El Diablo Run 2017
Jag tror att jag nämnde att vi var i Mexiko förra helgen? Det var vi i alla fall, på en stort fyradagars motorcykelevent som heter El Diablo Run. Det hålls bara vartannat år eftersom folk festar så hårt här att det tar två år att återhämta sig. Eller något sånt? Så här såg det ut i alla fall (och så här såg det ut för två år sen).
På torsdagen, dagen innan vi skulle åka, hade vår kompis Greg en BBQ för alla som skulle köra tillsammans från San Diego. Mitt i alltihop upptäckte jag att min hoj läckte olja genom luftrenaren (det visade sig att en massa vatten hade läckt in helgen innan, när jag körde två timmar i ösregn på väg hem från Arizona) så jag var tvungen att sätta mig på Gregs garageuppfart och göra ett sistaminuten-oljebyte fast klockan var mitt i natten. Medan 8 snubbar stod bredvid och drack öl och instagrammade. Tack för hjälpen hörrni!
(Detta är för övrigt mitt bästa trick när man byter olja på en Harley: att lägga en vikt ölkartong under oljefiltret så man inte får olja över hela framsidan av hojen när man byter ut filtret.)
Tidigt nästa morgon mötte vi upp med hela gänget igen. Jag fick den stora äran (?) att leda hela den här gruppen på omkring 20 personer i princip hela vägen ner till Mexiko, mest för att ingen annan ville leda.
Efter att ha korsat gränsen befann vi oss i Mexicali och stannade vid första bästa restaurang för att äta lunch. Det visade sig dock att de inte hade något vegetariskt, och vi hade tre vegetarianer och två veganer i gruppen, så vi fem fick helt enkelt äta varsin tallrik med skivad avokado. Och tortillachips. SÅ näringsrikt och mättande, mmmm!
Det tog jättejättelång tid (typ 10 timmar) att ta oss de 40 milen från San Diego till San Felipe, dels för att vi hade en så stor grupp, och dels för att flera personer i sällskapet hade choppers med fyraliters bensintankar, så vi var tvungna att stanna och tanka hela jäkla tiden. (Om jag låter gnällig är det för att jag bara hade ätit några avokadoskivor till lunch.)
Men fint var det! Älskar vägen ner till San Felipe, bara öken och berg och tomhet så långt ögat når.
Till slut var vi i alla fall framme i San Felipe. Vi hade hyrt ett hus på stranden, men åkte först förbi Kiki’s där de flesta andra campade för att säga hej till folk lite snabbt innan vi tog oss in till stan för att äta middag.
Här bodde vi! Paul och jag var det enda paret i huset, så vi fick the master bedroom med havsutsikt och eget lyxigt badrum. Det fanns dock inga gardiner, så det blev väldigt ljust här när solen gick upp precis utanför. Men det kan man ju egentligen inte klaga på.
Nästa morgon vaknade vi till den här utsikten ♥
Vi tog hojarna in till stan för att äta frukost. San Felipe är så himla fint, en liten sömnig semesterort på östkusten av Baja California, den mexikanska delstaten som ligger precis söder om Kalifornien.
En inte helt ovanlig syn på El Diablo Run: folk som kör runt på gamla choppers utan hjälm men med simringar runt midjan.
Det var SÅ. HIMLA. VARMT. så efter frukosten tog vi oss tillbaka till vårt hus (det vita i bakgrunden) för att svalka oss i havet. Geniet Greg hade med sig en flytande uppblåsbar kylväska, så vi hade en massa kall öl också.
Försökte ta ett gruppfoto men min GoPro var visst lite blöt.
Sen blev vi hungriga och gick över till Kiki’s för att äta och kolla på hojar.
Semester, värme, Mexiko, motorcyklar. Mitt happy place!
Nästa morgon var det dags att åka hem igen. De flesta stannade en dag till, så det var bara Paul, Adam och jag på hemvägen. Det gick BETYDLIGT snabbare än på vägen ner.
Vi fick dock stanna och tanka ganska många gånger eftersom killarna hade pyttesmå tankar. Men det kan det väl ändå vara värt när det är så här fint ute. Bra helg! Hade dock gärna stannat i San Felipe i minst en vecka till.
