vi, för att citera Lena Sundström, att ”’judeproblemet’ i själva verket var ett ’nazistproblem’.”

 

5 Comments

  • Ulf

    BRA!!!
    Instämmer till fullo. Det är dags nu!
    Väl skrivet – och tack för att du summerade Lena S artikel som jag inte hann läsa

  • Andrea

    Det sorgligaste tycker jag nog är att man drabbas av en apati. Jag ser hur fler & fler vänner som brinner av antifascism, medmänsklighet & vilja att göra världen lite bättre helt enkelt kroknar. Jag är en av dem – man börjar nästan ge upp. Det är en förjävlig känsla. Jag hoppas den bara är temporär.

    • Cinderalley

      Ja det är ju inte så konstigt egentligen, man orkar liksom inte hur mycket som helst. Men alternativet – att låta fascisterna vinna – är ju så mycket värre!?

Leave a Reply to Cinderalley Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *