Ett nytt hem
Livet, hörrni. Så himla magiskt ibland.
Jag följer en massa djurhem på Facebook, och så gott som varje dag är mitt feed fullt av bilder på hemlösa hundar och katter som letar efter nya furever homes i San Diego. I vanliga fall scrollar jag bara förbi–annars finns risken att jag adopterar varenda en, och det har jag varken plats, tid, pengar eller hjärterum till.
Men igår var det en bild som fastnade. Coco, en 10-årig fårhund- och boxermix, hade blivit övergiven av sina ägare och hittades vandrande runt på gatorna för över en månad sen. Som en äldre dam som förmodligen tillbringat hela sitt långa liv som en del av en familj var det extra svårt att behöva sitta hela dagarna i en bur i ett rum fullt av andra hundar, på ett hem där det går 12 anställda på 200 hundar och ingen har tid att ge den kärlek och omsorg som varje hund behöver.
I Cocos beskrivning stod det att hon grät och skakade i hela kroppen varje gång hon blev instängd i buren på hundhemmet. Och eftersom alla vill adoptera gulliga små valpar och inte äldre gråhåriga tanter (vilket förmodligen är anledningen till att hon blev övergiven av sina tidigare ägare) så såg det mörkt ut för henne.
Den här beskrivningen gick rakt in i hjärtat på mig. Jag kunde liksom inte sluta tänka på stackars Coco alldeles ensam och rädd i den där buren. Så jag visade hennes bilder för min kille, och vi insåg båda två att vi inte hade mycket val.
Så idag åkte vi ner till hundhemmet för att hälsa på Coco. Det var egentligen bara tänkt som en artighetsvisit, men hon visade sig vara den snällaste, lugnaste och keligaste 40-kiloshunden någonsin, och helt plötsligt hade vi adopterat henne.
Hon får bo hos Paul för tillfället, eftersom vi inte bor tillsammans ännu (vilket dock mest är av logistiska skäl, som förhoppningsvis löser sig snart) och eftersom vi inte är helt säkra på hur varken hunden eller mina katter kommer att reagera på varandra. Men jag tänker att det nog går att lära även gamla hundar att sitta, så att säga.
Nu ligger hon på en filt i vardagsrummet och snarkar högt. Det har nog varit en ganska lång dag för den här stackars tjejen.
12 Comments
Gunnie
Åh, vilken härlig solskenshistoria!
Mirijam Geyerhofer
Åh hon är så goooollig! Tur att hon fick bo hos er! Eller ja, hos Paul då. Väldigt nyfiken på kattmötet!
Andrea
:’)
Angelica
Åh vad fint av er! Blev tårögd av att läsa det här för visst är det så att äldre djur är mer svåradopterade men de förtjänar ju också en chans. Så fint att hon kommer spendera sin ålderdom med människor som älskar henne.
Leo
Åhhhhh den här historien måste du följa upp..! Hjärteknip <3<3<3<3<3
burgschki
åh vi tar också hand om en coco just nu en jättefin killhund av nåt terrierslag som blir överlycklig varje gång han får åka bil och rullar sig i lera så fort man badat honom.
asså ååh.
Anna Nio
Åååhhh, Coco! Jag skulle läsa detta högt för min sambo och började gråta av att läsa om hur Coco grät. Jag blir så glad och stolt över att se att folk bryr sig om djur, särskilt gamla djur. Ni är hjältar som tar henne till era hjärtan och hem. <3
Linnéa i Colorado
Ohh!! Varldens basta!
Cinderalley
Tack snälla för de fina kommentarerna! ♥
Maddis
ÅH vad fint <3
Sara
Så himla fint! Blir glad i själen! Jag hoppas mötet med katterna går fint.
Pingback: