Djur,  Vardagsfilosoferande

Where the magic happens

where-the-magic-happens

Min kollega har den här bilden utskriven och upptejpad på sin kontorsdörr, och jag tänker på den ganska ofta. Jag är en sån person som nog egentligen borde leva ett tråkigt liv utan att ta några risker, eftersom jag egentligen är rätt feg, och dessutom en smula lat. Så jag får tvinga mig själv att göra saker utanför min bekvämlighetszon ganska ofta. Att flytta till USA var en sån sak. Att ta ridlektioner är en annan.

För hur mycket jag än älskar att rida när jag väl sitter på hästen så har min hjärna fått för sig att det är läskigt och jobbigt och att alla som jobbar med hästar är dumma. Jag tror att det är en ganska djupt rotad känsla som sitter kvar från när jag red som yngre, och så gott som alla tjejer i stallet var dryga och elitistiska.

Alltså, jag fattar att man måste vara väldigt bestämd när man jobbar med stora och potentiellt farliga djur, speciellt runt en massa ungar, men jag var ett väldigt känsligt barn och hade svårt att inte ta vuxnas tillsägelser personligt.

Och trots att jag nu har världens bästa tränare, känner mig hyfsat säker på vad jag gör, samt tar privatlektioner på ett stall där det aldrig är några andra människor samtidigt som mig, så får jag ända tvinga mig själv att gå dit. Varje vecka överväger jag att ringa och sjukanmäla mig, för det hade varit så mycket lättare. Men istället tar jag mig i kragen och åker till stallet efter jobbet.

Och varje vecka när jag kör hem igen är jag helt lycklig. Min tränare är verkligen helt grym, och hon driver mig till att göra sånt jag inte trodde att jag var redo för. (Igår fick jag till exempel hoppa. Hoppa! Riktiga hinder! Det var det roligaste jag gjort på länge.)

Sen efter att ha tillbringat knappt två timmar i stallet får jag ta hojen hem, på en helt tom motorväg som går parallellt med Stilla Havet, medan solen har börjat gå ner och det är helt magiskt ljus ute. Det är det bästa jag gör på hela veckan. Where the magic happens.

Om min hjärna bara kunde fatta detta, och den där envisa ångestklumpen jag har i magen hela dagen varje onsdag kunde försvinna, så skulle allt vara så mycket trevligare.

reiki

8 Comments

  • Ninna

    Jag känner igen mig i det där, var också en känslig unge när jag var liten.. Du tar itu med saker iaf, ångesten tonar säkert bort så småningom. “Det är inte svårt att vara modig, om man inte är rädd”(Tove Jansson)
    Tack för en bra blogg förresten, det är intressant att följa ditt liv där i soliga kalifornien 🙂

  • Monalisan

    You go girl!
    Hästtjej är jag utan ångest men det som tar knäcken på mig just nu är mc-körkortet. Tre lektioner kvar innan uppkörning och ont i magen och svettiga handflator mest hela tiden…

  • Linda

    Jag är precis likadan. Bestämde mig att i år är året då jag utmanar mig själv. Inte bara att göra saker jag egentligen gillar, utan saker i allmänhet som jag är rädd för men som jag vet skulle stärka mig om jag fixade dem. Åka utomlands själv och hålla föredrag inför en massa folk (i kombination) avklarat med gott resultat hitills. Ordnat fest hemma (har omotiverad ångest över att bjuda in massa folk till mitt hem) – check. Mkt stolt.:)

    • Cinderalley

      Fan vad grymt ju, heja! Bara tanken på att hålla föredrag inför en massa folk ger mig kallsvettning, hu!

  • Gunnie

    Det är svårare att vara modig när man är rädd, men om man ändå gör det man är rädd för – det är ju då man är modig! Du är den modigaste jag känner! (T ex bungyjump och fallskärmshoppning, jag ryser bara jag tänker på det *emoji med skräckslaget ansikte*)!

  • Carro

    Jag tror ångesten kommer lägga sig ju mer du gör det och bygger på med positiva upplevelser 🙂 I mina ögon verkar du ganska modig iaf, för utan någon form av rädsla är det svårt att vara modig. Jag har insett att jag också är ganska feg och lat. Så för tillfället övar jag upp modet genom att dyka, resa ensam, studera inom ett utmanande område och flyttar till San Diego i höst. För andra kanske det är småpotatis, men för mig är det verkligen personlig utveckling på hög nivå.

    Vet du förresten om det är svårt att få tag på boende väl på plats i San Diego på sensommaren eller om jag gör bäst i att försöka boka något innan jag åker? Känns lite läskigt att binda upp sig på något från andra sidan Atlanten, men vill heller inte stå utan ett vettigt boende. Tacksam för tips! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *