Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 1-3
För några månader sen satt jag och Paul och slözappade mellan Netflix och Amazon för att hitta något nytt att kolla på. Vi landade till slut i en ny tv-serie med Tim Roth som hette Tin Star. Vi är båda helt sämst på att bli intresserade av nya serier, så jag tror bara att vi såg kanske 20 minuter innan vi stängde av och antagligen satte på ett avsnitt av The Office som vi redan hade sett en miljon gånger istället. Men de 20 minuterna satte sina spår, för även om serien inte riktigt var vår grej så var miljön den utspelade sig i helt jävla överdådig. Dit vill jag åka, sa jag och googlade var Tin Star var filmad. Det visade sig vara i Kanada, i närheten av nationalparken Banff i Alberta.
Nästa dag messade jag Katie och sa att vi borde köra hoj till Banff. Hon tackar precis som jag aldrig nej till ett äventyr, och bara några timmar senare hade vi större delen av rutten planerad. (Vi planerade för övrigt hela resan med hjälp av Roadtrippers, där jag nu har fått jobb!) Vi presenterade idén för våra karlar som båda genast bestämde sig för att följa med. Och till slut blev det äntligen slutet på juni och dags att ge sig av.
Så här såg de första dagarna ut.
Lördagen den 30 juni lämnade vi San Diego för att ta oss till vårt första stopp i Las Vegas. Vägen mellan San Diego och Vegas består av ca 50 mil av världens tråkigaste motorväg, plus att det så här års är omkring 40 grader varmt större delen av vägen. Vi svängde ändå av motorvägen för att utforska Zzyzx, ett ställe mest känt för sitt konstiga namn.
Det var så varmt och svettigt ute att vi var tvungna att stanna på en bensinmack och hälla kallt vatten över oss själva innan vi kunde fortsätta åka.
Väl framme i Vegas gjorde vi det enda rimliga: svalkade oss i poolen med en kall drink.
Nästa dag skulle bli den längsta och varmaste på hela resan. Vi skulle ta oss nästan 80 mil till Salt Lake City, och för att komma dit var vi tvungna att köra genom öknen i Nevada, Arizona och Utah där det var över 40 grader varmt. Vi började ändå morgonen med att ta en omväg genom Valley of Fire utanför Vegas. Åk dit om ni får chansen.
Röda klippor och öken så långt ögat når.
Vi lyckades ta oss ända till Beaver i Utah, ungefär 35 mil från Vegas, innan Pauls hoj började hosta och ryka. Vi svängde in på närmaste mack och drack en kall folköl (eftersom Utah är en mormon-delstat och ölen man kan köpa i vanliga affärer är på max 3.5%) medan vi försökte fundera ut en bra lösning på problemet att det bara var dag 2 av 16 och Pauls hoj inte ville starta.
Efter mycket funderande och många telefonsamtal kom vi fram till följande: vi skulle bogsera Pauls motorcykel till närmsta Harley-Davidson-verkstad/butik för att antingen försöka laga problemet eller möjligen köpa en ny hoj (!). Hans var ändå 20 år gammal med väldigt många mil på motorn, så det var kanske dags. Närmsta H-D-dealership låg i St. George, runt 16 mil tillbaka i samma riktning vi just hade kommit från. Så vi bokade ett hotellrum precis bredvid H-D och så fick Paul åka truck medan Katie och Jordan och jag tog våra fullt fungerande hojar 16 mil i fel riktning.
Det fanns i alla fall keliga hundar på parkeringsplatsen där vi satt och väntade på bogseringen.
Nästa morgon medan karlarna försökte laga Pauls hoj tog jag och Katie en sväng förbi Zion National Park som låg hyfsat nära St George. Vi hade egentligen inte planerat att besöka Zion på den här resan, men eftersom vi visste att det är en av de vackraste nationalparkerna i sydvästra USA kände vi att det gällde att passa på.
Zion var SÅ. SJUKT. FINT. Något av det bästa på hela resan. Önskar att jag hade bilder som gjorde det rättvisa, men det var så mycket folk och vi hade inte tid att stanna så mycket. Vi får planera ytterligare en tripp hit helt enkelt.
När vi kom tillbaka hade killarna lyckats fixa ett av problemen och diagnostiserat ett annat som inte skulle gå att laga på en dag utan verktyg på en parkeringsplats utanför ett hotell. Jag la upp något på mina Instagram stories om detta, och en kille jag inte kände som följde mig hörde av sig och sa att han bodde en halv kilometer från där vi befann oss. Han erbjöd sig att komma med en trailer och plocka upp Pauls hoj och förvara den i sitt garage tills vi kunde komma och hämta upp den igen. Vilken grej va!? Älskar Instagram och motorcykelcommunityt.
Paul hade hela dagen försökt ge upp och åka hem till San Diego igen, men vi andra vägrade låta detta hända. Inte efter bara två dagar. Så i brist på en bättre lösning för tillfället gjorde vi detta ganska spontana: packade om allting så vi fick plats med fyra personer plus all packning på tre hojar. Paul fick köra Katies hoj med Katie bakpå, och sen tog vi oss hela vägen till Salt Lake City, ca 50 mil norrut.
Detta var dag tre. Hur det gick efter denna ganska dramatiska start på resan får ni veta i nästa inlägg. (Ni kan aldrig gissa vad som hände sen…)
6 Comments
Jenny
Älskar att läsa om den här resan!
Cinderalley
Bra! För det kommer ganska många fler inlägg om den 😉
Gunnie
Åh, spänningen är olidlig…? Cliffhangers har den effekten!
Cinderalley
Haha, mission accomplished
Karin
Varför kör Pauls Katies hoj med Katie back istället för tvärtom?
Cinderalley
Bra fråga! För att Paul väger ca dubbelt så mycket som Katie, så det hade varit svårt för henne att balansera hojen med honom bakpå.