Life on the edge, baby
Under min ridlektion igår fick den här hästen ^^ någon sorts spel och började bocka som en galning mitt i galoppen, och jag flög av och landade ganska hårt på marken. Det hela gick ganska fort, men jag hann i alla fall övertyga min kropp om att inte ta emot fallet med händer och axlar, eftersom jag redan har så ont i dem. Så istället fick vänster ben ta hela smällen. Lår och knä är nu så pass svullna och blåslagna att jag knappt kan gå, och det var liksom inte tal om att gå till jobbet idag.
Håhåjaja.
Jag börjar bli van nu vid det här med att alltid läka från någon sorts olycka. Förra året blev jag och min motorcykel som bekant påkörda av en bil på motorvägen (har fortfarande ont och kommer antagligen att opereras om ett par månader, mer om det senare). Och i våras kraschade jag en motocrosshoj i bergen i Peru och landade med benet under hojen, tre dagar innan jag skulle vara brudtärna på min systers bröllop. Och nu ytterligare en benskada. Jag har liksom alltid ont någonstans?
Så igår medan jag låg på soffan och kved funderade jag lite på om jag kanske borde skaffa mig hobbies och intressen som innebär mindre risk för liv och lem, och skrev något om det på Facebook. En av mina kompisar svarade med detta, vilket jag tyckte var ganska fint. Klyschigt, men fint:
“They’re not for you. Stick to the good stuff. That’s because we are a different breed of cat; we shun the ordinary and conformist lifestyles of the average person, and we whole heartedly embrace, with all its ups and downs, the lifestyle of adrenaline, travel, fast motorcycles, tattoos, music and style. It’s what we are.”
Bara att suck it up då, med andra ord.
För några veckor sen kraschade min lillebror för övrigt en hoj på Bali och slog ut alla sina framtänder. Våra stackars föräldrar, de får ju inte en lugn stund.
4 Comments
Gunnie
Jag har två foton i min bokhylla, ett på dig och ett på Petter. Mellan fotona har jag placerat en gipsängel. Det är er skyddsängel, som gör så gott hon kan, även om hon inte alltid lyckas till 100%!
Själv upprepar jag mamma-mantrat: Var rädd om dig! Det finns många som älskar dig!
Peppe
Jag hör dig. Samtidigt är det lite farliga som gör att man vill ha just de här hobbyna. Hoppas att du repar dig fort!
Ulf
Nog är det så att dina stackars (?) föräldrar inte förväntade sig en ständig oro för MC-olyckor och dylikt. Det fanns liksom inte med i kalkylen. Men nu får vi leva med det. Pappa-mantrat låter som mamma-mantrat: ar rädd om dig! Det finns många som älskar dig!
…och det gäller din bror också, om han nu skulle se det här!
Pingback: