Det ofattbara,  Vardagsfilosoferande

Var börjar man?

Ett av mina mer destruktiva drag är att jag inte har en bra strategi för att värja mig mot verkligheten och därför ganska lätt drabbas av existentiell ångest. Gårdagens händelser i Aleppo var som en kulmen av all skit som har hänt det här året, och jag fick ett rätt ordentligt sammanbrott när jag kom hem från jobbet igår. Nu har jag av ren självbevarelsedrift tagit bort Facebookappen från mobilen för att hindra mig själv från att ramla ner i det där hålet där man klickar sig vidare från en hemskt nyhet till nästa tills det liksom inte går att hantera längre.

Men sen blir jag arg på mig själv för att jag ens har möjligheten att stänga av det som händer i världen, radera Facebook och låtsas som att allt är bra. Civilbefolkningen i Syrien har liksom inte det alternativet när Ryssland släpper bomber på dem. Livet är så jävla orättvist.

Jag fick i alla fall en lång och vettig kommentar från Annika igår om vad man kan (och bör) göra istället för att förkovra sig i hemska nyheter, här är en del av den:

“Det som behövs är ju verkligen ihärdigt hårt arbete i EN riktning – valfri – inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt, lobbygrupper eller att specialisera sig och ge sin tid och pengar till ett land, en konflikt, en grupp utsatta människor. I tio, femton år minst (och fyra allra minst). Men för att orka det tror jag inte man kan vara med fullt ut i känslostormarna som sveper förbi dagligen och stundligen på facebook och andra sociala medier…”

Jag vill väldigt gärna engagera mig mer, men mitt problem är just det här med att välja EN riktning. Det är så mycket som är på väg käpprätt åt helvete just nu, var börjar man ens?

Ergo: ångest. Och navelskådande.

Min tröst i sammanhanget är som vanligt detta. Har tagit hojen till jobbet den här veckan, trots att det är typ 10 grader ute på morgnarna, eftersom det håller mig på den rätta sidan av vansinnets gräns. Och eftersom det är vinter och blir mörkt tidigt får jag köra hem till det här:

sunset

6 Comments

  • Annika

    Haha, jag hade lite dåligt samvete för att jag skrev en helt uppsats. Och jättesvårt att veta var man ska börja. Jag tänkte att det skulle bli ett nyårslöfte för mig att hitta ett ställe eller projekt att lägga några timmar i veckan på, som verkligen gör skillnad i allt som håller på att gå snett. Iallafall, i San Diego är det ju lätt att jobba med flyktingar (krigsoffer) – inklusive syrier – eftersom de ofta kommer söderifrån. Annars – SURJ (de har regelbundna workshops), Planned Parenthood, hjälp till haitierna här och i Tijuana. Men som sagt man måste förstås ha tiden. Och jag pendlar. Eller så kanske man kunde “adoptera” och göra egen fundraisingkampanj med kompisar och bekanta för ett women´s shelter eller kvinnoklinik i en av de röda staterna (Arkansas, North Dakota eller så) där de verkligen kommer få brist på pengar – tack Pence! – och svårt att existera de kommande åren? Se till att de kan göra sitt jobb.

    • Cinderalley

      Ja, jag följer SURJ på Facebook och har tänkt börja gå på deras möten när jag hinner. Har även kollat upp volontärmöjligheter hos PP och andra organisationer. Något måste man ju göra! Bra nyårslöfte.

  • Jennie

    Vilket svinbra tips ändå! Läkare utan gränser och UNHCR är ju topprojekt att hänge sig till, till exempel. Jag håller med om att ETT fokus är så mycket bättre än 100 splittrade paniktankar. Och så: tänk på det du redan gör. Typ inte äter kött = bidrar i mycket, mycket, mycket mindre grad till ekologiska katastrofer. BARA DET liksom.

    Det kommer bli bra! Och bra att du tar hojen. Det är som på flyget: sätt dig själv i säkerhet innan du hjälper andra. Ingen blir hjälpt om du blir helt sänkt. <3 Kram!

  • Ulf

    Tack Sanna för ditt engagemang!
    Tack också Annika för att du skrev “en hel uppsats”
    Jag instämmer med att det är bättre att kanalisera energin åt ett eller möjligen några få, mycket få, riktningar. Då kan det man gör få någon betydelse. Samtidigt gäller det att inse var man inte kan spela någon roll. Hur kan du, jag, eller någon annan av dina följare påverka situationen i Syrien, hur kan vi stoppa vansinnet där? Tyvärr så är jag helt uppgiven på den punkten och inser min totala brist på inflytande.
    Så i stället stöttar jag Läkare utan gränser, som jag tycker gör ett fantastiskt jobb, samt Unicef. Barnen, barnen, hur ska de klara att gå vidare? Ja, jag har inga svar, jag heller. Troligen är det bra att stänga av FB för att komma ur filterbubblorna (fast jag är ju inte ens där, så min tanke kanske faller platt) och för att inte nedslås. Det finns andra nyhetskanaler, och inte heller i dem kommer man undan terrorn i Syrien. Eller andra hemskheter (vill inte ens nämna USAs nyvalde snubbe med entourage).
    Vi måste ändå leva för att ta det goda vidare. Och du är en av dem som gör det – för fram det goda. Fortsätt med det!

    • Cinderalley

      Tack detsamma ♥ Ja vi får göra vad vi kan och hoppas att de med mer makt och inflytande tar sina förnuft tillfånga och gör vad de kan också.

Leave a Reply to Cinderalley Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *