Drömhuset,  Vardagsfilosoferande

När universum säger åt en att flytta

Jag och Paul har pratat ganska länge om att flytta ihop. Vi hade antagligen redan bott tillsammans om det inte vore för två grejer. Nummer ett är att Pauls lillebror har bott hos honom det senaste halvåret, och det vore inte så snällt att kicka ut honom. Nummer två är att jag verkligen älskar mitt hus, men eftersom det är för litet att bo två personer i måste jag vänja mig vid tanken på att så småningom flytta.

huset

Jag har bott här i drygt två år, och för det mesta är det helt perfekt. Jag har en liten stuga på tre rum och kök, med eget garage och oslagbart läge för pengarna. Jag har gångavstånd till en hel massa restauranger, barer och butiker, och bor i princip vägg i vägg med en mataffär som har stans bästa utbud av vegetariskt, ekologiskt och närodlat. Och så har jag världens bästa par som grannar, som älskar mina katter och gärna passar dem så fort jag åker iväg någonstans.

Men på sistone har det börjat kännas som att det kanske är läge att flytta någon annanstans. Det här med att bo så nära en mataffär (som är öppen klockan 7-23 varje dag) är för det mesta väldigt praktiskt, men det har sina nackdelar också. Kanske framför allt att det alltid är en massa folk här. På helgerna är det typ omöjligt att ta sig till och från mitt garage utan att först sitta i kö bland alla matshoppare, och det kommer och går stora lastbilar och sopbilar utanför mitt hus under alla tider på dygnet. Nu gillar jag visserligen stadspulsen men ibland vill man liksom bara att det ska vara tyst?

Och så detta: att jag för några månader sen fick ringa polisen eftersom det stod en galen knarkare och försökte banka in min ytterdörr klockan 5 på morgonen.

Och häromveckan hörde jag ljud från mitt extra sovrum, där katterna brukar ligga och sova på dagarna. Jag gick in i rummet och såg en halvnaken och väldigt smutsig man som stod precis utanför mitt öppna fönster och försökte prata med katterna. Jag sa åt honom att gå sin väg, sen stängde jag fönstret och drog ner persiennerna. Antagligen helt hamlöst, men ändå inte så trevligt?

Jag tar allt detta som tecken från universum på att det är dags att flytta.

Så nu väntar vi egentligen bara på att Pauls bror ska flytta ut. Men han blev precis erbjuden ett nytt jobb i en ny stad, så det verkar som att det händer ganska snart det med. Håller tummarna.

7 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *