Det ofattbara

Terrordåd och amerikansk cynism

stockholm

Jag var ganska skakad av lastbilsdådet i Stockholm igår och hade svårt att fokusera på något på jobbet. Några kollegor kom in och uttryckte sin sympati och för att kolla att jag var ok. Andra (ej kollegor) verkade istället tycka att det inte var så mycket att vara upprörd över. Bara 4 döda? Det är vardagsmat i USA.

Jag blir ganska illa berörd av den här cynismen. Dels är det ju sant att skolskjutningar och andra vansinnesdåd händer här varje dag, ofta med betydligt högre dödssiffror än attacken i Stockholm, men hela den här attityden att folks liv inte är värda någonting oroar mig. Det är samma sak jag hör när framför allt unga svarta män skjuts ihjäl av polisen efter att ha begått ett mindre brott, och folk bara “men om han inte ville bli skjuten skulle han kanske inte ha snott den där grejen från affären”. Vi har liksom inte dödsstraff utan rättegång på snatteri i det här landet, vad är det för fel på folk!??

Men i alla fall, tillbaka till Stockholm. Grejen med den attacken är ju inte så mycket dödssiffrorna – fyra personer döda och 15 skadade är HEMSKT, men med en lastbil som kör i full fart längs Drottninggatan hade det ändå kunnat vara betydligt värre. Det som gör i alla fall mig mest upprörd är att det hände i SVERIGE. Lilla, lugna Sverige – landet där folk står och källsorterar under terroristhot, där tungt beväpnade poliser hjälper gamla tanter över gatan, och där vi har varit förskonade från den typen av attacker som många större städer i Europa har drabbats av under de senaste åren. 

Tanken på hur sårbara vi är, hur lätt det är att skapa kaos i ett land och en stad där invånarna inte går runt och är konstant cyniskt paranoida. Känslan av att man inte är trygg någonstans. Men som motvikt: alla som under fredagen öppnade sina hem för främlingar som var fast i staden och inte kunde ta sig någonstans. Att Stockholm valde att enas och hjälpa istället för att misstänkliggöra varandra.

Så funkar det inte i USA.

5 Comments

  • Gunnie

    Ja, jag håller med dig. I en helt overklig situation, där terrorn slår till mot oskyldiga människor mitt i vår lilla huvudstad, där vi litar på varandra och utan rädsla går på Drottninggatan en vanlig fredag eftermiddag, så blir ju faktiskt konsekvenserna ännu mer förödande oavsett antal dödsoffer. Bara det faktum att människor fått sätta livet till är ju alldeles gräsligt! Men när man ser all värme, hjälpsamhet och solidaritet mellan människor och den fantastiska insatsen polisen gjorde, så får man ändå något slags hopp om mänskligheten. (Men jag har inga som helst höga tankar om de högsta polischeferna i kostym och slips som sitter på sina kontor och försöker ta åt sig äran av en lyckad polisjakt, där den troliga gärningsmannen till sist blev gripen).

  • Annika

    Hade samma känsla. Visst händer mycket värre terroristattentat ofta nu . . . men inte i lilla Sverige . . . det var det som kändes så skakande. Det var inte ens en rationell tanke tror jag utan ren instinkt och det blir väl värre med illusionerna när man bor utomlands länge och har en lite överdrivet idyllisk eller iallafall avlägsen bild av livet i Sverige i huvudet.

    • Cinderalley

      Jo så är det nog garanterat, Sverige är kanske inte den där idyllen vi minns det som, men ändå. Sånt här händer liksom inte där!

  • CC

    Så ofattbart och svårt att greppa!
    Även om det gått flera dagar känns det så overkligt.
    Igår på jobbet föll det på min lott att ropa ut i butikens högtalarsystem om tyst minut.
    Fy fan vad jobbigt.
    Fick kämpa för att inte börja gråta.

    Men mitt i allt det fruktansvärda har det funnits en sån fin värme och så mycket hjälpsamhet att hjärtat smälter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *