Motorcyklar, övergivna tåg och gränspoliser

I måndags var jag ledig eftersom det var en röd dag, och det var Katie, Ace och Edith också. Och det var soligt och varmt ute för första gången på länge, så vi gjorde det bästa av situationen och tog hojarna till de övergivna tågen i Jacumba som jag har skrivit om tidigare.

Det är så tyst och fint här ute, och en perfekt dagsutflykt. Och nu kom jag på att jag ju hade lovat att skriva något om den där vita pyramiden i bakgrunden. Den tillhör någon sorts kult som kallar sig The Institute of Perception. De håller till precis bakom tågen till höger i den här bilden och ser ut som ett gäng hipsters. Här kan man läsa mer om vad de håller på med. En av dem kom ut och sa åt oss att vi inte fick klättra på en av tågvagnarna eftersom den tillhörde institutet. De andra tågen var dock fair game, tydligen.

De här riktigt gamla trävagnarna, till exempel. De håller verkligen på att falla isär, och det är nog inte helt säkert att hålla på klättra här. Men ja. Det har ju inte stoppat oss tidigare.

Vi försökte ta oss in i de här vagnarna men de var låsta, så vi nöjde oss med att klättra upp på dem istället.

Förstår inte hur folk i filmer alltid jagar varandra ovanpå tåg som kör i full hastighet, det är vingligt nog att klättra på tåg som står helt stilla.

Jag hade min riktiga kamera med mig för en gångs skull, så vi körde ett litet impromptu photoshoot. Här med Edith och Katie.

Ace fick vara med också.

Och så jag och Eve of Destruction.

Efter någon timme vid tågen åt vi en sen lunch på den enda restaurangen i Jacumba och sen påbörjade vi färden hemåt igen. Vi tog en slingrig bergsväg som går parallellt med gränsen, så nära Mexiko att det är en bra idé att ha mobilen i flygplansläge när man kör här för att inte åka på roamingkostnader. Jag har åkt den här vägen många, många gånger men aldrig sett så många Border Patrol-bilar som den här dagen. De var verkligen överallt. Det märks att gränspolisen har höjd beredskap i och med presidentens order om att deportera alla som är här olagligt. Så himla sorgligt att se, och ärligt talat lite läskigt också som icke-medborgare.

Vi körde över 20 mil den här dagen. På vägen hem stannade vi vid Otay Lake och tog några foton i det perfekta ljuset precis innan solnedgången.

Sen kom jag hem till detta. Kattrumpor ♥