Coco the Destroyer
Vi har haft Coco nu i en knapp månad, och med undantag för att hon inte tycker om att vara ensam har hon i princip varit den perfekta hunden. Fram tills i måndags. Jag vet inte om det har hänt något speciellt som har triggat det, men hennes separationsångest tycks plötsligt ha blivit ganska många resor värre.
I måndags tuggade hon sönder en pall som stod vid dörren och sin säng, samt kissade på golvet i köket.
I tisdags tuggade hon sönder pallen ännu mer, och sen rymde hon. Vi gick för att hämta upp middag och lämnade henne på framsidan av huset medan vi var borta, i mindre än en halvtimme, för att hon inte skulle tugga sönder något mer. Framsidan består av kanske en 10 kvadratmeter stor gård omgärdad av ett knappt två meter högt plank samt en grind. Precis när vi var på väg hem ringde Pauls granne och sa att Animal Control stod och knackade på vår dörr. De ville inte säga vad de gjorde där så vi skyndade oss hem, något panikslagna. Det visade sig att Coco på något vänster hade tagit sig över planket och Animal Control hade hittat henne på gatan några kvarter bort. Den här hunden är alltså 10 år gammal. Hade jag försökt hoppa över samma staket hade jag antagligen brutit benen av mig, och då är jag ändå inte ens 30.
Och så idag kom Paul hem till detta:
Nu vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Coco är verkligen den mest kärleksfulla, keliga och människoälskande hund jag någonsin träffat. När vi är hemma är hon hur lugn och glad och avslappnad som helst. Men så fort vi lämnar henne ensam, även om vi bara går ut till garaget, så blir hon helt panikslagen. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har gått ut med henne, eller hur många leksaker och andra distraktioner vi försöker sysselsätta henne med medan vi är borta. Och vi måste liksom gå till jobbet, vi kan inte bara sitta hemma med hunden hela dagarna.
Jag har läst en hel del online om desensitization och counterconditioning, vilket verkar vara hundpsykologernas rekommendation för att handskas med den här typen av svår prestationsångest? Men sånt tar tid, antagligen flera månader. Och under tiden kan vi liksom inte ha en hund som förstör allt vi äger så fort vi går hemifrån, och som rymmer om vi lämnar henne utomhus. Om inte annat för hennes egen skull, kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon måste må av detta.
Hur mycket jag än hatar att ens tänka tanken så skulle det här eventuellt kunna vara en förklaring till varför hennes tidigare ägare inte ville ha kvar henne… VAD GÖR MAN!?
Nu ska vi i alla fall ta henne till veterinären för att se om det finns några medicinska orsaker till det här destruktiva beteendet. Så vi får se vad som händer.
4 Comments
Jenny
har ni kollat pa Humane Society ifall de har nagra ideer pa vad man kan gora? Kommer hon darifran och fick ni ingen behavioral consultation innan ni gick darifran?
Jenny
Vi är i lite samma sits. Två katter som vi köpte från katthem i maj som kissar inne. Det blir bara värre och värre och vi har pratat med katthemmet för hjälp. Blir det inte bättre innan januari är slut måste vi lämna tillbaka dem. Känns fel på alla sätt som finns, men det funkar bara inte.
Natalie
Stackars liten. Separationsångest är väldigt vanligt bland hundar som tvingats flytta runt och det tar tid att bli av med även om det går. Kan ni inte ordna med hundvakt? Någon hon kan vara hos när ni jobbar/åker bort? Om ni ska lämna henne riktigt korta stunder , har ni provat med hundbur? Lär henne att buren är en trygg och mysig plats där hon har sin säng och kan ligga och vila när ni är hemma. Successivt kan ni sen börja lämna henne i buren och se hur hon reagerar på det. Det får såklart inte bli en plats hon förknippar med att vara ensam och aldrig bli en obehaglig plats utan buren ska finnas där jämt som en trygghet.
Jag har jobbat med många hundar med olika beteendeproblem och det allra mesta går att jobba bot även om det tar tid! En månad är ingen tid alls i ett nytt hem, det tar tid för hunden att känna sig hemma även om hon tycks vara helt bekväm.
Hoppas det löser sig för er och tveka inte att ta hjälp av någon duktig hundpsykolog som kan hjälpa er jobba med hennes ångest
Kaisa
Åhnej, flashbacks till då jag precis fått hem den gamla staffegubben som ligger och snarkar här brevid (också omplaceringshund). Höll på att bli vräkt pga panikslagna oavbrutna hundskall innan jag övervägde att lämna tillbaka hundskrället. MEN, det löste sig.
Jag började som akut åtgärd med att försöka hitta hundpassning då jag visste att jag skulle bli borta länge. Sedan gjorde jag följande (och det var påfrestande minns jag):
– skaffade en slags lugnande feromen (ej receptbelagt) i vätskeform. Nån grej jag köpte på Apoteket som man stoppade in i eluttaget.
– bestämde mig för en rutin som jag alltid höll mig till då jag lämnade hunden, i mitt fall blev det att fylla ett aktivitetsbräde med hundgodis, låta hunden sitta plats och säga “Varsågod” innan jag lämnade rummet. Försöka få det till en positiv grej att jag gick, alltså han fick ju alltid treats samtidigt som jag försvann. Och jag gick alltid utan att göra nåt stort väsen utav det.
– börja lämna hunden helt random, flera ggr per timme. Ibland bara stänga in den i “ensamrummet”, ibland stänga in den först och sen gå iväg osv men alltid efter att jag gjort “rutinen”. Varierade tiden jag var borta, men i början försökte jag alltid återvända innan paniken bröt ut. Alltså jag minns att det var skitjobbigt, i några veckor gjorde jag inget annat än gick in och ut ur mitt hem.
– när jag kom hem gick jag aldrig fram till hunden på direkten, han var alltså inlåst i mitt vardagsrum. Han stod och tittade på mig genom glasfönstret men jag gick aldrig o hejade o gosade innan han gått och lagt sig tillbaks på soffan.
– efter ett tag utökade jag “borta”tiden till en halvtimme, en timme, ett par timmar och tillslut en förmiddag. Och det funkade!!!!
Det jag lärde mig var iaf. var att alltid lämna han välrastad. Alltid samma “rutin”, aldrig försöka smita typ när han låg och sov. Alltid inlåst i samma rum, alltid allt helt lika som sist. Principen var att lämna honom med sysselsättning (aktivitetsbräde, boll, kong, märgben) samt supergoda godsaker. Alltså, jag gick – positiva grejer hände. Aldrig göra en stor grej av att komma hem heller, bara ignorera hunden tills den var cool. Typ, matte kom tillbaka – inget speciellt hände.
Ska iof lägga till att vid varje nytt miljöombyte (har fått flytta runt en del under åren) har jag varit tvungen att återgå till samma ensamhetsträning, men nu behöver han kanske några enstaka dagar för att klara av att vara själv.
Hursom, hoppas det löser sig!
Kanske hundbur eller munkorg (jag vet låter ashemskt) annars?