Thanksgiving, hundar och vin i Valle de Guadalupe
För två helger sen var det Thanksgiving vilket innebar 4 dagars ledighet, så jag och Paul och våra kompisar Colin och Renee packade in oss i Renees Jeep och körde söderut längs kusten, till Valle de Guadalupe i nordvästra Mexiko.
Vi stannade i Ensenada för att äta lunch. Renee hade hört talas om en tacotruck som tydligen skulle vara jättebra men ingen visste var den låg. Men när vi stannade vid ett random gathörn och tittade oss omkring så var den precis där!? Colin och Renee beställde varsin tostada.
Sen gick vi vidare till en “riktig” restaurang och åt helt sanslöst goda portobellotacos och drack lite lokalbryggd öl.
Efter maten körde vi vidare inåt landet till Valle de Guadalupe, som är norra Mexikos svar på Napa Valley, dvs wine country. Här finns över 120 vingårdar och det öppnar nya hela tiden. Vi hade bokat rum på ett jättefint litet B&B, och vi fick en flaska vin av ägarinnan som vi direkt öppnade på altanen.
Vi blev direkt kompisar med ägarnas lilla hund. Han hette Cepillo, vilket betyder borste på spanska.
Så här såg det ut där vi bodde. Det var alldeles tyst och lugnt, och bara ett fåtal rum. Så fint.
Vi hade reserverat bord för middag på lyxrestaurangen Laja. För cirka 800 kronor per person fick man en fyrarättersmåltid med ett nytt vin till varje rätt. SÅ. SJUKT. GOTT.
Nästa morgon lagade vår värdinna frukost åt oss, och sen gav vi oss ut på vinäventyr. Paul började starkt dagen med en Tecate medan vi väntade på att Colin och Renee gjorde sig i ordning.
Så här ser det ut överallt i Valle de Guadalupe, vinodlingar så långt ögat räcker. Och väldigt torrt, det är samma klimat här som i San Diego, men det går tydligen att odla vin ändå.
Eftersom nästan varje hus man kör förbi har en egen vinproduktion finns det väldigt mycket att välja mellan, även om öppettiderna skiljer sig ganska mycket åt. Först hamnade vi i alla fall på El Cielo, som är en av de större, mer kommersiella vingårdarna. Vi provade fyra olika vita viner som alla var väldigt goda. Obs att jag inte vet någonting om vin, så min bedömning brukar hamna någonstans mellan “gott” och “inte gott”.
Sen nämnde Renee en vingård som låg i en grotta byggd av uppochnedvända båtar som hon ville besöka, och precis när hon sa vad stället hette så åkte vi förbi en skylt med det namnet på! Samma flyt som med tacotrucken i Ensenada med andra ord. Så vi svängde av direkt och hamnade här, på Vena Cava.
Vi gick in i båtgrottan och körde en provning med fyra av Vena Cavas egna viner. Brödet var min favorit!
Och så här fint var det utanför.
Vi hade kört förbi den här rymdskeppsliknande byggnaden några gånger under dagen och tänkte att vi skulle stanna och kolla in den.
Därinne hade de tre våningar fyllda med vintunnor.
De hade även ett piano, till min stora glädje. Jag satte mig och spelade typ allt jag fortfarande kommer ihåg (jag spelade piano som barn och kan läsa noter och sådär, men har inte haft ett piano på många år) vilket tydligen var jätteunderhållande för de andra som inte hade en aning om att jag kan spela piano. Dold talang!
Sen bytte vi om och åkte vi vidare till Finca Altozano, som ägs av stjärnkocken Javier Plascencia (aka the Mexican George Clooney), där vi hade middagsreservationer. Jag hade ett presentkort på 100 dollar på just Finca Altozano men jag glömde att ta med det!? Var så arg på mig själv över detta. Aja. Det var ändå prisvärt, som mycket är i Mexiko. Dock var det svinkallt, men det blev bättre av att det sprang runt hundar överallt.
Dag tre började vi med – surprise! – mer vin, den här gången på El Mogor. Vi hade egentligen tänkt äta lunch på Deckman’s, som är El Mogors restaurang och ägs av en amerikansk kock med en Michelinstjärna, men de hade inte öppnat ännu.
Så vi tog ett glas vin på vingården bakom restaurangen och hängde med hönsen.
Renee hittade en jättekonstig fjäril som hade en stor, luden spindelkropp under de här vingarna.
Och i anslutning till vingården fanns en ekologisk gårdsbutik med en egen katt. Jag köpte lite bröd och tortillas och sen åkte vi vidare.
Våra kompisar Greg och Lola var på väg till Guadalupe från San Diego, och vi hade bestämt träff med dem på en vingård som vi hade valt på måfå från en karta. Den visade sig dock bestå av ett litet rum bredvid ägarens bostadshus, och det fanns ingenstans man kunde sitta och vänta. Så vi gick över till grannen och köpte en flaska som vi delade på på altanen medan vi väntade på Greg och Lola. Det var för övrigt kallt och regnigt den här dagen, därav min halsduk och vinterjacka.
Paul hittade en hund.
Sen dök Greg och Lola upp. De hade med sig sin fina Golden Retriever som heter Delilah.
Vid det här laget var vi hungriga, så vi hittade en pizzarestaurang där de serverade insekter!? 🙁
Det var svinkallt ute så de som jobbade på restaurangen tände en eld åt oss. Och Paul hittade fler hundar!
Maten var jättegod och alla var så himla trevliga, så vi satt kvar här ända tills det blev mörkt, trots att det började ösregna. Typ allt är utomhus här så det är svårt att undvika vädret. Även om det för all del nästan aldrig regnar här, vi hade bara oflyt.
Det enda stället som var öppet efter klockan 17 var El Cielo, det stora, kommersiella stället vi hade varit på första dagen, så vi åkte tillbaka dit och beställde en ostbricka. Vid det här laget var jag ganska trött på vin så jag tog en öl istället.
Sen var det söndag och dags att åka hem igen! Det var lite sorgligt att behöva lämna vårt fina B&B, men vi hade i alla fall den här utsikten hela hemvägen så det kunde varit värre.
Vi stannade i Rosarito för lunch och lite shopping innan vi kände oss redo för att närma oss gränsköerna. Jag köpte det här armbandet med en mexikansk flagga och ett viktigt budskap. Sen satt vi i kö i lite drygt tre timmar innan vi var tillbaka i USA igen.
Det här var min första gång i Valle de Guadalupe, men inte den sista. Vill tillbaka hit igen så fort som möjligt, och rekommenderar helt klart ett besök för alla som gillar vin och god mat. Det ligger dessutom mindre än två timmar från San Diego. Win!
