Det stora launchpartyt

Ni vet den där välgörenhetsorganisationen som jag är involverad i? Moto F.A.M. (Fundraising & Awareness Movement) heter den i alla fall, och i lördags hade vi vårt stora launchparty.

På bara 8 veckor har vi lyckats få till ett ganska ordentligt following av människor som tycker att det vi gör är bra och vill hjälpa till så gott de kan. Vi hade ett helt gäng fina voluntärer (ovan) som hjälpte till hela dagen, och över 50 företag och individer som hade donerat sjukt mycket bra grejer till vår stora utlottning. Över 300 personer kom på eventet, och på 4 timmar samlade vi in över 5000 dollar (omkring 45000 kronor) som kommer att gå oavkortat till att hjälpa folk som har varit involverade i motorcykelolyckor.*

Vi som är hjärnorna bakom den här organisationen fick kliva upp på scen och presentera oss och berätta lite om vad Moto F.A.M. är och vad vi vill åstadkomma. Jag kan inte komma på något som skrämmer mig mer än att tala inför folk (speciellt inför 300 stenhårda bikers) och jag har ingen aning om vad jag sa eftersom jag fick en temporär blackout av nervositeten. Men enligt Paul lät det bra i alla fall, han vet hur mycket jag hatar public speaking och hade varit rädd att jag skulle tappa det helt och börja babbla något nervöst på svenska haha. Tur att jag inte gjorde det.

Team Moto F.A.M. ♥ (Ni fattar at F.A.M. delvis står för Family, va? För så känns det ibland i det här motorcykelcommunityt, att vi är som en stor familj. Och vi vill hjälpa våra egna.)

Jag och Mallorie höll ställningarna i vårt booth, sålde t-shirts och lotter och tog emot donationer och sånt. (Jag har förresten klippt av mig håret igen, som ni kanske ser. Nu får det plats under motorcykelhjälmen.)

Så himla mycket folk hade kommit från alla möjliga platser för att supporta. Vi fick så mycket positiv respons och pratade med så många fantastiska människor, och jag var helt hög på livet i typ två dagar efteråt. Även om jag var så utmattad efteråt att jag stupade i säng och sov i 12 timmar så fort vi kom hem.

*Tänker att det kanske inte finns lika stort behov för en sån här organisation i Sverige, eftersom man inte riktigt riskerar att nekas vård pga bristande försäkring, eller att bli totalt bankrutt av alla vårdkostnader vare sig man har försäkring eller ej? Och det är i så fall bra, vårt end game är att inte behövas mer.