Vardagsfilosoferande

Att välja vuxna vänner framför att skaffa barn

Jag och Katie har tatuerat in varandras namn på benen. Hon har mitt och jag har hennes. Det är som en dyrare och mer permanent version av de där bästishalsbanden man hade som barn, ni vet? Där man hade ena halvan av ett hjärta runt halsen?

För mig som bor så långt bort från min familj är mina vänner otroligt viktiga. De är som en surrogatfamilj och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. En av anledningarna till att just Katie och jag har kommit varandra så nära är att vi delar en helhjärtad övertygelse om att vi inte vill ha barn. Någonsin. Med Katie behöver jag inte vara rädd för att hon en dag kommer överge mig för att börja leva familjeliv. 

En grej som jag nästan aldrig hör någon prata om är nämligen vad som händer med en vänskap när den ena personen väljer att skaffa barn och den andra väljer att låta bli. Och den sorg som kan uppstå när man som vän blir bortvald — oavsett om det är den nya föräldern som väljer bort barnlösa vänner eller tvärtom. 

För det GÅR inte att fortsätta umgås precis som vanligt med någon som plötsligt har en helt ny människa att ta hand om. Föräldrar har andra prioriteringar än icke-föräldrar — såklart, det vore konstigt annars. 

Och jag tycker att det är viktigt att tillåta sig själv att sörja över detta. 

Vi har ett par personer i vår extremt tighta kompisgrupp som pratar om att eventuellt försöka skaffa barn någon gång i framtiden. Och det är väl orealistiskt att tänka sig att ett helt gäng på 10 personer som alla är mellan 30 och 40 skulle fortsätta vara barnlösa för evigt. Vi kanske inte kan förvänta oss att vi alltid kommer åka på semester eller köra motorcykel på helgerna eller gå ut och ta en öl på en vanlig onsdag tillsammans hela gänget. 

Jag älskar mina vänner, och jag älskar mitt barnfria liv. Och jag förväntar mig självklart inte att någon av de vänner som kanske väljer att skaffa barn en dag någonsin kommer att välja sina kompisar framför sina barn. Men för mig innebär detta också att jag har mycket svårare att låta personer som inte har svurit en barnfri ed att komma mig nära. 

Paul och jag är tacksamma varje dag över våra barnfria liv. Katie och hennes man känner likadant. Så om alla andra vi känner skulle få för sig att skaffa barn har vi alla fall varandra. Och det tycker jag att det är värt att tatuera in varandras namn över. 

10 Comments

  • Linn

    Helt utan avsikt att förminska den känslan och tankarna kring att bli övergiven kan jag säga så här från Andra Sidan att just exakt det sörjer jag också. Och du har såklart 100% rätt. Det GÅR inte att ha samma relation på samma sätt som innan barn och det är faktiskt en av sorgerna/uppoffringarna med att ha barn. Så även jag som ju har valt barnasidan sörjer och mår dåligt över att mina relationer till viss del fallerar på grund av det.

    • Cinderalley

      Ja! Absolut. Försökte få med i texten att detta verkligen händer från båda sidor, även om mitt perspektiv förstås är det barnlösa. Det ÄR sorgligt och man FÅR vara ledsen. Sen betyder det ju inte att man inte kan fortsätta vara vänner, även om vänskapen ser annorlunda ut.

  • Maria

    Jag är 37 år och barnfri, min sambo som är 3 år yngre vill inte heller ha barn. Vi har hund och frihet att ägna oss åt våra intressen istället, vilket vi värderar högt. De flesta av mina vänner är också barnfria så det är nice!
    Jag upptäckte nyligen en podd kring barnfrihet som jag kan rekommendera, Barnfrihet heter den och finns på de flesta poddappar, jag lyssnar på spotify.

    • Cinderalley

      Åh, ska kolla upp! Ja vi har ju också hund och mycket frihet, det är enormt skönt. Och även bra när man hittar likasinnade.

  • Jenny

    Håller med 100%. Nu har vi också turen att ha jätte många barnfria vänner, men det har också hänt att några har skaffat barn och nu känns det nästan som om dem inte en finns längre.

    • Cinderalley

      Ja, det blir ju ofta så. De flesta av mina vänner som har barn har delad vårdnad, så det blir mest så att jag hänger med dem när den andra föräldern har barnen…

  • Helen

    jag tänker att de par som håller ihop utan barn måste verkligen gilla varandra på riktigt. De kan aldrig gömma dig bakom barnen för att slippa ta tag i en eventuellt dålig relation. Man har liksom bara varandra. Hur många relationer är endast ihopklistrade av barnen? Säkert en hel del. Angående vänner som får barn och då glömmer bort en…..ja lite så är det nog allt men det går att ha ett liv utanför familjen också. Jag tycker att det är viktigt att få träffa mina väninnor utan min man och mina barn. Tanka lite ny energi, prata om något annat än barn och familjeliv och villa och man och trädgård och allt. Speciellt när barnen var små. Man får inte glömma bort att bara vara Helen också ju!

  • Peppe

    jag kan också känna den där sorgen gentemot vänner (och min syster) som skaffar barn och försvinner. Detta alltså trots att jag själv har barn. Hoppas på att vi ska kunna finna varandra en dag igen. Okej, det lät dramatiskt, men komma varandra lika nära som vi var innan barn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *