Lite reflektioner kring rasismen i Book of Mormon

Vi såg Book of Mormon igår, och jag är ärligt talat ganska chockad. Den var rolig, absolut—som ett levande South Park-avsnitt med stötande humor och träffande satir, och jag skrattade flera gånger. Jag visste dock egentligen ingenting om själva pjäsen i förväg, förutom att den driver med mormonismen och att den har blivit hyllad och vunnit en massa priser—så det som chockade mig var hur rasistisk den var, och kanske ännu mer att jag aldrig har hört en enda person nämna något om detta.

Book of Mormon handlar alltså om två unga, amerikanska mormoner som skickas till norra Uganda som missionärer. Där försöker de—med blandade resultat—omvända invånarna till mormonismen. De hamnar i en fattig by där folk bor i lerhyddor och alla har aids, och där en grym warlord (som heter General Butt-Fucking Naked) vill omskära alla kvinnorna, och där den kvinnliga huvudpersonen använder en skrivmaskin för att ”smsa” sina vänner.

Alltså. Det är så problematiskt att jag inte ens vet var jag ska börja. Och då är jag ändå precis rätt målgrupp för BOM—vit, ateist, vänster, välutbildad medelklass som inte har några problem med att lägga en tusenlapp på en teaterbiljett, och som dessutom uppskattar satir och South Parks humor som ofta ligger på kiss- och bajsnivå. (Jag skrev till och med en uppsats när jag pluggade om South Park som en modern fabel, och har sett alla säsonger av serien fler än en gång.)

Jag är alltså väldigt bekant med Matt Stones och Trey Parkers typ av humor, som ibland är subtil, men oftast inte. Den är dock för det mesta smart och träffsäker, och jag tror inte nödvändigtvis att syftet med den här musikalen är att vara kränkande mot POC. Men, det räcker liksom inte.

Jag tolkar det istället som att syftet med pjäsens användande av stötande afrikanska stereotyper är att driva med vita amerikaners bild av ”Afrika” som ett homogent u-land där alla svälter, har aids, bor i hyddor, och inte vet något om teknologi eller modern medicin. Problemet är dock att jag tror att många av de som ser pjäsen bara får sin uppfattning om Afrika, och Uganda, förstärkt istället för att kunna upptäcka och skratta åt sin egen okunskap, eftersom de här stereotyperna knappt utmanas. (Annat än i några få fall, till exempel en svart man som i en diskussion om kvinnlig omskärelse påpekar att hans frus kropp tillhör henne—men han skjuts genast ihjäl, vilket är en obehaglig påminnelse om vad svarta män som inte ställer sig i leden råkar ut för om och om igen, även här i USA. Se: Trayvon Martin, Michael Brown, Eric Garner, Tamir Rice, etc.)

Jag letade aktivt efter icke-vita människor i publiken på gårdagens föreställning, men såg knappt någon. Det är kanske därför jag inte har hört någon nämna de här problemen tidigare, och jag fick googla för att hitta mer ingående analyser kring detta. Här är några läsvärda för den som är intresserad:

The Book of Mormon- a secular/liberal parody or a racist religious propaganda?
Fuck The Book Of Mormon
White people are mad that Book of Mormon musical is racist… against Mormons?
White People Talking to White People about Social Justice: Why “Book of Mormon” Just May Be Doing Something Right

Det pjäsen dock gör bra är att driva med religion i allmänhet, och mormonismen i synnerhet. Plus att det är roligt att sitta på en fin teater och höra folk säga “fuck” på scenen.

Men jag gick ändå därifrån med en ganska otrevlig smak i munnen.