Min födelsedag i Oregon: Crater Lake och vattenfall

I fredags fyllde jag 30 och vaknade i Bend i centrala Oregon där vi befann oss för att gå på bröllop dagen efter. Jag hade egentligen varit ganska opeppad på den här resan, mest för att det skulle vara ca 6 plusgrader och regn hela helgen (Oregon har precis samma typ av klimat som Sverige). Men i fredags var det fint! Kallt, men blå himmel och strålande sol nästan hela dagen, lite molnigt tidigt på morgonen bara.

Paul och jag hade hyrt en bil för att kunna ge oss ut och utforska. Vi styrde kosan mot Crater Lake ungefär två timmar söder om Bend. Det var kallt och höstigt ute med färgglada träd.

När vi började närma oss Crater Lake övergick hösten gradvis i vinter, tills vi befann oss i ett riktigt snölandskap.

Jag var ganska orolig över att vi inte skulle kunna se sjön. Crater Lake är tydligen täckt av moln under stora delar av året, och så här års är flera av vägarna dit avstängda. Men när vi kom fram var det alldeles klart!

Det här är en sån sjuk plats, mina mobilfoton gör den verkligen inte rättvisa. Det här är alltså USAs djupaste sjö och den tionde djupaste i världen, nästan 600 meter djup, och vattnet är alldeles klarblått. Sjön ligger i en gammal vulkankrater, därav namnet.

Tycker att vi ser inklippta ut, som att någon har Photoshoppat in oss i ett vykort? Är så glad att jag fick se detta. Om ni har vägarna förbi södra/centrala Oregon kan jag verkligen rekommendera en utflykt till Crater Lake.

Min kille som är uppväxt i södra Kalifornien har knappt sett rikig snö förut (alltså utanför skidbackarna här som mest består av konstsnö) så han var fascinerad. Jag lärde honom viktiga begrepp som kramsnö (fritt översatt till “hugging snow”) och att man inte bör göra snöänglar när det är plusgrader ute eftersom man blir så blöt.

Jag var ändå sådär impad av snön. Jag som för övrigt mest har svarta kläder på mig hade vågat köpa en senapsfärgad jacka och jag älskar den.

Vi gick runt och tittade på sjön från olika vinklar.

Sen hoppade vi in i bilen igen och körde vidare.

Vi lämnade snön bakom oss, men var fortfarande omgivna av snötäckta bergstoppar. Och granskog och björkar överallt. Kändes som hemma!

Nästa stopp var ett vattenfall! Vi hade fått en utförlig karta från Pauls kollega med 6 olika vattenfall vi hade planerat att åka till den här dagen, men eftersom vårt flyg hade blivit inställt kvällen innan och vi inte kom i säng förrän klockan 2 på natten hade vi fått en ganska sen start. Så vi skippade alla vattenfallen på kartan och hittade detta istället, Salt Creek Falls. SÅ HIMLA MÄKTIGT. Återigen så gör mina bilder det ingen rättvisa, så här kommer en kort videosnutt istället:

Det här är det överlägset största vattenfall jag någonsin sett. Nu googlade jag och såg att det tydligen är 86 meter högt och Oregons näst största vattenfall.

Vi var tvungna att vara tillbaka på hotellet för bröllops-genrep klockan 16 och befann oss några timmar bort, så efter Salt Creek Falls fick vi stressa tillbaka till bilen och köra så fort vi vågade norrut till Bend igen. Sånt konstigt ställe detta. Den kanske vackraste naturen jag har sett blandat med små bruksorter där ALLA byggader (privata och kommersiella) hade Trump/Pence-skyltar utanpå. Sån knäpp kontrast.

Bortsett från det politiska och att vi bara hann med ett vattenfall istället för 6 så var det här en alldeles strålande födelsedag! Och vi var bara 10 minuter sena till genrepet. (Bröllopsbilder kommer snart!)